mina30jag

Fram tills nu tycker jag att dagarna har runnit iväg,tiden har helt enkelt inte räckt till. Det är först nu när jag är klar med allt som jag tycker tiden har stannat upp. Nu har jag ju all tid i världen. Frågan är då bara vad ska jag göra med den? Fram tills i går hade jag mitt närmsta år planerat i detalj men som alltid när det gäller mig spricker det. Jag skulle läsa en helt internetbaserad kurs på mittuniversitetet, den skulle hålla mig sysselsatt fram tills hösten 2011. Detta var en stor lättnad eftersom jag kunde skjuta upp beslutet som handlade om vad jag ska bli när jag blir "stor". Nu var jag tvungen att bestämma mig hur min nya ansökan skulle se ut, det var inte lätt och osäkerheten på om jag kommer in är stor. Det som nu blir positivt med de skiftande planerna är att jag förhoppningsvis är färdig med mina studier om 3 år och får börja jobba. Nu är det bara några timmar kvar tills betygen sätts det känns faktiskt ganska skrämmande nu har jag gjort allt jag kan. Nu kan jag inte påverka längre. Dagen med stort D närmar sig med stormsteg denna dag har jag sätt fram emot sedan förra året. Visst det gör jag fortfarande men nu när den är så nära känns det skrämmande är jag verkligen redo att lämna den värld som jag befunnit mig i under tre hela år? 

Efter ett långt övervägande kan jag faktiskt svara ja på denna fråga det känns som det var igår som jag började 1:an jag var väldigt nervös. Att träffa nya människor och bli deras vän har aldrig varit min starka sida. Efter bara en vecka på OP bestämde jag mig detta var inte alls rätt för mig, så jag bestämde mig för att byta program till HR. Jag trivdes väldigt bra där och fick till min stora förvåning genast en vän. Efter 6 månader där kände jag mig nöjd och jag insåg att mina valmöjligheter efter tre år skulle vara alltför begränsade för min smak. Ännu ett byte var ett faktum. Denna gång var jag osäker på om det skulle vara möjligt, men efter lite efterforskningar och snälla lärare blev detta möjligt. Nu har jag slutfört tre hela år på ett och samma program. Det är bra för att vara mig. Anledningen till att jag inte valde SP från början var att jag visste att det skulle vara så mycket folk där. Men efter min första lektion kände jag att det var en stor blandning av olika personligheter, och jag blev glatt överaskad. En sak som jag definitivt inte kommer glömma var min första redovisning inför denna stora skara. Det var på en svenska lektion, vi hade fått väja ett ämne själva. Jag har aldrig gillat att prata inför människor, men på något vis har det fungerat. Eftersom det alltid brukade vara några som pratade så man var tvungen att avbryta och säga åt dem att vara tysta, på detta vis fick man en paus och efteråt brukade redovisningen flyta på. Jag ställde mig där framme och belv nervös. Så nervös har jag aldrig varit förut, det var nämligen 30 människor som satt knäpptysta och lyssnade till varje ord jag sa. Jag var absolut inte bredd på detta, och eftersom alla var så tysta fick jag heller ingen pause för att återhämta mig. Det har varit många roliga minnnen som vi alla kommer bära med oss hela livet men livet måste ju gå vidare och nu har vi snart gått i mål efter 13 år av skola, och jag hopppas att det går bra för alla framöver.//

Sofie