En utblottad krigares bekännelser

En utblottad krigares bekännelser
äger inget värde.
Av spridda tankar skördar
de glupska sin tillfredställelse.
Hämtad ur den djupa skogen
doftar ärligheten stark och klar.
Länge kyls den ensammes liv
av hårda livskrav.
Ofta tänds ett ljus inom oss:
att brinna för evigt är den entledigad.
Bråk, vrål och oljud
skrämmer bort de ädla tankarna.
Stilla dig själv med omvårdnad
av lugnet själv.
Älska andra som om de vore dig själv.
Hjälp alla som hjälpas kan.
Högt ljuder rättvisans toner.
Vältaligt låter sanningens budskap.
Endast blindheten förlåter
dövhetens grymma hån.
En salig ritts sista färd
kommer att saknas för länge väl.


Följsamt smeker ödmjukheten sin älskare
Äkta känns kärlekens ömma kyss
Varm är dess anletsdrag
mjuk och skön dess ljuva ord.
Verklig som kraftig smärta
försvinner alla misstankar
om illvillighet och missdåd.
Lugnt skrider lemmarna framåt
varsamt berörs det oåterkalleliga.
Utsökt sipprar tårar av glädje ner
att stänka på oskuldens hamn.
Oförglömlig är tiden och rummet
etsat med lysande skärpa
glänser förbindelsen av det renaste,
förkroppsligad,
i stillheternas ögonblick.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0