Klockan tolv på biblioteket
Hämtat ur verkligheten: ska jag äta upp korvarna? Är de inte mögliga? Detta är diskutabelt, inte min ståndpunkt. En staty kräver sin omsorg, varför neka detta? Ett slag under bältet, skulle man kunna kalla växtens gröna färg. Eller är den gul? ”Men det hör inte hemma här”, sa far och kastade ut krukväxterna. Snövinterkaoset härjade länge längs vår gata, så att jag fick stanna hemma längre än vanligt.
En liten sten, blöt, som ligger i fontänen. Smakar som fisk, fast kan också vara herrgårdsost. Hemmagjord, med rena händer. Eller en maskin som går på el, med tonvikt på watt, promille och krom. Utan hämndbegär, vill den ta min oskuld. Jag säger nej, men fontänstatyn säger ”Ja, ja”, och jag spottar ut stenen som får bli mitt svar. Svart på vitt. Som en Bibel för ateister.
Den här fåtöljen är ganska skön när jag tänker efter. Använd, men skön. Röda tegelstensväggar, det ger ett slags robust intryck. Hemmamysigt. Och jag bara andas, andas, och försöker koppla av. Det är fredag och jag har absolut ingenting som jag måste göra. Jag skulle kunna titta på människorna var jag på väg att skriva när jag ser den alldeles nyss gröna blinkande lampan. Den har slocknat nu.
Lite hungrig är jag nog, skulle sitta fint med lite mat. Klockan är 20 över 12. Vi kan gå till bilen och ta varsin stut.
Skrivet på stadsbiblioteket i Östersund en fredagsmiddag (Tiden alltså, inte måltiden), sittandes vid en av fåtöljerna vid fontänen, tillsammans med Per och Olov, för inte så länge sedan.
