mina30jag

Jakt för mig är något ursprungligt, naturligt och en av grundstenarna till mänsklighetens existens. När jag hör hundskallet, ser eldens sken, känner eldens värme eller känner hällregnets droppar mot min hud känner jag mig hemma. Jag är i mitt rätta element och jag känner att jag inte vill vara på någon annan plats på jorden än just där jag är.

Bilden är tagen av Anna Olofsson

Men det är inte bara för upplevelserna, känslorna eller min egens skull jag jagar. Jag jagar för att jag känner att jag tillhör det naturliga, jag har samma spelregler som en björn, ett rådjur eller en hare. Det är från naturen som jag har mina egenskaper, färdigheter och intelligens och därmed är det inte fel att använda dessa i jakten. Om vi dessutom utvecklats och våra vapen förändrats är detta också naturligt.

De som står vid sidan om och tittar på oss jägare med oförstående ögon har däremot tagit ett steg åt sidan och är numera endast en åskådare till naturen. Detta tycker jag är skamligt och fegt, men låter det ändå passera. Det ligger inte i min rätt att tvinga dessa oförstående stadsbor till det naturliga och ursprungliga, men tycker ändå att dessa individer skall låta oss få fortsätta med det vi håller på med.

Det enda som hotar vår egen existens är oss själva, det är naturligt att äta kött, det är naturligt att jaga och det är även naturligt att döda. Det är däremot inte naturligt att överkonsumera, förgifta, ödelägga eller på annat sätt förstöra vår egen jord. Det är just detta mänskligheten håller på med och det är även detta jag vill att vi skall agera och arbeta mot. Många-bäckar-små-principen gäller även här och det kanske är dags för ett individuellt uppvaknande.

Det är detta som våra förtroendevalda politiker måste jobba för och därför har jag från och med idag tagit steget och blivit medlem i en av Sveriges största politiska partier, så nu lägger jag allt i ödets händer så får vi se vart detta leder. Kanske blir det en post i riksdagen, en politisk tjänst inom kommunen eller en i EU-parlamentet. Det kanske också blir pannkaka av alltihop, men det märks förmodligen.

Mvh Christer

Nu är studenten här, vilket jävla besvär.
Mat som ska fixas, drinkar som ska mixas.
Prov som ska skrivas, uppsatser som ska rivas.
Stressen för att få allt klart, nu när allt ska gå med en väldig fart.

Så kommer dagen, då vi tar oss i kragen.
Tar första steget mot en arbetande värld,
En början på en ny färd.

Att säga hejdå till det gamla
Och hej till det nya, är inte alls lätt
Men det är väl det som är rätt?

Så nu springer vi ut, för att få ett slut
På något vi kämpat med i 12 långa år
Något som satt sina spår.

Japp, nu är studenten här,
Å vi ska snart ut å ”fär”.
Men kul har vi haft, nu ska vi ut och dricka saft,
Utan minsta besvär, för vi har tyckt om att ta studenten här.

Ditt trolska blonda hår, glänser i ljuset
av månens gulbleka sken, likt ögon
av renaste guld. Förfrusen,

i den djupaste kratern, ska vi vandra
till världs ände, min kära Kassandra
och leda oss själva ut

ur mörkrets djupa bur.

När vi vår resas mål äntligen har nått
och på ålderns höst, i himmelriket, förstått; 
när skräcken av ensamheten gått bort,
och paradisets förbjudna trädgård finna
vars portar ständigt och åter brinna

där vi tillsammans lider
i väntan på ljusa tider.

Länge skall vi älska som gudar
berusade av ungdomens närande kraft -
vår kärlek som medicin mot sjukdomar kurar.

Du förundras över tidens frånvaro

samtidigt som vår permanenta närvaro

bryter mot moralens lagar
och skapar sorglösa dagar.

Du föryngras i min famn på dödsbädden.

Ditt hår är vitt, ditt ansikte blek som vintern
en höstnatt, som denna, fast förklädd
till något djupare, en slags substans
vars ursprung inte går att finna nånstans.
Du suckar ömt farväl,
till min sorgsna själ.

Kommer ni ihåg när man gick i högstadiet och skulle söka in till gymnasiet? Vad skulle man välja! Jag var inne på kanske Natur eller Estet innan jag valde Samhälle. Jag kommer dock ihåg när vi gjorde besök på Hjalmar och vi satt i aulan och fick höra representanter från olika program berätta lite kort om vad som var speciellt med just deras program. Representanten från Samhälle gick fram och började med att, helt allvarligt, fråga sig själv: ”Ja… Vad gör man på samhälle?” Tack. Det program man mest av allt ville veta mer om visste inte ens hon som gick på det något om. Vilka härliga fördomar man hade när man var yngre, för att inte tala om slutsatserna man drog som oftast var felaktiga. Men tillbaka till ämnet: Vad är det som gör samhällsprogrammet unikt? Vad kännetecknar Samhälle? När man själv har gått tre år så är den frågan inte så lätt att svara på när man tänker efter. När jag hade valt samhälle som förstahandsval på högstadiet frågade många vad det var man egentligen gjorde på samhällsprogrammet, som om jag visste det bara för att jag hade valt det. Jag kommer ihåg att jag sa något i stil med : ”Det är som en förlängning av högstadiet, utan fysik och kemi, och HK och slöjd.” Nu kunde man visserligen visst ha slöjd och andra högstadieämnen, tack vare estetisk val, elevens val, individuellt val och liknande, men jag tycker ändå att mitt svar var bra. Samhälle är verkligen ytterligare tre år på högstadiet, fast bara mer avancerat. När man gör uppgifterna på gymnasiet är de mer seriösa än de man gjorde på högstadiet, tycker jag. En annan fråga som brukade dyka upp efter att man hade valt samhälle var: ”Vad blir man efter att man har gått samhälle? Vad får man för jobb?” Den frågan var svårare att svara på.

Vad sjutton blir man efter att man har gått Samhälle? Arbetslös, is the ugly truth. Det är ju inte precis något program där man kan få jobb tack vare att man just har gått programmet direkt efter gymnasiet. Visst finns det vanliga sommarjobb och andra ströjobb vi kan ta, eller ja, slåss om, men inget som vi direkt har någon tillgång till bara eftersom vi har gått på Samhälle. Vi måste nästan läsa vidare efteråt om vi vill få något fast jobb. Det som är bra med samhällsprogrammet är dock att man kan nästan söka in sig till vilken utbildning som helst, om man har läst de kurser som behövs vill säga, vilket vi oftast brukar göra obligatoriskt i Samhälle. Men hur kommer det att bli för var och en av oss efter gymnasiet, yrkesmässigt sett? Vad har ni allihopa för planer till höst och längre fram? Det vore jättehemskt om alla blev arbetslösa. Men jag tror dock på det motsatta: För mig känns det som om vi som går i samhälle kommer att vara de som styr samhället efteråt. Det är vi som blir poliser, politiker, företagare, journalister, lärare och allt annat som har med samhället att göra. Själv tror jag (hoppas?) att jag kommer att bli en slags författare i mitt vuxna liv. Nu är tyvärr inte månadslönen för författare så särskilt hög, eller jag ska snarare säga att den är högst individuell, beroende på hur bra/mycket man skriver. Därför har jag sökt till psykologprogrammet i både Umeå och Östersund, därefter lärarprogrammet i Umeå, i ämnena svenska, samhälle och engelska. Att vara politiker hade kanske inte varit så dumt det heller, men då måste jag nog läsa statskunskap, nationalekonomi och en massa annat roligt, som kräver matte C, vilket jag inte har läst. Kanske man ska bli fritidspolitiker, en slags agitator? Det bästa vore kanske att ta ledigt ett år, a gapyear, och bara fundera på vad det är man verkligen vill göra med livet. Förhoppningsvis får man en snilleblixt under sommarlovet eller under den första tiden man går på Umeå eller i Östersund, då när man i alla fall har tid att ändra sig, om vad det är man verkligen vill göra med sitt liv. Fast samtidigt känns det skönt att ha en utbildning att falla tillbaka på om det skulle krisa sig.

Om en vecka tar vi studenten. Det är konstigt. Jag känner mig stressad men samtidigt inte. Betygen är satta, jag kan göra vad jag vill, läsa vad jag vill, skriva vad jag vill, men tiden känns så kort, och det känns som om vi inte kommer att träffa varandra efteråt. Vissa kommer vi såklart att träffa under sommarlovet, hoppas jag, men alla andra: Alla från Backe och Rossön, alla skyttar, när kommer vi att träffas igen? Jag måste sluta nu, annars blir jag för känslosam.

Ha det bra!

Mycket väl godkänd. Ganska banalt, när man tänker efter. Inte Bra, inte Duktig, inte Perfekt eller Strålande utan helt enkelt Mycket väl godkänd. Det högsta man kan få i ett ämne (eller kurs, välj själv epitet). För mig och säkerligen många andra har jakten på MVGn (Vad blir MVG i plural?) varit av stor vikt, den ultimata anledningen till att man anstränger sig extra mycket och gör det lilla extra som krävs för att arbetet ska vara så bra som möjligt, så att man till slut får det åtråvärda betyget MVG. Men varför strävar man mot MVG? Är det prestige? Ett bevis på att man har kunskap och är smart? Gör man det för att man har nytta av det senare i livet, typ när man söker högskola/universitet? Gör man det för att det är en tävling? ”Den som har flest MVGn vinner!” Är det en plikt? ”Nu ska du satsa på höga betyg i gymnasiet.”, säger föräldrarna. Sagt och gjort. Man vill inte riktigt ha MVG (eller jo, om det vore enkelt att få tag på dem) utan man gör det eftersom man förväntas ha MVG. Men vad är själva syftet med MVG? För det första – jag utgår nu ifrån hur det är på gymnasiet – så är det i första hand själva kursen det handlar om. Du kan ha IG, G, VG eller MVG men det som verkligen spelar någon roll är själva kursen. Utan den inget betyg. Ett streck i betyget är tiofalt gånger värre än ett IG, eftersom man med ett IG ändå har kurspoängen – med ett streck har du inte ens ett fullvärdigt gymnasiebetyg. Vi antar dock att man faktiskt går på lektionerna och får närvaro, gör uppgifterna någotsånär så att man i alla fall inte får ett streck. Sen kommer det roliga. Beroende på hur pass bra du sköter dig i kursen så värderas du (din kompetens inom kursämnet) och utifrån det kommer ditt betyg att sättas. Gör du bra ifrån dig = bra betyg, gör du dåligt ifrån dig = dåliga betyg. Enkelt va? Men stämmer det verkligen? Jag personligen har inte så stor erfarenhet av det, men jag har hört talas om människor som slappar igenom nästan en hel kurs, dyker upp först när det vankas betygsättning, gör ett strålande arbete under en kort tid och får sedan VG eller rentav MVG, medan vi andra plikttroget har gått på alla lektionerna och slitit häcken av oss under minst en termin eller ett helt läsår (beroende på kursens längd) och nöjer oss med VG eller rentav bara G, beroende på vilken kurs det är (är den jättetråkig/jättesvår är vi glada över att bara ha klarat den, är den jätteintressant/lätt ökar våra egna förväntningar på ett högt betyg). Detta låter onekligen orättvist. Det borde såklart vara helheten, det sammanlagda arbetet man har spenderat på kursen som skall betygsättas. Och jag vill inte påstå att det inte är så, men vi alla hört hemska orättvisa historier om när betygsättning har gått på tok. Har man rika föräldrar får man MVG, är man snäll och trevlig får man MVG, är man en kille/tjej så får man högre/lägre betyg (välj själv vilket, jag vet inte vilket kön som blir särbehandlad, om det nu existerar - jag törs inte svara på det) och så vidare.

Att vara lärare och sätta betyg måste vara en av de jävligaste uppgifterna som finns. Tänk er att man har umgåtts med personer under ett helt år och så ska man sedan värdera personen på en fyragradig skala. Det kan inte vara lätt, eftersom man vill vara snäll och trevlig men samtidigt rättvis. Vi som har filosofi B med Bosse har den senaste tiden diskuterat en hel del om olika saker. En lektion kom vi in på betyg och utvärdering och Bosse förbarmade sig över den mödosamma processen att sätta betyg. Han frågade oss om våra synpunkter över det hela och vi pratade lite om det. Jag nämnde att i USA har man när det gäller lag och juridik tagit en symbol av en kvinna – Justitia, rättvisans gudinna i romersk mytologi – som i ena handen har en balansvåg och i den andra ett svärd, men det som jag främst förknippar Justitia med är hennes ögonbindel. Det är en relativt modern avbildning av henne och det ska symbolisera allas likhet inför lagen. För att kunna göra en sådan rättvis bedömning som möjligt så kan man inte låta synen förvilla omdömet, det är därför hon väljer att inte se när hon dömer. Man måste vara opersonlig. Fast det kanske blir lite svårt för dagens lärare att göra bedömningar med ögonbindel, fast å andra sidan hade det varit ganska roligt med en lärare med ögonbindel på sig. Jag hoppar nu från Justitia till Grevåkerskolan: jag brukar nämna en viss lärare som vi på Grevåker hade när vi diskuterar betyg. Han heter Sten Sundström och jag hoppas att han inte stämmer mig för ärekränkning eller något liknande på grund av att jag nämner honom vid namn eller för det som jag nu kommer att säga härnäst. Han var vår musiklärare under större delen av grundskolan och hade ett speciellt sätt att sätta betyg. Han berättade för oss hur han gick tillväga och det var följande: så fort man kliver in genom dörren till klassrummet och är med på hans lektioner så poängsätts man. I början har alla elever 50 poäng, men beroende på hur man beter sig under lektionens gång så kan man få minuspoäng respektive pluspoäng. Minuspoäng kunde t ex vara att man hade keps på sig inomhus, att man pratade medan han själv pratade eller på ett eller annat sätt var bråkig, störig under undervisningen. Pluspoäng var då det motsatta: man tar av sig kepsen när man kommer in, man sätter sig vid bänken och lyssnar på vad han har att säga. Givetvis hade han också prov och läxor för att få ut mer specifikt vad vi kunde och inte kunde när det gällde musik. Han sa att vid slutet av terminen så går han igenom poängen som alla elever har fått för varje lektion och sedan tar han ut medelvärdet av det. Har man haft över 50 poäng på många lektioner så ger det ett högre medelvärde och därmed ett högre betyg. Har man haft under 50 poäng på många lektioner så ger det såklart ett lägre medelvärde och därmed ett lägre betyg. Jag tycker det verkar vara ett genialiskt system att sätta betyg på, eftersom det inte blir på något sätt personligt (eller ja, det beror ju på hur han poängsätter varje elev under lektionernas gång, men sätter man upp vissa ordningsregler etc. så är det enkelt att bara gå efter dem); siffrorna ljuger inte. Har man mycket eller lite poäng så beror det ju inte på grund av personliga skäl (alltså att det har någonting med själva eleven som person att göra) utan poängen baseras ju på insatserna, arbetet och de handlingar man gjort och utfört under lektionerna (och såklart resultatet på prov och läxor, givetvis). Det kräver visserligen en hel del tid att behöva betygsätta alla elever individuellt efter varje lektion, och han sa det också att det var ett jobbigt sätt att sätta betyg på eftersom det kräver mycket arbete, men nog allt verkar det vara ett rättvist system?

Nåja, nog om goda gamla tider. Det här inlägget handlade ju om vad som är själva målet med MVG. Varför finns det MVG? Tänkte skolverket på alla tävlingsinriktade barn och ungdomar som inte vill något annat än att vara bäst i klassen, eller skulle de olika betygen fungera som en slags värdeskala på barns kunskaper som underlättar klassifikationen av dem: ”Jaha ett VG barn där, ett MVG barn där och herregud där går det minsann ett IG barn det var det värsta!” Skämt åsido, men var är egentligen meningen med MVG? Vad är det som skiljer MVG från G t ex? Jag väljer att se det såhär (på skolverkets hemsida finns det mer utförligt att läsa för varje kurs vad som krävs för de respektive betygen, men vi känner de flesta igen standardfraserna/nyckelorden som analysera, jämföra, dra egna slutsatser, arbeta självständigt, behärska vad det nu är för färdighet som lärs ut etc.): För G behöver du anstränga dig lika mycket som en robot, en dator. Du söker reda på fakta, sedan rabblar du upp fakta. Du är en medelmåttligt ”kalenderbitare”. Det intressanta är att just den här egenskapen var det som gjorde att man fick MVG – eller ja, femma hette det väl på den tiden – förr i tiden. För VG är det lite mer engagerat arbete, lite mer självständigt, mer egna åsikter, källkritik etc. För MVG ska man verkligen använda sig av faktan och försöka få någonting utav det. Man ska ifrågasätta, vara kreativ, komma med egna förslag på lösningar/förändringar som kan göras. Att se saker och ting ur ett vidare perspektiv, ur olika synvinklar, det är viktiga saker för att få/nå MVG. Men varför är det viktigt då? Jo, kanske för att det finns olika sorters ”sanningar”, beroende på vem man frågar, och att vi då bör veta det, känna till att myntet har två sidor. Vi ska inte vara naiva och svälja allt som står i wikipedia eller i läroböckerna, utan vi ska kritiskt granska allt vi stöter på och inte låta oss bli lurade eller vilseledda av någon eller något. Vi ska inte heller vara likgiltiga och vackert acceptera olika saker och ting, utan stöter vi på något uppseendeväckande så ska vi reagera på ett moget och vuxet sätt, och sedan använda oss av förnuftiga argument. Det är ganska viktigt, oavsett om det är målet med MVG eller inte. I dagsläget kämpar de flesta av oss (dåtid: har kämpat) med att få MVG, men jag misstänker att vi gjorde det bara för MVG: ets (?) egen skull. Vi brydde oss egentligen inte om det som stod i kursplanen för MVG, eller så läste vi det och använde oss av det som MEDEL, alltså som VERKTYG för att nå MVG. Hur ofta jämför, analyserar vi och drar egna slutsatser i vardagslivet? Tja, när vi håller på med någonting som berör oss, någonting som vi är intresserad av, kanske inte ens då. Fördomar heter det när man drar förhastade slutsatser, men jag tror inte att fördomar hjälper en om man vill nå MVG. Min poäng är att vi inte tar till oss det som gör betyget MVG bra/nyttigt: vi analyserar, jämför, ser ur olika perspektiv bara ett par gånger under kursens gång, knappt det! Men just det här är vad, tror jag, som skolverket vill att vi ska ta till oss och lära oss – nämligen att tänka ”outside the box” som det heter på engelska. Samtidigt som vi ska vara intellektuella och veta en hel del saker så ska vi kunna behandla information på bästa möjliga sätt, genom att vara skeptiska och analysera allt, och samtidigt vara lite kreativa, innovationsrika.

Det känns som om jag svamlar nu, kanske har det att göra med att jag har gått på Samhällsprogrammet i tre år. Där drillas man att tvingas ta olika ställningstaganden och kunna komma på vettiga argument, svar på tal, för- och nackdelar, på båda sidorna. Mitt förra inlägg om fanatism handlar lite om det, men den kan stå för sig själv. Jag har inte nämnt de negativa sakerna med MVG, typ studiestress, inflation, rivalitet mellan vänner och så vidare. Kanske är det något som inte är särskilt accepterat att prata om. Jag lämnar i alla fall ordet fritt för de som har egna åsikter om vårt kära betygssystem i allmänhet och MVG i synnerhet. I framtiden kommer vi ju att ha ett nytt betygssystem. Personligen ser jag fram emot det och önskar att jag hade fått uppleva det när det hade berört mig. Jag har räknat ut att Jonas och Olov, mina två tvillingbröder, kommer troligen att få uppleva det betygsystemet. Jag avundas dem.

Vad tycker ni själva?

Mvh Anders

Jag känner att det var länge sen jag skrev här på vår kära klass blogg, och nästan varenda gång som jag har skrivit så har det handlar om studenten och framtiden, och här kommer ännu ett inlägg om det ;)

Jag känner att jag måste få skriva av mig lite. Vi som har haft PA med Hans har precis haft en jätte mysig PA fika, och plötsligt när Madelene frågar Hans om han kan berätta lite mer om sig själv så inser jag vet ganska lite om dem som jag har umgåtts med så mycket under dessa tre år. Självklart förstår jag att det är svårt att lära känna så många och få reda på så mycket om varandra, men jag får ändå lite skuldkänslor.. Jag insåg idag att jag kommer sakna er så mycket mer än vad jag från början trodde och jag kommer nog att gråta FLODER på vår studentdag.
Lite senare på matan fick jag ett ryck och var tvungen att krama om Robin för att jag kände att jag kommer att sakna honom så mycket, trots att jag garanterat kommer att ha fortsatt kontakt med honom efter studenten.
Men jag tycker att vi har haft tre väldigt bra år tillsammans, jag är glad över att jag har lärt känna er alla så pass bra som jag ändå har gjort och jag hoppas att det är fler än jag som har trivts väldigt bra på Hjalmar. Bättre än vad jag trodde :) och mycket är tack vare er!

Men nu tycker jag att vi passar på att njuta av våra sista dagar i skolan och i morgon så vinner vi poängjakten SP3!

Kram på er alla!

1

Jag vill prata om fanatiker. Alla har vi en förutfattad åsikt om fanatiker. ”Det är såna där religiösa idioter som vill tvinga på andra människor sin egen vilja.” Typ kristna, muslimska, hebreiska, alla religioner kan ha fanatiker (även buddhismen?). Men fanatism är inte något som bara hör religionen till. Det kan finnas hygieniska fanatiker, personer som måste städa och tvätta, dag ut och dag in. Det kan finnas fanatiska lärare/personer som alltid vet rätt och alltid vet vad som är bäst och som måste säga det till sin omgivning (hur många har inte råkat ut för dessa besserwissrar?) Det kan även finnas politiska fanatiker, typ ”bypolitiker” som är ena riktiga eldsjälar när det gäller ens egen ort men kall och känslolös när det gäller någon annans. Det är just här som vi kommer till det farliga med fanatiker – få personer är så fokuserade på deras egen mission och kall att de struntar i andra människors fria vilja som fanatikerna. Som fanatiker är man blind när det gäller att uppskatta oliktänkande: ”Jag har rätt, alla andra har fel, så är det bara.” Ensidighet är farlig då mycket av ens fakta baseras på fördomar, som oftast är felaktiga. En annan sak som jag tycker att fanatiker har är en outtömlig energi. De verkar hela tiden orka göra saker och ting även när en vanlig människa skulle ha tagit en paus och vilat lite. Fanatiker kan göra sånt som andra människor inte kan, nämligen hålla ut till den absoluta bristningsgränsen. Varför? Jo, de ”tror” (inte nödvändigtvis ”tror” som i religöst bemärkelse, alltså kopplat till en viss religion)  nämligen stenhårt på att deras uppgift är viktigare än deras liv, vilket ger de extra kraft att hålla ut tills de nästan bokstavlig talat stupar på kuppen. Jag tror även att Amos Oz skriver i sin lilla bok ”Hur man botar en fanatiker” att fanatiker utför inte de här sakerna för att straffa oss, utan de vill rädda oss. Han sa att de fundamentalistiska islamisterna (Al-Qaida och Bin Laden), de fanatikerna som var inblandade i elfte september, tänkte mer på oss än på sig själva när de utförde dådet. De trodde, tror jag att Amos Oz menar, att de fanatikerna helt enkelt ville rädda våra själar. Vi lever, enligt de, i synd. De måste rena oss för att vi ska kunna ta oss till himlen, anser de, tror jag, enligt Amos Oz. Det kräver eftertanke att förstå motiven hos dessa fanatiker. De gör det inte, egentlig Amos Oz, för att de drivs av hat eller elakhet, utan de gör det för att de vill oss väl, de vill att vi ska må bra. Tyvärr så är deras metoder inte särskilt hälsosamma. ”Ändamålet helgar medlen” brukar man säga, men för vem? Vi som blir utsatta för fanatikernas metoder vill kanske inget hellre än att slippa dem. Ska inte fanatikerna respektera det då? Jo, det ska de, om de bara kunde. Problemet med fanatiker är att de bara bryr sig om deras egna åsikter.
”Jag har rätt, du har fel.”
Några tips på bra motargument, som inte triggar upp personen till olaglig verksamhet?

2

Fanatiker och likaså fanatism tycker jag har en negativ klang, men vad betyder det egentligen? För mig är det en person som ser sin egen sida av saken och vägrar – medvetet eller omedvetet – att ens försöka se det ur en annan synvinkel. Alla känner vi till Wikipedia och att dess auktoritet när det gäller definition av saker och ting är oslagbar (eller hur?). Här är Wikipedias definition av fanatism:  ”Fanatism (av latin fanaticus "inspirerad", "besatt", "förryckt") är en allmän, pejorativ benämning på religiösa eller politiska riktningar som driver sin sak utan någon hänsyn till rationella argument.”
Det var allt. Två-tre rader, mer är det inte. Men vad den säger är nog så fullvärdigt. En fanatiker är en person ”som driver sin sak” utan att bry sig om ”rationella argument”. Med andra ord så bryr sig inte en fanatiker om hur pass dumdristig hans eller hennes aktion är, de gör det ändå. Men varför skulle man ens vilja göra något sådant? Vad är det som får människor att förlora förståndet och förnuftet och drivas med av denna farsot, detta giftiga, förrädiska, smittande katastrofsubstans som kan drabba i princip vem som helst? Instinktivt svarar jag då känslorna. Känslorna är starkare är förnuftet; med känslorna bakom rodret kan vi inte med säkerhet veta hur vi reagerar och agerar, man handlar bara på instinkt, utan att riktigt tänka på vad det är man gör. Det är, tycker jag, väldigt väldigt farligt. Tillåt mig illustrera med en dialog:
- ”Vad gör du?”
- ”Jag vet inte riktigt, men jag måste göra det.”
- ”Men varför?”
- ”Jag vet inte, jag bara måste.”
- ”Men vad blir följderna, konsekvenserna av det du gör?”
- ”Jag vet inte!”
Låter det betryggande? Nej, men om vi ser saken ur ett annat perspektiv (som jag förespråkar som ett botemedel mot fanatism): Vad skulle alternativet vara? En värld där folk är känslokalla, likgiltiga? Hur skulle man ens kunna uppnå något sådant? Nej, det är omöjligt. Om inte omöjligt så åtminstone omänskligt, för vad vore livet utan några känslor? De (känslorna, inte fanatikerna) är viktiga för oss, vi skulle inte kunna klara av att leva ett drägligt liv utan känslor. Fysiskt sett så går det, men de här människorna som inte har några känslor har oerhört svårt att interagera med andra människor och vet inte hur man ska bete sig i olika sociala situationer. Känslorna måste få finnas kvar (hur skulle man ens kunna få bort dem? Ja jo, genom lobotomi, men… tack men nej tack) men då är det en viktig sak som man måste inpränta hos alla människor – nämligen respekt för oliktänkande. En person må kanske tycka annorlunda än dig, men tillåt mig då att citera ett vanligt amerikanskt uttryck: ”That’s like, your opinion!” Precis, det är bara en annan persons åsikt. ”We agree on disagree”. Svårare än så är det inte. Fast det kanske är svårt. ”Jag har ju faktiskt rätt, det är du som har fel.” Hur bemöter man en person som tänker så? Jag hade en kompis i grundskolan som var en jävel på att hitta på uttryck. En av dem var ”Smaken är som baken, den är delad.” Frasen är lite barnslig, men desto bättre, för då biter den mer på människor som är lite ”barnsliga”. Vi måste helt enkelt få alla att förstå att folk har olika åsikter och att det minsta vi kan göra är att respektera folks åsikter. Att tvinga någon att säga vad de ska tycka och inte tycka är helt fel. Det måste vara ett fritt samhälle. (Men all olaglig verksamhet skall bestraffas, tro inget annat.)
Ett aktuellt exempel på brist på förståelse för oliktänkande finns t.o.m. här på vår blogg. Vad jag har förstått så har Madelenes inlägg om Mona Sahlin blivit redigerad av någon annan utan hennes tillåtelse. Det är hemskt att sådant kan förekomma, särskilt när det bara är ett fåtal förtrogna som har tillgång till det, vilket bara sprider en dålig stämning hos oss andra. Madelene har som svar på tal skrivit ett konstruktivt inlägg där hon riktar sig till personen ifråga som har utfört dådet samtidigt som den (det nya inlägget) tar upp det som jag nyss har sagt om att respektera andras åsikter. Bra sagt Madde, och du också Christer, i ditt inlägg där du försvarar Madelene, ty få saker är så frustrerande som när människor börjar använda sig av utomparlamentariska metoder när deras argument (förstånd?) börjar tryta.

3

Men finns det inga goda fanatiker då? Kan man inte vara en fanatisk humanist som hjälper fattiga människor, tar hand om naturen etcetera? Tja, det finns ju djurrättsaktivister och dylikt. Problemet är att sådana människor har en tendens att ta lagen i sina egna händer vilket går stick i stäv med det som jag nyss har skrivit om utomparlamentariska metoder. ”Ändamålet helgar medlen” låter det då som sagt.  Om man t ex räddar regnskogen/små barn/utrotar fattigdom med mera (välj själv vilket ändamål som står dig närmast) så rättfärdigar det konsekvensen av låt oss säga stöld, mord, smärta hos någon annan med mera, enligt ovan nämnda uttryck. En del medel helgas helt enkelt inte av ändamålen, i alla fall inte om man värderar/prioriterar andra människors åsikter högt. Det här låter självklart, men anledningen till att jag för själva ämnet upp på tal är att jag har länge funderat på vad som skulle ha kunnat hända ifall en stor fanatiker, t ex Hitler, hade varit god. Jag ber om ursäkt för att använda ordet god i samma mening där jag nämner världens ondaste människa, men låt mig förklara: Adolf Hitler var en egoistisk nazist med rasistiska åsikter. Han förtjänar att bestraffas för det han har gjort. Han var helt klart en hemsk, ondskefull person som dödade flera miljoner människor, men vi kan inte bara stämpla honom som ”El Diablo” och sen ignorera honom, även om det är oerhört frestande att göra det. Om vi vill undvika att begå samma misstag som har hänt tidigare (att det kommer fler människor som Hitler) så måste vi lära oss av historien. En viktig sak är att ta reda på vad det var som gjorde Hitler ond. Jag kommer inte att gå djupare i ämnet "Hitlers ondska" än såhär eftersom det kräver ett helt inlägg bara för sig själv. Jag har dock skrivit en uppsats om Hitlers ondska som jag tänker lägga upp på SP3:s forum på Zonline för alla nyfikna att läsa. (Tyvärr är det bara SP3 och Bo Lövdahl som har tillgång till det speciella forumet, men fråga gärna så ger jag er ett exemplar om ni vill, ni som inte går i SP3.) En annan sak som vi kan göra med Hitlers hemska arv är att försöka ta reda på exakt hur denna man kunde få med sig så många människor att de demokratiskt röstade fram honom och nationalsocialisterna till makten. Var det hans karisma? Var det retoriken, slagorden? För att till fullo förstå varför så måste man sätta sig in i hur det såg ut i Tyskland under tidigt 30-tal. Landet var kört i botten efter en stor förlust i första världskriget, ekonomin var minst sagt usel (ett frimärke kunde kosta flera miljoner tyska mark – snacka om inflation!) och alla ville ha en ny ledare, en förändring gentemot det gamla. Tänk er då att det från ingenstans kommer en passionerad, hängiven patriot, en krigsveteran, vars visioner om ett storslaget Tyskland (tänk Sverige om ni har svårt att känna med) väcker gamla minnen om fornstora dagar. Mannen ifråga är totalt engagerad, han verkligen brinner för det han pratar om. Han lovar bättre tider, mat och pengar åt allihopa, arbete och sysselsättning, ära och berömmelse, etcetera etcetera. Allting blit rena rama himmelriket om ni röstar på honom. Motståndarna däremot utmålas som djävulens hantlangare, demoner som måste förföljas och utrotas till varje pris. Vad tror ni att den fattiga, hungriga befolkningen gjorde? Som en filmkritiker sa angående de senaste tre Star Wars filmerna: ”Efter två hundskitar smakar den senaste kakan gudomligt ljuvligt”. Vad han menade med det var att har man gått igenom allsköns skit och helvete så får de mest betydelselösa saker större och viktigare inverkan än vad de tidigare hade. Hitler spelade på folks känslor och fick med sig dem på hans sida, inte bara med tack vare hans utstrålning (vilket är välkänt faktum och inte en myt) utan också på grund av den miljö som tysklands befolkning levde i. Vad kan vi lära oss av det här? Att risken för fanatism är stor när människor är i ett utsatt läge? Att när människor hamnar i nödsituationer fattar de oförnuftiga, orationella beslut? Men det kan ju inte heller stämma när fanatism även drabbar ”vanliga” människor också (om kanske ändock inte lika mycket). Kunskap är makt vill jag säga då. (Jag och mina klyschor!) Jag har diskuterat tidigare om hur viktigt det är att medlemmarna i en demokrati måste vara någotsånär intellektuella/smarta för att demokratin ska vara meningsfull. Om majoriteten i en demokrati är – ursäkta språket – dum i huvudet och sväljer det som låter bäst och vackrast, då vill jag faktiskt inte vara en medlem i den demokratin, då flyr jag fältet och lever ett eget liv långt borta. Men det tillhör ett annat debattämne. Vi höll på att prata om Hitler och fanatism. Hitler verkade ju vara en bra person, i början, och även på slutet lyckades han elda upp befolkningen med sina tal trots att nederlaget nästan var ett faktum. Folk trodde verkligen att han skulle uträtta stordåd och lyfta landet högre än någonsin. Resultatet blev det motsatta. Jag tänker inte ge er en historielektion om Tysklands situation efter andra världskriget, låt oss bara säga att det var i ett sämre skick än vad det var under storhetstiden (vilket Hitler faktiskt lyckades få till under sin tid som Rikskansler, vilket inte på något sätt förlåter honom för det han gjorde, men kanske förklarar litegrann varför folk trodde på honom ända intill slutet). Nu har jag pratat länge om Hitler, om ni vill veta mer om honom finns det otaliga biografier att läsa, wikipedia är alltid tillgänglig (beroende på internetuppkoppling och annat tekniskt) och min uppsats på Zonline att läsa.

4

Skulle jag kunna bli en fanatiker? Ja, jag tror faktiskt det. Det kanske inte syns på mig, för er som känner mig, men när jag är för mig själv brukar jag oftast tänka och fundera över vad jag ska göra med mitt liv, och vad som oftast dyker upp i mitt huvud då är att jag ska (måste!) göra någonting bra för mitt land. Jag bara måste utföra något som bidrar till Sveriges välfärd. Jag vet inte riktigt vad, om det inte krävs mer än att plocka upp skräp, hålla miljön snyggt och prydligt, eller om jag ska engagera mig ideellt och hjälpa till i större skala. Man kanske ska ta reda på vad som är det stora problemet som behöver lösas i Sverige och att man sedan försöker lösa det här problemet så bra som möjligt. Jag misstänker dock att det "stora problemet” i Sverige kan kanske skilja sig beroende på vem man frågar. En säger kanske ”klassamhället”, att klyftorna i Sverige är för stora, en annan kanske säger den ekonomiska friheten, att skatten är för hög, för mycket byråkrati när det gäller företagande, en tredje säger invandringen, en fjärde koldioxidutsläppen, en femte Mona Sahlin and the list goes on. Ni förstår poängen. Det är inte så lätt att definiera vad som är det "Stora problemet" i Sverige. De klassiska problemen som fattigdom, svält, sjukdomar fungerar ju inte heller, eftersom Sverige inte precis lider utav något av det (vi är ju ett I-land!), men visst finns det sådana problem på olika håll i Sverige. Frågan är bara hur ska man lösa det på bästa sätt?
Svaret på min fråga i början av det här kapitlet är i alla fall Ja; jag tror att jag med lätthet skulle kunna bli fanatiker i den meningen att jag skulle kunna ägna mitt liv åt något som jag tycker verkar vettigt, men om fanatism även betyder att helt och hållet sluta bry sig om vad andra människor tycker och tänker, då vet jag inte om jag kan bli fanatiker. Att påtvinga någon annan sin egen vilja är lätt hänt, det kan jag som storebror till tre småbröder intyga. Alltid vet man bäst och precis hur saker och ting ska vara, nåde den som tycker något annat. Kanske är det just det här som vi måste få bort om vi vill få bort fanatism? Bertrand Russell sa: "Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel". Är skepticism den rätta vägen för att undvika fanatism? Är man osäker på sig själv och sin sak så dör fanatismen ut. Fast att vara nervös och osäker är ju ingen vidare livsstil. För att förstå fanatismen så måste vi ju förstå varför folk ändå väljer att bli fanatiska. Fanatismen är en slags utväg, den ger mening, andlig/mental/spirituell tillfredställelse när man inser att man är med i någonting större, att det man gör är bra och rättfärdigar ens handlingar. Det farliga, hemska, avskyvärda och ack så lätta problemet/risken med fanatism är att man helt enkelt kör över andra människor. Man skaffar sig känslomässiga och förnuftiga skygglappar som gör att man inte ser mer än vad näsan räcker.
Man kanske inte behöver bli en fanatiker, det kanske räcker med att man är ”hängiven”, som min pappa säger. Fanatismen är för extrem, men den passion och det engagemang som fanatismen för med sig kan man använda och utnyttja till något bra. Om man kunde ”leda” alla fanatiker att arbeta humanitärt, att alla fanatiker blev inbitna humanister som hjälper snarare än stjälper, det vore någonting att sträva efter, tycker jag. Men då skulle jag ju själv påtvinga alla fanatiker min egen vilja, vilket gör mig också då till en fanatiker. Det bästa vore som sagt att alla människor var smarta och intellektuella och samtidigt hade respekt för andra människors åsikter. Men hur lätt är det att uppnå det drömsamhället? Ja, man måste ju i alla fall försöka. Det sista som lämnar en är hoppet, och siktar man mot stjärnorna så landar man kanske på trädtopparna, vilket inte behöver vara fy skam. Det var den sista av mina klyschor i det här inlägget, inga mer nu.
Det här är ett jätteintressant ämne som flera bör vara insatta i. Wikipedia gav inte så mycket information, den engelska sidan hade lite mer att berätta men det var inte tillräckligt, i mitt tycke. Amos Oz har dock som sagt skrivit en liten bok som passande heter ”Hur man botar en fanatiker” och som jag rekommenderar er alla att läsa. Jag tror att om man går till språkinstitutionen och frågar Ann-Louise snällt om man får låna ett exemplar så går det nog bra. Jag har nämligen hört att de har en hel hög med ”Hur man botar en fanatiker” som bara ligger och skräpar där. Annars om man inte törs fråga Ann-louise så kan man försöka med någon annan lärare eller så går det alltid att låna den på biblioteket eller att köpa den. Det är vilket som, i alla fall rekommenderar jag er att läsa den.

Tack för mig.

Man måste kunna respektera andras åsikter.

Om du vill ifrågasätta något jag har skrivit så skriv en kommentar eller
ett nytt inlägg. Gå inte in i mitt blogginlägg och skriv "anonymt" så att
folk tror att det är jag som har skrivit det.

Du måste helt enkelt acceptera att andra inte har samma åsikter som du.
Jag diskuterar jättegärna med dig, men vi kan väl göra det på rätt sätt?
Det blir bara en otrevlig atmosfär på bloggen när du gör så här.