mina30jag

1

Jag vill prata om fanatiker. Alla har vi en förutfattad åsikt om fanatiker. ”Det är såna där religiösa idioter som vill tvinga på andra människor sin egen vilja.” Typ kristna, muslimska, hebreiska, alla religioner kan ha fanatiker (även buddhismen?). Men fanatism är inte något som bara hör religionen till. Det kan finnas hygieniska fanatiker, personer som måste städa och tvätta, dag ut och dag in. Det kan finnas fanatiska lärare/personer som alltid vet rätt och alltid vet vad som är bäst och som måste säga det till sin omgivning (hur många har inte råkat ut för dessa besserwissrar?) Det kan även finnas politiska fanatiker, typ ”bypolitiker” som är ena riktiga eldsjälar när det gäller ens egen ort men kall och känslolös när det gäller någon annans. Det är just här som vi kommer till det farliga med fanatiker – få personer är så fokuserade på deras egen mission och kall att de struntar i andra människors fria vilja som fanatikerna. Som fanatiker är man blind när det gäller att uppskatta oliktänkande: ”Jag har rätt, alla andra har fel, så är det bara.” Ensidighet är farlig då mycket av ens fakta baseras på fördomar, som oftast är felaktiga. En annan sak som jag tycker att fanatiker har är en outtömlig energi. De verkar hela tiden orka göra saker och ting även när en vanlig människa skulle ha tagit en paus och vilat lite. Fanatiker kan göra sånt som andra människor inte kan, nämligen hålla ut till den absoluta bristningsgränsen. Varför? Jo, de ”tror” (inte nödvändigtvis ”tror” som i religöst bemärkelse, alltså kopplat till en viss religion)  nämligen stenhårt på att deras uppgift är viktigare än deras liv, vilket ger de extra kraft att hålla ut tills de nästan bokstavlig talat stupar på kuppen. Jag tror även att Amos Oz skriver i sin lilla bok ”Hur man botar en fanatiker” att fanatiker utför inte de här sakerna för att straffa oss, utan de vill rädda oss. Han sa att de fundamentalistiska islamisterna (Al-Qaida och Bin Laden), de fanatikerna som var inblandade i elfte september, tänkte mer på oss än på sig själva när de utförde dådet. De trodde, tror jag att Amos Oz menar, att de fanatikerna helt enkelt ville rädda våra själar. Vi lever, enligt de, i synd. De måste rena oss för att vi ska kunna ta oss till himlen, anser de, tror jag, enligt Amos Oz. Det kräver eftertanke att förstå motiven hos dessa fanatiker. De gör det inte, egentlig Amos Oz, för att de drivs av hat eller elakhet, utan de gör det för att de vill oss väl, de vill att vi ska må bra. Tyvärr så är deras metoder inte särskilt hälsosamma. ”Ändamålet helgar medlen” brukar man säga, men för vem? Vi som blir utsatta för fanatikernas metoder vill kanske inget hellre än att slippa dem. Ska inte fanatikerna respektera det då? Jo, det ska de, om de bara kunde. Problemet med fanatiker är att de bara bryr sig om deras egna åsikter.
”Jag har rätt, du har fel.”
Några tips på bra motargument, som inte triggar upp personen till olaglig verksamhet?

2

Fanatiker och likaså fanatism tycker jag har en negativ klang, men vad betyder det egentligen? För mig är det en person som ser sin egen sida av saken och vägrar – medvetet eller omedvetet – att ens försöka se det ur en annan synvinkel. Alla känner vi till Wikipedia och att dess auktoritet när det gäller definition av saker och ting är oslagbar (eller hur?). Här är Wikipedias definition av fanatism:  ”Fanatism (av latin fanaticus "inspirerad", "besatt", "förryckt") är en allmän, pejorativ benämning på religiösa eller politiska riktningar som driver sin sak utan någon hänsyn till rationella argument.”
Det var allt. Två-tre rader, mer är det inte. Men vad den säger är nog så fullvärdigt. En fanatiker är en person ”som driver sin sak” utan att bry sig om ”rationella argument”. Med andra ord så bryr sig inte en fanatiker om hur pass dumdristig hans eller hennes aktion är, de gör det ändå. Men varför skulle man ens vilja göra något sådant? Vad är det som får människor att förlora förståndet och förnuftet och drivas med av denna farsot, detta giftiga, förrädiska, smittande katastrofsubstans som kan drabba i princip vem som helst? Instinktivt svarar jag då känslorna. Känslorna är starkare är förnuftet; med känslorna bakom rodret kan vi inte med säkerhet veta hur vi reagerar och agerar, man handlar bara på instinkt, utan att riktigt tänka på vad det är man gör. Det är, tycker jag, väldigt väldigt farligt. Tillåt mig illustrera med en dialog:
- ”Vad gör du?”
- ”Jag vet inte riktigt, men jag måste göra det.”
- ”Men varför?”
- ”Jag vet inte, jag bara måste.”
- ”Men vad blir följderna, konsekvenserna av det du gör?”
- ”Jag vet inte!”
Låter det betryggande? Nej, men om vi ser saken ur ett annat perspektiv (som jag förespråkar som ett botemedel mot fanatism): Vad skulle alternativet vara? En värld där folk är känslokalla, likgiltiga? Hur skulle man ens kunna uppnå något sådant? Nej, det är omöjligt. Om inte omöjligt så åtminstone omänskligt, för vad vore livet utan några känslor? De (känslorna, inte fanatikerna) är viktiga för oss, vi skulle inte kunna klara av att leva ett drägligt liv utan känslor. Fysiskt sett så går det, men de här människorna som inte har några känslor har oerhört svårt att interagera med andra människor och vet inte hur man ska bete sig i olika sociala situationer. Känslorna måste få finnas kvar (hur skulle man ens kunna få bort dem? Ja jo, genom lobotomi, men… tack men nej tack) men då är det en viktig sak som man måste inpränta hos alla människor – nämligen respekt för oliktänkande. En person må kanske tycka annorlunda än dig, men tillåt mig då att citera ett vanligt amerikanskt uttryck: ”That’s like, your opinion!” Precis, det är bara en annan persons åsikt. ”We agree on disagree”. Svårare än så är det inte. Fast det kanske är svårt. ”Jag har ju faktiskt rätt, det är du som har fel.” Hur bemöter man en person som tänker så? Jag hade en kompis i grundskolan som var en jävel på att hitta på uttryck. En av dem var ”Smaken är som baken, den är delad.” Frasen är lite barnslig, men desto bättre, för då biter den mer på människor som är lite ”barnsliga”. Vi måste helt enkelt få alla att förstå att folk har olika åsikter och att det minsta vi kan göra är att respektera folks åsikter. Att tvinga någon att säga vad de ska tycka och inte tycka är helt fel. Det måste vara ett fritt samhälle. (Men all olaglig verksamhet skall bestraffas, tro inget annat.)
Ett aktuellt exempel på brist på förståelse för oliktänkande finns t.o.m. här på vår blogg. Vad jag har förstått så har Madelenes inlägg om Mona Sahlin blivit redigerad av någon annan utan hennes tillåtelse. Det är hemskt att sådant kan förekomma, särskilt när det bara är ett fåtal förtrogna som har tillgång till det, vilket bara sprider en dålig stämning hos oss andra. Madelene har som svar på tal skrivit ett konstruktivt inlägg där hon riktar sig till personen ifråga som har utfört dådet samtidigt som den (det nya inlägget) tar upp det som jag nyss har sagt om att respektera andras åsikter. Bra sagt Madde, och du också Christer, i ditt inlägg där du försvarar Madelene, ty få saker är så frustrerande som när människor börjar använda sig av utomparlamentariska metoder när deras argument (förstånd?) börjar tryta.

3

Men finns det inga goda fanatiker då? Kan man inte vara en fanatisk humanist som hjälper fattiga människor, tar hand om naturen etcetera? Tja, det finns ju djurrättsaktivister och dylikt. Problemet är att sådana människor har en tendens att ta lagen i sina egna händer vilket går stick i stäv med det som jag nyss har skrivit om utomparlamentariska metoder. ”Ändamålet helgar medlen” låter det då som sagt.  Om man t ex räddar regnskogen/små barn/utrotar fattigdom med mera (välj själv vilket ändamål som står dig närmast) så rättfärdigar det konsekvensen av låt oss säga stöld, mord, smärta hos någon annan med mera, enligt ovan nämnda uttryck. En del medel helgas helt enkelt inte av ändamålen, i alla fall inte om man värderar/prioriterar andra människors åsikter högt. Det här låter självklart, men anledningen till att jag för själva ämnet upp på tal är att jag har länge funderat på vad som skulle ha kunnat hända ifall en stor fanatiker, t ex Hitler, hade varit god. Jag ber om ursäkt för att använda ordet god i samma mening där jag nämner världens ondaste människa, men låt mig förklara: Adolf Hitler var en egoistisk nazist med rasistiska åsikter. Han förtjänar att bestraffas för det han har gjort. Han var helt klart en hemsk, ondskefull person som dödade flera miljoner människor, men vi kan inte bara stämpla honom som ”El Diablo” och sen ignorera honom, även om det är oerhört frestande att göra det. Om vi vill undvika att begå samma misstag som har hänt tidigare (att det kommer fler människor som Hitler) så måste vi lära oss av historien. En viktig sak är att ta reda på vad det var som gjorde Hitler ond. Jag kommer inte att gå djupare i ämnet "Hitlers ondska" än såhär eftersom det kräver ett helt inlägg bara för sig själv. Jag har dock skrivit en uppsats om Hitlers ondska som jag tänker lägga upp på SP3:s forum på Zonline för alla nyfikna att läsa. (Tyvärr är det bara SP3 och Bo Lövdahl som har tillgång till det speciella forumet, men fråga gärna så ger jag er ett exemplar om ni vill, ni som inte går i SP3.) En annan sak som vi kan göra med Hitlers hemska arv är att försöka ta reda på exakt hur denna man kunde få med sig så många människor att de demokratiskt röstade fram honom och nationalsocialisterna till makten. Var det hans karisma? Var det retoriken, slagorden? För att till fullo förstå varför så måste man sätta sig in i hur det såg ut i Tyskland under tidigt 30-tal. Landet var kört i botten efter en stor förlust i första världskriget, ekonomin var minst sagt usel (ett frimärke kunde kosta flera miljoner tyska mark – snacka om inflation!) och alla ville ha en ny ledare, en förändring gentemot det gamla. Tänk er då att det från ingenstans kommer en passionerad, hängiven patriot, en krigsveteran, vars visioner om ett storslaget Tyskland (tänk Sverige om ni har svårt att känna med) väcker gamla minnen om fornstora dagar. Mannen ifråga är totalt engagerad, han verkligen brinner för det han pratar om. Han lovar bättre tider, mat och pengar åt allihopa, arbete och sysselsättning, ära och berömmelse, etcetera etcetera. Allting blit rena rama himmelriket om ni röstar på honom. Motståndarna däremot utmålas som djävulens hantlangare, demoner som måste förföljas och utrotas till varje pris. Vad tror ni att den fattiga, hungriga befolkningen gjorde? Som en filmkritiker sa angående de senaste tre Star Wars filmerna: ”Efter två hundskitar smakar den senaste kakan gudomligt ljuvligt”. Vad han menade med det var att har man gått igenom allsköns skit och helvete så får de mest betydelselösa saker större och viktigare inverkan än vad de tidigare hade. Hitler spelade på folks känslor och fick med sig dem på hans sida, inte bara med tack vare hans utstrålning (vilket är välkänt faktum och inte en myt) utan också på grund av den miljö som tysklands befolkning levde i. Vad kan vi lära oss av det här? Att risken för fanatism är stor när människor är i ett utsatt läge? Att när människor hamnar i nödsituationer fattar de oförnuftiga, orationella beslut? Men det kan ju inte heller stämma när fanatism även drabbar ”vanliga” människor också (om kanske ändock inte lika mycket). Kunskap är makt vill jag säga då. (Jag och mina klyschor!) Jag har diskuterat tidigare om hur viktigt det är att medlemmarna i en demokrati måste vara någotsånär intellektuella/smarta för att demokratin ska vara meningsfull. Om majoriteten i en demokrati är – ursäkta språket – dum i huvudet och sväljer det som låter bäst och vackrast, då vill jag faktiskt inte vara en medlem i den demokratin, då flyr jag fältet och lever ett eget liv långt borta. Men det tillhör ett annat debattämne. Vi höll på att prata om Hitler och fanatism. Hitler verkade ju vara en bra person, i början, och även på slutet lyckades han elda upp befolkningen med sina tal trots att nederlaget nästan var ett faktum. Folk trodde verkligen att han skulle uträtta stordåd och lyfta landet högre än någonsin. Resultatet blev det motsatta. Jag tänker inte ge er en historielektion om Tysklands situation efter andra världskriget, låt oss bara säga att det var i ett sämre skick än vad det var under storhetstiden (vilket Hitler faktiskt lyckades få till under sin tid som Rikskansler, vilket inte på något sätt förlåter honom för det han gjorde, men kanske förklarar litegrann varför folk trodde på honom ända intill slutet). Nu har jag pratat länge om Hitler, om ni vill veta mer om honom finns det otaliga biografier att läsa, wikipedia är alltid tillgänglig (beroende på internetuppkoppling och annat tekniskt) och min uppsats på Zonline att läsa.

4

Skulle jag kunna bli en fanatiker? Ja, jag tror faktiskt det. Det kanske inte syns på mig, för er som känner mig, men när jag är för mig själv brukar jag oftast tänka och fundera över vad jag ska göra med mitt liv, och vad som oftast dyker upp i mitt huvud då är att jag ska (måste!) göra någonting bra för mitt land. Jag bara måste utföra något som bidrar till Sveriges välfärd. Jag vet inte riktigt vad, om det inte krävs mer än att plocka upp skräp, hålla miljön snyggt och prydligt, eller om jag ska engagera mig ideellt och hjälpa till i större skala. Man kanske ska ta reda på vad som är det stora problemet som behöver lösas i Sverige och att man sedan försöker lösa det här problemet så bra som möjligt. Jag misstänker dock att det "stora problemet” i Sverige kan kanske skilja sig beroende på vem man frågar. En säger kanske ”klassamhället”, att klyftorna i Sverige är för stora, en annan kanske säger den ekonomiska friheten, att skatten är för hög, för mycket byråkrati när det gäller företagande, en tredje säger invandringen, en fjärde koldioxidutsläppen, en femte Mona Sahlin and the list goes on. Ni förstår poängen. Det är inte så lätt att definiera vad som är det "Stora problemet" i Sverige. De klassiska problemen som fattigdom, svält, sjukdomar fungerar ju inte heller, eftersom Sverige inte precis lider utav något av det (vi är ju ett I-land!), men visst finns det sådana problem på olika håll i Sverige. Frågan är bara hur ska man lösa det på bästa sätt?
Svaret på min fråga i början av det här kapitlet är i alla fall Ja; jag tror att jag med lätthet skulle kunna bli fanatiker i den meningen att jag skulle kunna ägna mitt liv åt något som jag tycker verkar vettigt, men om fanatism även betyder att helt och hållet sluta bry sig om vad andra människor tycker och tänker, då vet jag inte om jag kan bli fanatiker. Att påtvinga någon annan sin egen vilja är lätt hänt, det kan jag som storebror till tre småbröder intyga. Alltid vet man bäst och precis hur saker och ting ska vara, nåde den som tycker något annat. Kanske är det just det här som vi måste få bort om vi vill få bort fanatism? Bertrand Russell sa: "Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel". Är skepticism den rätta vägen för att undvika fanatism? Är man osäker på sig själv och sin sak så dör fanatismen ut. Fast att vara nervös och osäker är ju ingen vidare livsstil. För att förstå fanatismen så måste vi ju förstå varför folk ändå väljer att bli fanatiska. Fanatismen är en slags utväg, den ger mening, andlig/mental/spirituell tillfredställelse när man inser att man är med i någonting större, att det man gör är bra och rättfärdigar ens handlingar. Det farliga, hemska, avskyvärda och ack så lätta problemet/risken med fanatism är att man helt enkelt kör över andra människor. Man skaffar sig känslomässiga och förnuftiga skygglappar som gör att man inte ser mer än vad näsan räcker.
Man kanske inte behöver bli en fanatiker, det kanske räcker med att man är ”hängiven”, som min pappa säger. Fanatismen är för extrem, men den passion och det engagemang som fanatismen för med sig kan man använda och utnyttja till något bra. Om man kunde ”leda” alla fanatiker att arbeta humanitärt, att alla fanatiker blev inbitna humanister som hjälper snarare än stjälper, det vore någonting att sträva efter, tycker jag. Men då skulle jag ju själv påtvinga alla fanatiker min egen vilja, vilket gör mig också då till en fanatiker. Det bästa vore som sagt att alla människor var smarta och intellektuella och samtidigt hade respekt för andra människors åsikter. Men hur lätt är det att uppnå det drömsamhället? Ja, man måste ju i alla fall försöka. Det sista som lämnar en är hoppet, och siktar man mot stjärnorna så landar man kanske på trädtopparna, vilket inte behöver vara fy skam. Det var den sista av mina klyschor i det här inlägget, inga mer nu.
Det här är ett jätteintressant ämne som flera bör vara insatta i. Wikipedia gav inte så mycket information, den engelska sidan hade lite mer att berätta men det var inte tillräckligt, i mitt tycke. Amos Oz har dock som sagt skrivit en liten bok som passande heter ”Hur man botar en fanatiker” och som jag rekommenderar er alla att läsa. Jag tror att om man går till språkinstitutionen och frågar Ann-Louise snällt om man får låna ett exemplar så går det nog bra. Jag har nämligen hört att de har en hel hög med ”Hur man botar en fanatiker” som bara ligger och skräpar där. Annars om man inte törs fråga Ann-louise så kan man försöka med någon annan lärare eller så går det alltid att låna den på biblioteket eller att köpa den. Det är vilket som, i alla fall rekommenderar jag er att läsa den.

Tack för mig.