mina30jag

Back in Business! Ett nytt svammel av mig, fast egentligen så är nästan allt jag skriver här på bloggen svammel, om man tänker efter. Iaf, här är syftet att förhoppningsvis få Er att tänka er bort och glömma bort tiden en kort stund, men oftast så är det väl mest känslan av att man har förlorat tid efter att man har läst mina texter. Som jag har sagt förut så behöver ni inte läsa det här om ni inte vill. Det är helt och hållet frivilligt.

Huset var förstört. När han kom hem från skolan låg hans hem i ruiner. Han cyklade vidare. Grannarna stod och tittade på förödelsen, räddningsarbetare som försökte få fram överlevare bland vrakdelarna. Han cyklade till skogen. Tystnaden. Efter en dag och en natt utomhus cyklade han tillbaka till sitt hus. Folket hade nu gett sig av och kvar var endast aska och stenar. Han stannade där ett par minuter innan han cyklade vidare till banken. Han tog ut alla sina pengar de hade på kontot. Efteråt åkte han vidare till en affär och köpte en ryggsäck, ett enmanstält, en kniv, flintstål, en kompass, en karta, strumpor, en allvädersjacka och två rejäla kängor. Han packade ner det mesta som gick i ryggsäcken - en del saker fick han ha på pakethållaren. Han kollade på kartan, kollade sen med kompassen och cyklade i väg i nordvästlig riktning. Det var sista gången någon såg honom.

Fast utomhus råder ännu olustkänslorna.
På gårdens gröna lyster
glimrar glömskan.
Kom, och jag såg en kvinna.
Dataskärmen blinkar.

Det är väldigt signifikant av dem att vara inkapabla för systematisk desensibilisering när de råkar utför post-traumatisk stress. Faktum är att deras katarakter av smälek mot deras övermaga vederdeloman kväljer dennes ohemul, fast det är hög tid att de försöker utröna hur pass avhängig den moraliska, religiösa och ekonomiska mångfalden är för oss medborgare. Kanske att resultatet blir att de måste moderera bland alla avvita i riksdagen? Det vore i så fall onekligen ett ypperligt tillfälle att lysa hur pass facil deras tes äro: Livet är för tillfället permanent!

Ljudet, nej det dova mullrande surret
i örona
ger inte vika utan
fortsätter…

Det var en gång en löpare - en sprinter - som sprang snabbare än någon annan människa på jorden. Hans steg var fjäderlätta och man såg honom aldrig svettas. Han slog massviss med rekord och vann flertalet guldmedaljer. Efterhand började folk fråga hur han kunde springa så snabbt. Han sa ”Jag försöker föreställa mig att jag blir jagad av det absolut värsta tänkbara.” När han var tyst ett tag frågade folk vad det var. Han svarade: “Mig själv”.
Sen var det slut på frågorna.

- ”Vad i-”
- ”Pappersnäsdukar?”
- ”Men hur kom…”
- ”Det gjordes i Kina!”
- ”Jaså, jamen då förstår jag.”
- ”Gör du?”
- ”Hahaha!”
Jag förstod inte att döden var en sadist förrän det var försent. Jag är i trygghet nu hos mina föräldrar.

Jag förstår, säger jag. Och jag gör det. Fastän klockan visade fem minuter försent förstod jag vad han menade med det. Det var dags att fira min födelsedag utan att jag visste om det. Men vart är mamma, frågade jag. Det var då han blev tyst och gömde sig i tystnaden under de närmaste åren jag kom att leva med honom. Vi gick in till mitt rum där vi satte oss på sängen. Utan att säga något gav han mig sin klocka som visade fem minuter försent. Jag tittade på honom som om jag inte visste vad jag skulle säga. Fast det gjorde jag. Jag tänkte högt för mig själv »Jag förstår«, men vad för nytta skulle det vara att säga till en pappa som inte svarade tillbaka? Så jag var också tyst. Det var bekvämast så.

Varför sitter pappa på skrivbordet? Varför dinglar han med fötterna som ett litet barn? Kan det nämligen vara så att… pappa är ett barn?

Kommunismen i ett nötskal: Ta ifrån de rika och ge till de fattiga. Det var roligt hos Robin Hood när Prins John fick representera ”de rika” men när man själv eftersträvar rikedom vill man inget hellre än införskaffa sig X antal rävsaxar och X antal liter rävgift mot alla likasinnade ”rävar”.

- ”…och himlen skalv sju gånger för att visa världen att Gud var arg.”

- ”Du har begått dubbelt hor, herr Johansson?”
- ”Jajamän herr ordförande.”
- ”Du erkänner anklagelsen och är villig att ta på dig det fulla ansvaret som kommer därefter?”
- ”Helt precis, herr ordförande.”
- ”Gott, jag dömer dig därmed till 8 års homosexuell avgiftning.”
- ”Vafalls!”
- ”I sällskap av dussintals likasinnade medborgare av manligt kön kommer du att få smaka på hur en sann heterosexuell livsstil utförs i praktiken vilket förhoppningsvis kommer att bota din kroniska sjukdom när du väl lämnar fängelset.”
- ”Men snälla herr ordförande, hur kan ett umgänge bestående endast av män kunna bota mig? Behöves det ej någon person utav, hur ska jag säga, av kvinnligt kön för att råda bot på mitt dilemma?”
- ”Icke! Ett sexuellt begär till män kan endast släckas av män. Du måste lära dig att inse och förstå att män är något att se upp till, inte att åtrå. När du har lärt dig att handskas med män på ett heterosexuellt sätt kan du få träffa kvinnor, men inte förrän dess.”

- ”Och jag skall visa dig vilken formidabel motståndare jag kan vara!”

Jag misstänkte våldtäkt men brydde mig inte om att säga det vilket skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag för min del när jag bjöd hem honom på middag. Det började enkelt och skoningslöst med köttbullar och spaghetti, men utvecklade sig senare till ketchup och levande ljus. Innan jag visste ordet av hade rödvinet kommit fram och klockan slog nio. Det var då den riktiga passionen väcktes till liv och vi begav oss mot sovrummet. Dörren låstes, persiennerna drogs ner. Sängen!

Det var som det var. Eftersom det var söndagen. Vi trodde inte, och därför blev det inget. Så var det.

Han springer.
Skogen är hans, ingen annans.
Solljus.
Plötsligt smärtan!
Hjärtat skriker ut en klagosång,
musklerna spänns, dras ihop som en stålfjäder.
Han sjunker ner.
Lidandet finns i hans ansikte.
Ljud av hesa flämtningar.
Våt, fuktig jord.
Luft!
Mörker.

Jag vet inte hur många av er som följer vår kära klasskamrat Erika Dahlins blogg, men för er som gör det så kanske ni läste att jag har börjat ta några kliv in i vuxenvärlden och ska jag vara helt ärlig så börjar det skrämma mig!
Som exempel på mina framsteg så har jag lärt mig steka pannkakor (jag är livrädd för att laga mat!), jag har ställt mig i bostadskö i Göteborg, jag betalar mina egna räkningar och jag funderar på att skaffa ICA kort. Vet ni hur gamla vi är?!?!
Jag trivdes med att vara barn, det var ju riktigt underbart! Vännerna hade fokusen i ens liv, familjen fanns alltid där och man trodde att de alltid skulle finnas där för en, döden existerade inte på samma sätt. Dockor var världens bästa uppfinning, och gosedjur, hur underbara var de inte? Man hade ju sängen fulla av dem! Självklart skulle man spendera all sin lediga tid med sina vänner och vart man än skulle, om det så var till Östersund på Storsjöbadet eller på en resa till Stockholm så följde de med. Sen kärleksproblemen, de var ju så små så det fanns knappt.
Men något av det som jag tycker är det jobbigaste med att bli vuxen är det att vännerna inte är fokusen i ens liv längre, det finns någon annan där som tar den platsen. Det händer för alla och det kommer även hända mig. Jag vill så gärna säga att mina vänner alltid kommer vara dem som jag kommer prioritera främst, men familjen tar större plats än någonsin nu och en vacker dag kanske det också kommer någon annan och ”stjäl” ens hjärta, som i sin tur kommer ta ännu mer plats. Jag vill bara gå bakåt i tiden, tillbaka till dockskåpen och tryggheten. Jag tycker att livet känns ganska otryggt idag, man vet aldrig vad morgondagen har att komma med.
Är det detta som kallas studentstress?

Det är svårt att förstår sig på döden, det är inte fören den bankar på din dörr som du om och om igen blir påmind om att döden väntar oss alla. Den är orättvis och självisk, den tar ingen hänsyn till omgivningen eller tiden. Framför döden är vi många gånger maktlösa.

Under de senaste två åren har jag känt mig som en svart ängel. Samtal har kommit som har vänt min värld upp och ner. Ett hål i hjärtat av en förlust är vad jag fått. Vare sig det var i går eller för ett år sedan kommer detta hål aldrig att läka, för det kommer alltid att saknas någonting där. Personer som jag mest troligen aldrig kommer att träffa igen, personer som har varit med och påverkat mitt liv och den jag är. Personer som jag har kunnat luta mig emot och som alltid funnits där.  Fast att nya personer kommer att ta plats i mitt hjärta, kommer alltid dessa människor att lämna en stor plats kvar hos mig, i mitt minne och i mitt hjärta.

Mycket folk, trängsel, högmusik, skratt, gemenskap, god mat, en lång natt och mycket spratt.

Studentkryssningen är nu över och de flesta kan nog hålla med mig om det blev två lyckade dagar med vår kära klass. Två dagar som jag anser har bidragit till att alla har kom lite närmre varandra. Tiden gick snabbt men vi hann med att göra mycket undertiden. Vi åt god buffé, en buffé som jag inte ens hann äta allt av. Vi umgicks och skrattade tillsammans från bussen till Stockholm, genom hela kryssning och under några av busstimmarna hem.

För mig handlade inte studentkryssningen enbart om att festa på en båt mot Åbo, utan även att vi i klassen fick åka på ett sista äventyr tillsammans. Jag är glad över hur lyckad kryssningen vart och hur roligt vi hade tillsammans. Nu väntar den sista tiden inför studenten, som jag hoppas kommer bestå av många mysiga och minnesvärda kvällar tillsammans.

Antag att det finns en lista på vad som är bra respektive dåligt för just dig. Tänk dig att du en dag blir tillhandahållen en slags manual på hur du ska leva ditt liv. Allting är utformat precis så att du ska må så bra som möjligt. Ditt välmående har varit det suveräna syftet med hela dokumentet. Vad skulle du göra? Skulle du ignorera det, förkasta att något/någon annan än du själv vet vad som är bra och dåligt för din hälsa? Eller skulle du läsa den, i alla fall i början, bara för att se om den fungerar eller inte? Kanske att du i några dagar försöker leva efter dess rekommendationer. Två saker skulle kunna hända då (givetvis flera men i huvudsak dessa två): du märker att maten som du är ordinerad inte smakar gott, motionen gör ont, känns krävande och svår, de dagliga rutinerna och vanorna som du hädanefter skall följa stämmer inte överens med ditt vanlig jag och hela din personlighet börjar kännas främmande. Du slutar upp med den förespråkande livsstilen och återgår till det gamla vanliga som du är bekant med. Det andra är det motsatta: du känner att maten du har blivit tillsagd att äta passar dig utmärkt, din kropp suger girigt åt sig näringsämnena, motionen ger utdelning, du känner hur du mår bättre efter varje träningspass och att din sömn och koncentration når nya höjder, ditt nya tankemönster som du skall följa och leva efter i enlighet med dokumentet får dig att inse att livet har mer att erbjuda än vad du förut trodde var möjligt. Du kan inte sluta följa det som står i listan, allt känns fulländat bra, ja rentav perfekt. Vad händer sedan? Ett välbehövligt avbrott, eller är kanske till och med avbrott såsom dagliga vilopauser – meditation, kontemplation – en del av din nya vardag, enligt dokumentet? I så fall gratulerar jag. En högst personlig misstanke är dock att denna känsla av välbefinnande skulle utveckla sig till en drog; ett beroendeframkallande tillstånd där du mår så bra som möjligt och som du hela tiden vill återkomma till. Du kan inte sluta att må bra. Men är det farligt då? Så länge man följer dokumentets förordningar så lär man väl aldrig fara illa? Man kan väl inte må så pass bra att man börjar må dåligt? Eller? Skulle vi människor klara av att må bra hela tiden? Skulle vår kropp och vårt sinne klara av denna härliga känsla av välbefinnande dag ut och dag in? Är vi anpassade till det?
Detta är såklart spekulationer. Något motsvarande dokument finns i verkligheten inte, i alla fall inte ett sådant som skulle verka så fullkomligt som jag beskrev det. Men visst, det går ju att göra vissa bedömningar av vad som är bra och dåligt för ens kropp och själ. Jag förkastar inte dessa metoder något det minsta, tvärtom, det är dock så att jag strävar efter fulländning: tänk er bara vad frestande det skulle vara med en egen personligt individuell exakt och precist beskrivning på hur man ska leva sitt liv. Inga mer tvivel, aldrig mer behöver man frukta över att man ska göra något fel eller att begå ett misstag. Visst, att fela är mänskligt, men nu har vi i alla fall ett facit som säger till när vi gör fel och när vi gör rätt. Allt finns nerskrivet svart på vitt vad man skall göra respektive inte göra. Skulle inte det vara paradiset? Eller skulle det kännas för inrutat? För mycket byråkrati, för mycket bestämmande över hur tillvaron skall se ut? Vad hände med den individuella friheten? Ska man inte få leva det liv som man själv vill leva? Lugn, bara lugn, det finns ingen lag på att man måste göra allt det som dokumentet säger att man ska göra, det är och kommer endast att vara rekommendationer och som sådana behöver man endast följa om man vill det. Men om möjligheten fanns, att få ett sådant dokument och sedan att läsa den, skulle man göra det? Skulle det – åh  tänk om det gjorde det! – besvara vad som är meningen med våra liv? Nästa fråga är en omformulerad upprepning men kräver ändå att ställas: om vi vet vad som är meningen med våra liv, vad skulle hända sedan? På vilket sätt skulle meningen med livet påverka våra liv? Skulle vi ens bry oss? Skulle det inte betecknas som ett enda stort hyckleri om vi under större delen av vår tid här på jorden har försökt komma på exakt vad som är meningen med tillvaron och sedan bara strunta i det?
Jag ber om ursäkt om jag låter pessimistisk. Allt det här kan gott och väl klassas som svammel från min sida men ämnet i sig, utan mina teorier och frågeställningar, är i allra högsta grad relevant för de flesta av oss som lever och andas här på jorden.

Förväntningarna, rädslan, sorgen, dunkande hjärtan och förvirrade själar. Nya tider väntar, en tid med nya äventyr och nya banor i livet. En tid där allt kan hända och vi lämnar det trygga och inträder det vuxnas värld. Är vi redo? vad vill vi göra? måste man göra något? Massor av tankar flyger runt, vilken ska man fånga och hålla fast vid, vilken blir den nya tryggheten? Det nya steget i livet? Måste jag bestämma mig nu eller kan jag vänta?

Efter en kväll med vänner börjar smått fundera på framtiden, en framtid som inte är så självklar längre. En framtid med nya steg och planer. Vissa har sina planer andra inte. Vad händer om man inte kan följa sina drömmar, ska man ge upp? Tänk om jag inte kommer in på skolan till hösten, vad ska jag göra då? Mycket tankar far som sagt runt i mitt huvud, men nu fick jag i alla fall dela med mig av dem. Mest troligen är jag inte den enda med dessa funderingar.

1

“Människans moraliska syfte i livet är att uppnå sin egen lycka.”^[1]

Men vad är lycka? Det är en för abstrakt fråga för att kunna besvaras seriöst, men det som jag anser inte tillhör lycka är de kortsiktiga tillfredställandena såsom knark, socker, antidepressiva medel och liknande, sådant som ger lycka endast för stunden, fast vad har jag att säga till om i sådana saker när jag nästan inte har någon erfarenhet utav dem?

“Det man icke kan tala om, därom måste man tiga.”^[2]

Låt oss undvika de kortsiktiga svaren på lycka och försöka klargöra de mer långsiktiga alternativen. Att kunna må bra i det långa loppet och inte i det korta kräver noggrann planering. Äta rätt, motionera, vila (man vill inte bli utbränd) och att tillfredställa sina begär och behov är grundläggande krav. En del av er kanske reagerar på det jag nyss sa om att tillfredställa sina begär och behov, vad jag menade var att man skulle tillfredställa dessa med måtta. Man ska inte hänge ge sig åt sina drifter helt vind för våg, men något måste man unna sig. Eller hur ska man egentligen göra? Ska man gå den enkla vägen och tillfredställa alla sina impulsiva nycker och infall eller ska vi gå den något svårare vägen och låta förnuftet råda över alla våra handlingar? Inom kristendomen har de en liknande beskrivning på livet: den enkla stigen och den svåra stigen. Den enkla stigen är rak och enkel och väldigt lätt att beträda. Den svåra stigen är kantig och krokig med törnen som slingrar sig runt på marken. Av dessa två stigar så är det den svåra stigen som sägs vara den rätta vägen.

“Jag har alltid hatat denna ... förmåga att komma fram till sanningen genom att ta den kortaste genvägen.”^[3]

Vi ska alltså inte göra det för lätt för oss och bara tillfredställa oss själva för ögonblicket. Vi måste helt enkelt komma på ett sätt att nå långvarig lycka. Men hur gör man det? Ska man leva ett slags “perfekt liv” där man tar hand om sig själv och sin kropp på bästa möjliga sätt? Det konstiga när det gäller den aspekten på lycka är inte vår brist på kunskap om hur man ska göra för att leva ett sådant liv utan däremot så är bristen nämligen vårt engagemang i att utöva dessa handlingar. Vi vet vad som är bra för oss, vi vet vad vi själva och vår kropp mår bäst av, ändå så följer vi inte det utan låter våra känslomässiga nycker styra oss i våra liv. Varför? Har människan inte hunnit utveckla sig evolutionärt till den miljö hon lever i: är vår omgivning för främmande för vår biologiska överlevnadsinstinkt? Jag vet inte, men valet är vårt när det gäller hur vi vill leva våra liv. Som en rationell människa bör man i så fall fatta det förnuftigaste beslutet, det som ger mest belöning i slutändan. Allt annat är meningslöst.

2

“När människorna pressar sina gränser utvecklar hon sin förmåga att utföra stordåd.”^[4]

Alla drifter kommer så småningom att leda till lidande. Stoikerna under antiken hade ett träffande synsätt på detta: livet är som ett rep där den ena änden representerar glädje, lycka, välbefinnande och den andra änden smärta, olycka, olustkänslor. Man kan inte dra i ena änden, t ex den som representerar glädje och lycka, utan att också få med den andra änden, t ex olycka, smärta, sorg etc. Stoikerna gav då som svar att man inte skulle röra repet överhuvudtaget: de förespråkade en närmast apatisk livsstil, men inte apatisk som vi känner till det idag med handlingsförlamande egenskaper utan snarare ett tillstånd där man är känslokall: man låter sig inte beröras eller bli påverkad. Tänk er en robot som inte visar några känslor, det var idealet för stoikerna. Arthur Schopenhauer tänkte i liknande banor och ansåg att all vår vilja och alla våra begär orsakar bara större och större smärta. Det skapas en ond cirkel där vi vill ha så mycket som möjligt men ändå aldrig blir nöjda. Hans lösning var liksom stoikerna att man skulle kväva viljan, man måste undertrycka begären och drifterna för att på så sätt forma ens personlighet där man behärskar och kontrollerar sig själv. Man ska inte vara slav under sina begär, man ska vara herre över sin egen kropp, och vägen till detta skulle ske genom en slags asketisk livsstil där man minskar på begäret och därmed minskar lidandet. (Tänk er buddhismen.) Detta förkastade Nietzsche: “Låt den fria viljan löpa fritt“, är något han förespråkade ofta och väl. Om vi med stoiska termer “drar” i “känslorepet” så måste vi också vara beredda på att möta svårigheterna: smärta och lidande. Men det är inte för inte Nietzsche räknas som en hård filosof: Han anser helt enkelt att man ska “bejaka” sitt lidande och sin smärta för att på så sätt nå nya höjder.

“Det som inte dödar dig härdar dig.”^[5]

Och visst är det så! Hur kan man veta vad sann framgång är för något om man aldrig i hela sitt liv har stött på motgångar? Vatten smakar aldrig så gott som då man är riktigt törstig, berömmelse och välgång passar aldrig så perfekt som då man har hånats och lidit nöd, en god natts sömn fungerar bäst då man har varit riktigt trött. Men är verkligen den här filosofin något för alla människor? Ska förmågan att uthärda smärta vara det främsta sättet att visa sin “duglighetskapacitet” i jämförelse med andra människor? Nej, men att kunna uthärda stor smärta är ett prov på en väldig styrka och visar upp en grandios bild av ens karaktär och personlighet. Smärtan i sig är inte något mål, den är bara ett nödvändigt steg på vägen för att kunna uppnå lycka. Och lyckan är i allra högsta grad individuell. Ett grundsvar på vad lycka är för något skulle dock kunna vara att leva det så kallade “perfekta livet” där varje dag av ens liv utstrålar god hälsa och välbefinnande. Jag tänker inte vara så pass dogmatisk att jag ger er en allmängiltig skiss på hur man ska leva sitt liv, det enda kriterium jag har på varje persons lista är dock rent vatten och frisk luft. Allt det andra kan man ändra efter person - motion, kost med mera kan vara individuellt - men frisk luft och rent vatten är av absolut nödvändighet om man vill leva ett långt och hälsosamt liv.

3

“Detta är viktigast: att du i ditt inre är ärlig.”^[6]

En livsuppgift är något oerhört individuellt. Jag kan endast hänvisa till existentialismen där man förespråkar en livsstil som består av val och väljande. När det gäller själva valet av livsuppgift kan jag endast råda er till att rannsaka er själva: “Vad vill jag – egentligen?”. Svara på frågan så bra du kan. Låt den ta en dag eller två att jäsa på sig. När du känner dig redo, sätt dig ner och skissa upp några alternativa svar. Tänk dig vad som skulle kunna vara värt att hänge ge sig resten av sitt liv åt, vad skulle kunna vara värt att offra hela livet på? Vad skulle ni helst av allt vilja uppnå? Jag kan inte svara åt er, ni måste lyssna på er själva innan ni kan svara ärligt på den frågan. Och när ni gör det, glöm aldrig bort svaret. Ha det som en ledstjärna under resten av era liv. Gör er själva lyckliga.

^[1] Ayn Rand

^[2] Ludwig Wittgenstein, ”Tractatus logico-philosophicus”.

^[3] José Carlos Somoza, ”Idéernas grotta”.

^[4] Anders Wik

^[5] Friedrich Nietzsche

^[6] William Shakespeare