Hur gammal är du?

 

Vi började en ny kurs i måndags i lärarprogrammet. Det var äntligen dags för ämnesstudierna, Svenska. Som på alla kurserna jag hittills har läst blev vi uppdelade i olika grupper. I min grupp på fem personer hade vi en runda igår där vi presenterade oss själva. En av tjejerna säger att hon är 33, en av killarna är 21, en annan kille är 27. Den andra tjejen kommer jag inte ihåg hur gammal hon var, jag tror att hon också var 21. Så blev det min tur.
19 år.
Hon som sitter mitt emot mig, som jag kommer att ha som kurskamrat troligtvis hela terminen, är 14 år äldre än mig. Det är ju en helt annan generation, sjuttiotalist till och med när jag tänker efter. Och nu sitter vi här, och ska ha samma övningar, samma föreläsningar och seminarier, precis som om vi hade gått i en skolklass på gymnasiet.
Är det inte sjukt?
Men jag måste säga att jag trots den stora åldersskillnaden tittade runt och insåg att även om jag var yngst av alla, så spelade det faktiskt ingen roll. Spelreglerna är lika för alla, och ålder är inget hinder för framgång, eller hur nu ordspråket ska formuleras. I och med att vi alla läser samma kurslitteratur och får samma skrivuppgifter, och alla i kursen är läskunniga och behöriga till programmet, så ska det inte vara några problem, oavsett ålder. Men just den där tidsskillnaden har jag svårt att släppa. 14 år. 14 år mer än mig har hon vandrat på jorden, upplevt, erfarit, innan jag ens föddes. Jag tror att en till sak gör att jag fäster så stor vikt vid skillnaden. Mina tvillingbröder fyllde 14 år i januari. Hela deras liv kan alltså personifiera skillnaden.
Nu kanske ni tycker att jag ältar samma sak om och om igen, och det gör jag väl kanske. Poängen med det jag har skrivit är väl att det är en intressant upplevelse, eller rättare sagt en ganska annorlunda upplevelse, att sitta i ett klassrum och bli undervisad tillsammans med människor som kan vara dubbelt så gammal som en själv, och att man på ett sätt är likställda; att inom just det här området, den här kursen, vet man lika mycket eller kanske till och med mer än folk som är så mycket äldre än mig. Det är intressant hur lite ålder spelar roll när det gäller sökande av kunskap. Det är aldrig försent att lära sig.

 

 

 


I brist på annat

Jag har ingen ursäkt annat än att jag inte kan sova och väldigt gärna tycker om Humons serier om SatW*

 

 

Anything but that






Authors note: You can read all the SatW comics here http://satwcomic.com/

The most obvious joke here is of course the American media’s fear of nudity while not really caring about violence.
But there’s also a hidden joke about Sweden’s past. In the old days all countries used torture, but the Swedes were notorious for it in the North. How they turned Scania Swedish is downright nightmare fuel. They would torture guerrilla soldiers to death, kill their families and wipe out whole villages who supported them. Maybe there’s a reason why Sweden is the only one not scared of Åland.

Today Sweden is pacifist, so he only gets his morbid jollies from scary ass games like Amnesia: The Dark Descent. No, I didn’t play the game. I let this brave woman do it for me http://www.youtube.com/watch?v=vhfTnxG7lLY

Yes, Iceland wants it for his collection.

 

*Scandinavia and the World


Juldikt

Okej, jag kunde inte hålla mig, det får blir en dikt till Julens ära.



Julaftons kvarlämnade glöd
dagen efter, på Juldagen
bland julklapparnas efterspel:
Ett slags lyckorus, ty
gårdagen klarade vi av, ja den blev rentav
lyckad, och idag
öppnas alla möjlighter
till det bättre.




Den låter kanske lite melankolisk, men den beskriver lite hur jag känner om Julafton och Juldagen. På Julaftonen är det alla viktiga traditioner och ceremonier: Kalle Anka, Julmiddagen, Tomten (Ja, vi håller fortfarande på med den traditionen i vår familj), julklapparna och tackhälsningarna. Sedan, på Juldagen, kan man bara ta det lugnt och njuta av det faktiskt är Jul.  Och använda (leka) med alla julklapparna man fick ;)

Än en gång, God Jul till er alla.

God Jul

Då det verkar som om det har tagit stopp i skrivandet på den här bloggen vill jag bara, nu på Julafton, önska alla som har varit här och skrivit, alla som har gått på Hjalmar med oss, en riktigt god Jul.

Tack för alla minnen, kära SP3 :)

God Jul!


Hälsningar Anders

Roligt... kanske?

Jag är en copycat. Åtminstone i det här inlägget. Inget av de nedanstående skämten tillhör mig utan är helt och hållet taget rakt av från en engelsk TV-serie som heter “Mock the Week”. Här är en länk till en you-tubefilm som visar ett klipp ur ett avsnitt. Bortsett från engelskan är det stundtals riktigt, riktigt roligt. En del av skämten har jag översatt (och modifierat) till svenska och det svenska samhället. Men alla står sig slätt i jämförelse med originalen som spelas upp live av komikerna. Hur som helst, jag hoppas att några av de här one-liners kan ge nån person ett gott skratt.

 

http://www.youtube.com/watch?v=4A8EBZn543M&feature=channel

 


Varning: En del av skämten kan vara obscena… ;)


 

 

(Ur ett bröllopstal) Det är mitt jobb att nämna några knasiga, roliga saker om Micke, och för att börja med, bara som en uppvärmning, kan jag säga det här: Han är en hermafrodit.

 

That was a beautiful song… until you fucking sang it.


When you said that you were going to saw a woman in half, I thought you were a magician.


Thinking of you in these difficult times has given me an erection.


I don’t want you to think of me as a psychiatrist; I want you to think of me as a mental patient who killed the psychiatrist before you got here.

 

Du säger att du är paranoid men jag har en rapport här där det står att du såg väldig lugn och avslappnad ut i badet i morse.


Yes, I think your parents caused you problems from a very early age, Clitorina.

 

När jag sa att jag var positiv menade jag HIV.

 

Det där är min mjölk! Jag klämmer ut den ur mina bröst med hjälp av ett skruvstäd.


(Ur ett barnprogram) We’ve got a drawing here from Robert who’s nine; this is a shit drawing Robert.

 

Om du inte tycker att jag är nyfiken varför skrev du då det i din dagbok?

 

Har du problem med bångstyriga ungar? Känns det som om du håller på att tappa greppet över din familj? Köp den nya bestsellern ”Mitt hus, mina regler” av Joseph Fritzl.

 

(Från Moderaternas partistämma) Vi är oerhört glada för ännu en valseger för Alliansen och vill därför rikta ett stort tack till den som har gjort allt det här möjligt; Välkommen hit Mona Sahlin!

 

Såg du en trafikolycka i stan i helgen? Var snäll och kontakta mig. Jag är väldigt intresserad av att tysta ner alla vittnen.




Det var det, det mesta är taget från en specifik komiker, Frankie Boyle. Han är från Skottland och det hörs på hans dialekt när han pratar. Oftast brukar han odla ett rött skägg vilket gör att man lätt kan särskilja honom från de andra… förutom dialekten då också, förstås ;)

 

Har ni själva några skämt, one-liners som ni skulle tycka vara roligt att dela med er av? Delad glädje är dubbel glädje, som de säger. Det skulle vara roligt om vi tillsammans skapade en slags humorbank, ett lager med en massa skämt att hämta ur när vi känner för det, i vardagen, eller vartsomhelst.

 

Hoppas att alla har det bra och trevligt, sen det var så länge sen vi såg varandra.

 

Mvh, Anders.


Klockan tolv på biblioteket

Hämtat ur verkligheten: ska jag äta upp korvarna? Är de inte mögliga? Detta är diskutabelt, inte min ståndpunkt. En staty kräver sin omsorg, varför neka detta? Ett slag under bältet, skulle man kunna kalla växtens gröna färg. Eller är den gul? ”Men det hör inte hemma här”, sa far och kastade ut krukväxterna. Snövinterkaoset härjade länge längs vår gata, så att jag fick stanna hemma längre än vanligt.
En liten sten, blöt, som ligger i fontänen. Smakar som fisk, fast kan också vara herrgårdsost. Hemmagjord, med rena händer. Eller en maskin som går på el, med tonvikt på watt, promille och krom. Utan hämndbegär, vill den ta min oskuld. Jag säger nej, men fontänstatyn säger ”Ja, ja”, och jag spottar ut stenen som får bli mitt svar. Svart på vitt. Som en Bibel för ateister.
Den här fåtöljen är ganska skön när jag tänker efter. Använd, men skön. Röda tegelstensväggar, det ger ett slags robust intryck. Hemmamysigt. Och jag bara andas, andas, och försöker koppla av. Det är fredag och jag har absolut ingenting som jag måste göra. Jag skulle kunna titta på människorna var jag på väg att skriva när jag ser den alldeles nyss gröna blinkande lampan. Den har slocknat nu.
Lite hungrig är jag nog, skulle sitta fint med lite mat. Klockan är 20 över 12. Vi kan gå till bilen och ta varsin stut.

 


 

Skrivet på stadsbiblioteket i Östersund en fredagsmiddag (Tiden alltså, inte måltiden), sittandes vid en av fåtöljerna vid fontänen, tillsammans med Per och Olov, för inte så länge sedan.

 

 


En utblottad krigares bekännelser

En utblottad krigares bekännelser
äger inget värde.
Av spridda tankar skördar
de glupska sin tillfredställelse.
Hämtad ur den djupa skogen
doftar ärligheten stark och klar.
Länge kyls den ensammes liv
av hårda livskrav.
Ofta tänds ett ljus inom oss:
att brinna för evigt är den entledigad.
Bråk, vrål och oljud
skrämmer bort de ädla tankarna.
Stilla dig själv med omvårdnad
av lugnet själv.
Älska andra som om de vore dig själv.
Hjälp alla som hjälpas kan.
Högt ljuder rättvisans toner.
Vältaligt låter sanningens budskap.
Endast blindheten förlåter
dövhetens grymma hån.
En salig ritts sista färd
kommer att saknas för länge väl.


Följsamt smeker ödmjukheten sin älskare
Äkta känns kärlekens ömma kyss
Varm är dess anletsdrag
mjuk och skön dess ljuva ord.
Verklig som kraftig smärta
försvinner alla misstankar
om illvillighet och missdåd.
Lugnt skrider lemmarna framåt
varsamt berörs det oåterkalleliga.
Utsökt sipprar tårar av glädje ner
att stänka på oskuldens hamn.
Oförglömlig är tiden och rummet
etsat med lysande skärpa
glänser förbindelsen av det renaste,
förkroppsligad,
i stillheternas ögonblick.

 


Roligt att veta... eller inte

Det finns mycket roligt att läsa på flashback forum. Jag är inte medlem utan bara en anonym besökare som läser med nyfikenhet vad andra har skrivit och dryftat om i olika frågor. En av mina favoriter på senare tid var när jag kollade upp olika Disney-trådar på FB. I en av trådarna så hade en kille skrivit om hans attraktion till den tecknade figuren Bambi.

Här är länken:

https://www.flashback.org/t924620


Han säger det öppet och tydligt att han attraheras av Bambi. I början var han mest kär i Bambi men med tiden utvecklades det mer och mer sexuellt. Och han säger också att han är seriös. "Vill än en gång påpeka att jag inte skojjar", skriver han lite längre ner. Det kommer också fram från andra personer att en del har haft liknande attraktion på andra tecknade figurer. En kille och hans syster var kära i Robin Hood, en till Disneyfigur (Jag tror också om jag inte minns fel att de hyste nån form av rivalitet mot Marion. "Hon var en slyna", tyckte de). En annan var lite halvkåt på Nala i lejonkungen, en tredje tyckte att Pärlan i Räddningspatrullen (Ni vet, den där Piff och Puff serien) är "bland det sexigaste som går i ett par skor".

När jag läser sådana saker känner jag mig lite tryggare i mig själv: "Sådär sjuk är iaf inte jag", tänker jag och njuter av en viss överlägsenhetskänsla och/eller att jag helt enkelt för en gång skull känner mig normal. Men det är kanske ojuste att säga så om personer som attraheras av tecknade varelser. För visst har vi alla känt med olika tecknade figurer på film? Vem har inte tyckt synd om Simba eller Pinocchio alla gånger de hamnar i svåra situationer? Eller alla andra karaktärer i de otaliga tårdrypande scener som finns i Disneys ofantliga filmproduktion? (Eller i tecknade filmer överhuvudtaget?). Fast, det är dock skillnad på att känna sympati/empati med Bambi och en annan sak att bli kåt på han, måste jag säga. 
Men hur vanligt är det här? Tydligen finns det ett ord för det; Toonophilia, vilket betyder att man är sexuellt attraherad av teckande figurer. Det närmaste jag personligen har kommit i det här ämnet är då jag såg Lilo & Stitch på bio och verkligen fastnade för de båda titelkaraktärerna. Det var lite otäckt när man kom på sig själv: det var ju lite tabu eller förbjudet att känna så för tecknade disneyfigurer, speciellt när man var en tonårig grabb. Men det kanske är så med dagens ungdomar/barn/våran generation: Vi ser på tecknat längre upp i åldrarna (Kolla bara på utbudet av alla tecknande barnkanaler - något liknande kunde bara våra föräldrar drömma om), det betonas allt mer att barn ska vara barn och att man som vuxen inte ska förlora barnasinnet utan ha det kvar, då kanske när hormonerna börjar väckas till liv i tonåren att sådana här sexuella attraktioner uppstår? Vad som började som något kufiskt roligt och hånfullt blev mer och mer intressant och allvarligt. Eller vad tycker ni?

Det här är en högst personligt fråga, men det vore intressant att diskutera: Har ni någon gång känt/hyst "varma känslor" för tecknade figurer? Bambi och Simba är ju klassiska. Nästan allt Disney gör tar man ju till hjärtat, förutom kanske då de filmer de har gjort på senare tid (Alla j***a patetiska, billiga uppföljare t ex). Tecknade filmer, tecknade TV-serier, vadsomhelst som är tecknat som man har haft ett ”lidelsefullt intresse” av går bra att diskutera om.


Något annat som gärna går bra att diskutera om är vad för andra konstiga trådar man har upptäckt på FB. För mig känns det som att forumet är en slags arena för flera… högerintellektuella är nog att ta i, men en massa högervridna personer får chansen att säga fritt vad de tycker där. Typ rasistiska kommentarer och åsikter flödar hejvilt i de olika trådarna. *Host* SDs väljargrupp? *Host*





Det här utanför ämnet, men det kan vara lite roligt för gemene man att veta. Jag lyssnade på en intervju med Robin Williams på Inside the Actors studio, och ämnet blev hans film Mrs Doubtfire (Filmen då han klär ut sig till en gammal tant för att få spendera mer tid med sina barn efter skilsmässan). Under inspelningen så brukade han, när han hade på sig all kosmetika, kläder och hela alltet - alltså när han såg 100% ut som Mrs Doubtfire - så gick han till en porrbutik som inte låg så långt bort ifrån inspelningsplatsen och frågade personalen där efter olika dildos och vibratorer. Måste ha varit en rolig syn för butiksbiträdet; en gammal söt vänlig tant som kommer in och frågar efter löskukar ;)

Förlåt för min infantila humor, men Robin Willias är The King of Comedy om ni frågar mig. Hans ståuppshower och imitationer är helt fantastiska. Har inget med ovanstående ämne att göra, trodde bara att det kunde vara roligt att veta. Lite kuriosa som det heter.




 

Om man kunde göra Hjärt- och lungräddning på en blogg så känns det precis som om det är vad jag gör just nu. Någon som har nå tips på vad man kan göra för att hålla "Mina30jag" vid liv?

 


Sverigedemokraterna & Humon

Jag har länge funderat på att skriva ett längre inlägg här på bloggen, men det skulle då kännas som om jag gjorde det här till en one-man-show, när det istället är en före detta (eller är fortfarande?) klassblogg. Hursomhelst, ämnet skulle ha varit valet givetvis, och de facto att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Men det inlägget har inte blivit av, och det här är det närmaste jag kommer att komma till det. För jag tänker nämligen slå två flugor i en smäll: jag ska låta en helt främmande person få porträttera hela det här dilemmat/röran med en teckning som hon ha gjort på DeviantArt, vilket då ger mig ett oerhört bra tillfälle att samtidigt presentera hennes övriga alster och verk för er alla. Damen ifråga går under namnet Humon och är enligt uppgifter från DA (DeviantArt) 25 år och från Danmark, och hon gör härliga sketcher/teckningar som handlar om olika saker, främst om norden och de skandinaviska länderna. Christer och Robin känner till några av hennes verk sen tidigare, kanske även att någon annan har stött på henne på egen hand. Hon porträtterar i alla fall Sverige, Danmark och Norge (m.fl. länder) på ett oerhört roligt och ärligt sätt. Min favorit är när Danmark tror att Sydafrika är en apa som har rymt från sin bur och erbjuder honom en banan. Sydafrika blev inte så glad kan jag säga ;)


Nåja, för mycket prat och för lite verkstad - här är länkar till Sverigedemokratsketchen och hela hennes "Scandinavia and the World" samling på DA. Jag hoppas att det kommer att ge er lika mycket nöje som det gör för mig :)

http://humon.deviantart.com/#/d306ns0

 

http://humon.deviantart.com/gallery/#Scandinavia-and-the-World




P.S. Glöm inte bort att läsa hennes kommentarer på slutet av varje teckning. De är små historielektioner om de olika skandinaviska länderna. And by the way: alla dialoger är på engelska, men det är ganska basic stuff. Skåne heter Scania och såna saker, annars är det ganska lätt att läsa och förstå.


Fatal Error! Printer could not be found!

O, du fasansfulla kopieringsmaskin!
Tvi dig, skrivare från helvetet!
Jag hatar dig jag hatar dig!
De tomma bläckpatronerna ekar
det vita papprets förräderi.

 


Möjliga diskussionsämnen



1. Är det bra eller dåligt med elitklasser i grundskolan?



2. Vad är det värsta/sämsta/skitigaste jobbet ni har haft?



3. Hur ser ett bra ledarskap ut: Vilka egenskaper bör en ledare ha? (Jag tänker på Sveriges statsminister, men presidenter, generaler, vilka som helst i en ledande position går bra att spekulera om vad för slags kvalitér som krävs för jobbet.)



4. Vilken är världens bästa film? Motivera! (OBS! Notera singular, ental, listor må vara nödvändigt av personliga orsaker men försök hålla er till en film.)


5. Hur kommer ni att minnas Hjalmar Strömer? (Här kan man troligtvis bara spekulera, eftersom det bara har en gått en kort tid sen vi slutade.)





Ni behöver definitivt INTE diskutera alla fem punkterna (men ni får gärna göra det), det räcker gott och väl med ett av dem. Förutom första punkten så har jag försökt tona ner det politiska. Nummer tre tycker jag bör vara generellt: Tänk inte för mycket på Sahlin, Reinfeldt etc., även om de kanske har vissa ledaregenskaper som är värda att nämna. Tänk hellre mer övergripande, vad exakt vill vi ha av en ledare?


Kanske ni har några andra diskussionsämnen som kan vara värt att föras på tal? Var inte rädda för att ställa obekväma/kontroversiella eller rentav banala frågor. Har man gått samhälle så bör man vara beredd på att diskutera allting! :)
 

Det var roligt ett tag här på bloggen, det kändes som om vi fortfarande höll den vid liv. Låt inte lågan slockna! Det är nu snart den spännande tiden börjar, då vi alla på ett eller annat sätt börjar på en ny kula i våra liv (ursäkta klyschan, men det lät så amerikanskt att skriva "börjar på ett nytt kapitel i våra liv", men det är faktiskt i de banorna vi rör oss mot. Ett fullständigt (i alla fall ett försök) kliv mot vuxenlivet, vare sig vi vill det eller inte. Mognad verkar inte vara demokratiskt, utan naturlig (?)). Om det inte blir någon mer aktivitet här på bloggen så är jag rädd för att jag bara kommer att publicera en massa svammel inom en snar framtid. Jag bara varnar er... ;)


Mvh Anders


Ja, vaddå? Ett konstigt personligt inlägg med ett politiskt påstående längst ner.

 

Av aporna… nej så var det inte. Men hur gick det mina pappersnäsdukar? Jag bad ju om pappersnäsdukar! Nåja, jag antar att Nietzsche får duga, fast vad hände med Stephen King? På solstrålarna rider Einstein, eller var det tiden?
   Av aporna kommer människorna, så sa Darwin, eller hur?
   Sa han inte det?
   Nähä, okej då. Men om vi säger såhär: Jag kommer hem en dag, och jag upptäcker att kaninerna är borta. Spårlöst försvunna. Vad gör jag? Självklart är det grannens fel. Det är deras hund som har gjort det, helt klart. Vad kan det annars vara? Studiestress? Under ett sommarlov? Nej, nejnejnej. Men grannens hund är ganska gammal och sliten, och så är den inomhus större delen av tiden. (Vart fan är de där pappersnäsdukarna?). Okej då, jag antar att kaninerna har rymt. Snurre fick en uppenbarelse, precis som Fiver i Watership Down. ”En stor fara kommer att hemsöka oss”. Turba insåg genast allvaret hos Snurre och tillsammans rymde de.
   Än sen då? Låt de fly, tänk om jag inte bryr mig.
   Tänk om jag inte bryr mig…
   The fittest survival, de bäst anpassade överlever. De svaga slås ut, de starka lever kvar. (Där är pappersnäsdukarna!) Vad ska en människa kunna lära sig från Nietzsche och Darwin? Bli stark, överlev dagen, för vidare ditt genetiska arvsanlag, bli den du är, bry dig inte om samhället. Hur kunde Hitler misstolka det där? Ja just det. Rasismen i samhället. Javisst. Alla matades med rasism och nationalism. ”Vi är goda, judarna onda”. Jag förstår.  
   Jag undrar hur det är i Umeå. Har bara varit där en gång. Många björkar, många vägbulor. Jag undrar hur det kommer att vara att arbeta som lärare. Kommer jag att gå under eller kommer jag att klara av det. Efter fem och ett halvt år på universitetet har man väl tillräckligt med auktoritet för att tysta ner vilken tonåring som helst, eller hur? Fast kanske inte.


Ungjävel, jag förbannar dig!
Länge har jag plågats
av din acne.
Nu måste jag
ge dig IG.
Åh, ungjävel, tro på mitt ord:
Jag är starkare än dig.
Jag är starkare än dig.
Jag är starkare än dig.



Och så valet. Ja, första valet som myndig. Centerpartiet sitter i regeringen. Mona Sahlin leder oppositionen. Jag kan inte låta bli att bli rädd när hon (Mona Sahlin) syns på TV-rutan. Det mörka håret, den feta hyn, dubbelhakorna, ögonen, rösten, vissheten om att denna La Diabla kan bli Sveriges statsminister. Det är så att man kan ty sig till Gud. Vad har de Rödgröna för alternativ? Vanlig hederlig socialism? Ta från de rika, ge till de fattiga? Egentligen borde man göra som Obama gjorde, ja, exakt som Obama gjorde. Men den svenska indolensen/likgiltigheten försvagar mig. Jantelagen. Må den som skrev Jantelagen dö en plågsam död, och om denne person är död, så förbannar jag dagen då han/hon föddes. Men det vore att sjunka ännu lägre, och bli ett offer av sällan skådat slag.   



-          You have lost a lot of weight.

-          Thanks, I’m on Atkins…  not the diet – The widow!



Är jag tjock?
Ja, men bara litegrann. Jag har lite muskler också, gömd bakom allt fett.
En ryggsäck! Jag måste skaffa mig en ny ryggsäck! Fast det är inte så bråttom. Det finns gott om tid till det. Eller gör det det?
Allt är relativt, var det inte min kära Einstein som sa det? Tiden är inte ett absolut, den kan böjas och tänjas, i teorin.   
Hjälp mig!
Javisst, där kom det. Patetiskt.
Hjälp mig.


Skrivarkursen? Ja, den var väl trevlig. Enda killen bland sjutton tjejer ;)
Nja, riktigt så kul var det inte. Allt de snackade om var Twilligt, och Harry Potter. Vi hade en kristen människa ibland oss, som pratade mycket om religion. Alltid intressant med en troende, de är sällsynta nowadays. Det störde mig dock att det var två tjejer som var antingen lika långa som mig eller snäppet längre. Det enda man får klaga över i livet är sin längd, och det i sig själv är så fånigt att klaga över.
Pär Hansson. Så hette han. En riktigt Norrlänning, tystlåten och känslokall, men en jävel på att läsa upp dikter. Jag hittade alla hans fyra böcker på biblioteket i stan. Jag övervägde att låna dem, men det kändes… för personligt. Det är dags för mig att ta itu med klassikerna, de riktiga klassikerna.


Apocalyps now – Redux. En överväldigande krigsfilm. En resa till det inre, en psykologisk odyssé. Varvat med explosioner och dödande, och helikoptrar. (Robert Duvall is da FUCKING MAN!).


(- I love the smell of napalm in the morning. It smells like… Victory.)


Hur går det med pengarna?
Håll käften. I’m working on it. Studielån, bostadsbidrag, you name it.
Vad fan hände med min bok? Insåg jag att den var dålig? Största självinsikten jag gjort på åratal. Nåja, på Vulkan är de inte kräsna. De tar emot allt. (Eller gör de det?) Ett nytt romanprojekt? Det är i alla fall nödvändigt, oavsett om jag vill det eller inte. Frågan är om den ska vara sammanhängande eller inte. Den lär väl sälja bättre om man kan läsa den, troligtvis.     



Vad är det här för ett inlägg? Tja, det är mitt inlägg.



[Några patetiskt skrivna texter följer senare, var snäll och inte bry er om dem]



Madelene! Christer! Robin! Kära Christoffer! Jag behöver filosofiskt/politiskt mothugg, eller i alla fall en slags diskussion, en debatt, om vad som helst! Kärnkraften, livet efter döden, är det rätt att grubbla sig fri från ansvaret att ta hand om sina medmänniskor, förtjänar Obama verkligen fredspriset? Kommer jorden att gå under 2012 (nej) vad ska vi göra till dess? Kan man tro på någonting överhuvudtaget?


Har någon spelat rappakalja? Jag kan i alla fall avslöja för er att Brixtal, lägg ordet på minnet, Brixtal, är mått på apelsinsaftens sötma. Lyssna på den förklaringen igen: ”Mått på apelsinsaftens sötma”. Det är rentav poesi. I alla fall kändes det så när jag läste upp det.
Apelsinsaftens sötma…

 



Påstående: Liberalism är den enda rättvisa ideologin.

Motivering: Av alla ideologier är liberalism den mest rättvisa, helt enkelt eftersom den är den minst orättvisa av dem alla! Vad är det då för rättvisa jag pratar om? Jo den demokratiska rättvisan, nämligen att alla människor är lika mycket värda, att alla bör ha lika mycket frihet i den benämningen att de inte blir utsatt för tvång emot sin vilja på ett olagligt sätt, att t ex staten inte agerar orättvist mot en särskild grupp av människor. Att orsaka harm, skada mot andra människor bestraffas med hjälp av en polisliknande myndighet. Staten är den enda som har monopol på våld. Alla är lika inför lagen. Alla (Myndiga? ja, vi säger alla myndiga personer, och alla som är lagliga medborgare i landet) får rösta. "One man, one vote!".  Liberalism uppfyller allt det här, sedan kan vi diskutera vikten av allmänna skolor, allmänna sjukhus, och allt som skulle innebära att staten tar betalt av invånarna för att finansiera dessa "institutioner". Liberalismen är för detta endast om alla som ska betala för det är med på det. Vill någon inte vara med och betala för det, så ska han eller hon inte behöva betala för det. Han eller hon får dock ingen tillgång till dessa "allmänna institutioner", men exakt hur man ska portförbjuda honom eller henne kan bli svårt att lista ut, särskilt om det är flera som inte vill betala. (Vill man ha en stat som kontrollerar alla invånarna? "Storebror ser dig!") Majoritetsval kanske? Folkomröstning! Vill majoriteten ha allmänna saker så blir man kanske tvungen att inför dem. Men hur ska man göra då? Det finns ju fortfarande människor som inte vill vara med och sponsra dessa "allmänna institutioner". Ska man tvinga på dem majoritetens beslut? Kan majoriteten tvinga minoriteten att följa deras (Majoritetens alltså) vilja? Men det går ju stick i stäv med liberalismens ideologi om att inte påtvinga en särskild grupp av människor saker (typ skatter, reformer) som går emot deras egen vilja och frihet. Vi skrotar allt det allmänna, låt alla få klara sig själva, det enda vi tar ut i skatt är för att betala poliser, politiker, domstolar och dylikt rättväsende som krävs för att uppnå den minimala staten. För det rättvisaste är nämligen att inte tvinga någon annan att göra något som han eller hon inte vill (så länge han eller hon inte bryter mot lagen vill säga och hamnar under polisens arbetsuppgifter: ta hand om brottslingar etc.). Det rättvisaste av allt, eller som jag sa tidigare det minst orättvisa är att låta alla människor få göra precis vad de vill, så länge de respekterar andra människors fri- och rättigheter, exempelvis rätten att leva. Allt förutom det, t ex att utjämna klyftor och ekonomiska skillnader, måste ske på ett sådant sätt att båda de berörda parterna är med på det. Det får inte vara en transaktion som bara gynnar den ena och inte den andra, om inte båda två är med på det givetvis. Ett fullkomligt medgivande, ett slags godkännande, från båda sidor, måste vara ett absolut kriterium för att legitimsera transaktionen´, enligt liberalismens ideologi.   



Motargument till varför liberalismen inte är en (eller den) rättvis(a) ideologi(n):


Snart är det val...

Följande text har hämtats från Karl Malmqvist blogg http://karlmalmqvist.blogspot.com/ 

Läs och njut.



Fyra personer går in på en bar.

A: Jag föreslår att vi beställer in lite Närke Stormaktsporter och delar på. Den är objektivt den bästa ölen som finns här och rankas högt i alla internationella mätningar.
B: Nej, vänta nu... Jag är inte alls intresserad av att ta en sådan chansning på en öl från ett mikrobryggeri som jag aldrig smakat förut. Om vi alla tänker oss att vi satt bakom okunnighetens slöja och följer den maximin-princip som Rawls formulerat så hade vi enats om att vi bör beställa den öl som har lägst risk att verkligen smaka skit; det säkraste kortet helt enkelt. Därför är det uppenbart att vi alla bör beställa en Brooklyn Lager. Då vet vi med säkerhet vad vi får och alla blir åtminstone halvnöjda!
C: Men herregud, släpp sargen! Det är uppenbart att vi bör beställa öl som ger oss störst samlade lycka. Vi får helt enkelt ta väntevärdet av nyttan med en viss öl, minus kostnaden av ölen i fråga. Vi behöver alltså en god, men prisvärd öl. Efter att ha räknat lite grann på det här är jag övertygad om att vi bör beställa lite Bredaröbitter; en bra öl till ett rimligt pris.

D: Eller, så kan vi ju alla beställa det vi själva vill ha och låta alla andra göra detsamma? Jag menar, det är svårt att objektivt fastställa vilket öl som passar oss som grupp bäst, och kanske är det till och med så att vi själva vet bäst vilket öl vi vill ha?

A, B & C i kör: ÄR DU HELT DUM I HUVUDET?

B: Tänk om någon av oss väljer något dåligt medan resten väljer något bra? Hade du velat sitta i den situationen? Nej, just det! Det är bättre att eliminera den risken än att du, din själviska djävel, ska få välja så att du blir nöjd. Vem tror du att du är egentligen, din osolidariska pokémon?!
C: Lyckan står faktiskt över din egoism, och eftersom människor uppenbarligen är irrationella så tror jag knappast att vi kan låta alla beställa öl hur som helst. Hur skulle det se ut? Bättre då att ge de irrationella en rejäl knuff i rätt riktning.
A: Jag håller ju inte med vare sig B eller C om deras kriterier, men jag håller med om detta: Det är bättre att vi alla solidariskt enas om vad som är rätt och fel och sedan beställer öl tillsammans. Vi är faktiskt mänskliga varelser; vi behöver sociala band och gemenskaper. Man kan inte flyta omkring som en ensam atom och bara dricka den öl man själv är sugen på för tillfället! Ingen man är en ö!

D: Well, vad jag sa var inte början på en diskussion, det var avslutandet av en. Det var ett konstaterande. Jag kommer beställa vad jag behagar beställa och ni har ingen rätt att hindra mig. Jag skadar ingen, och hindrar inte er från att fortsätta med er kollektivistiska grupporgie.

A: Men om du nu var så osäker på vilken öl som var godast och vilka kriterier som var rätt, hur kan du då vara så säker på att du har rätt att göra som du vill?
B & C: EXAKT! Vad säger du nu då?

D: Jag kanske inte är 100 procent säker på att det är moraliskt legitimt, men vad är alternativet?

A: Alternativet är att du gör som vi säger.
B: Vi är fler än du, och majoriteten har alltid rätt.
C: Dessutom är vi starkare. Så nu gör du som vi säger, annars...

D: Ok... so let me get this straight. Ni tycker uppenbarligen att det är ok att vi slåss för att påtvinga andra er egen uppfattning. Då kan ni ju rimligen inte förhindra mig den rätten heller. Vi får väl helt enkelt slåss om saken!

PANG! PANG! PANG!

Den frihetliga Mr. D sänker kollektivisterna en efter en, beställer en Budweiser (objektivt inte särskilt bra, knappast den öl med högst lägstanivå – vissa skulle säga att den har en låg nivå redan från början – och definitivt inte den öl som hade maximerat gruppens nytta, men den öl som Mr. D själv kände för av hans egna, privata, skäl).




Liberalism rules!

Rösta på Centerpartiet den 19:e september!

Alliansens gröna röst!

Kassandra


Ditt trolska blonda hår, glänser i ljuset
av månens gulbleka sken, likt ögon
av renaste guld. Förfrusen,

i den djupaste kratern, ska vi vandra
till världs ände, min kära Kassandra
och leda oss själva ut

ur mörkrets djupa bur.

 

När vi vår resas mål äntligen har nått
och på ålderns höst, i himmelriket, förstått; 
när skräcken av ensamheten gått bort,
och paradisets förbjudna trädgård finna
vars portar ständigt och åter brinna

där vi tillsammans lider
i väntan på ljusa tider.

 

Länge skall vi älska som gudar
berusade av ungdomens närande kraft -
vår kärlek som medicin mot sjukdomar kurar.

Du förundras över tidens frånvaro

samtidigt som vår permanenta närvaro

bryter mot moralens lagar
och skapar sorglösa dagar.

 

Du föryngras i min famn på dödsbädden.

Ditt hår är vitt, ditt ansikte blek som vintern
en höstnatt, som denna, fast förklädd
till något djupare, en slags substans
vars ursprung inte går att finna nånstans.
Du suckar ömt farväl,
till min sorgsna själ.

 




Samhällsprogrammet

Kommer ni ihåg när man gick i högstadiet och skulle söka in till gymnasiet? Vad skulle man välja! Jag var inne på kanske Natur eller Estet innan jag valde Samhälle. Jag kommer dock ihåg när vi gjorde besök på Hjalmar och vi satt i aulan och fick höra representanter från olika program berätta lite kort om vad som var speciellt med just deras program. Representanten från Samhälle gick fram och började med att, helt allvarligt, fråga sig själv: ”Ja… Vad gör man på samhälle?” Tack. Det program man mest av allt ville veta mer om visste inte ens hon som gick på det något om. Vilka härliga fördomar man hade när man var yngre, för att inte tala om slutsatserna man drog som oftast var felaktiga. Men tillbaka till ämnet: Vad är det som gör samhällsprogrammet unikt? Vad kännetecknar Samhälle? När man själv har gått tre år så är den frågan inte så lätt att svara på när man tänker efter. När jag hade valt samhälle som förstahandsval på högstadiet frågade många vad det var man egentligen gjorde på samhällsprogrammet, som om jag visste det bara för att jag hade valt det. Jag kommer ihåg att jag sa något i stil med : ”Det är som en förlängning av högstadiet, utan fysik och kemi, och HK och slöjd.” Nu kunde man visserligen visst ha slöjd och andra högstadieämnen, tack vare estetisk val, elevens val, individuellt val och liknande, men jag tycker ändå att mitt svar var bra. Samhälle är verkligen ytterligare tre år på högstadiet, fast bara mer avancerat. När man gör uppgifterna på gymnasiet är de mer seriösa än de man gjorde på högstadiet, tycker jag. En annan fråga som brukade dyka upp efter att man hade valt samhälle var: ”Vad blir man efter att man har gått samhälle? Vad får man för jobb?” Den frågan var svårare att svara på.

Vad sjutton blir man efter att man har gått Samhälle? Arbetslös, is the ugly truth. Det är ju inte precis något program där man kan få jobb tack vare att man just har gått programmet direkt efter gymnasiet. Visst finns det vanliga sommarjobb och andra ströjobb vi kan ta, eller ja, slåss om, men inget som vi direkt har någon tillgång till bara eftersom vi har gått på Samhälle. Vi måste nästan läsa vidare efteråt om vi vill få något fast jobb. Det som är bra med samhällsprogrammet är dock att man kan nästan söka in sig till vilken utbildning som helst, om man har läst de kurser som behövs vill säga, vilket vi oftast brukar göra obligatoriskt i Samhälle. Men hur kommer det att bli för var och en av oss efter gymnasiet, yrkesmässigt sett? Vad har ni allihopa för planer till höst och längre fram? Det vore jättehemskt om alla blev arbetslösa. Men jag tror dock på det motsatta: För mig känns det som om vi som går i samhälle kommer att vara de som styr samhället efteråt. Det är vi som blir poliser, politiker, företagare, journalister, lärare och allt annat som har med samhället att göra. Själv tror jag (hoppas?) att jag kommer att bli en slags författare i mitt vuxna liv. Nu är tyvärr inte månadslönen för författare så särskilt hög, eller jag ska snarare säga att den är högst individuell, beroende på hur bra/mycket man skriver. Därför har jag sökt till psykologprogrammet i både Umeå och Östersund, därefter lärarprogrammet i Umeå, i ämnena svenska, samhälle och engelska. Att vara politiker hade kanske inte varit så dumt det heller, men då måste jag nog läsa statskunskap, nationalekonomi och en massa annat roligt, som kräver matte C, vilket jag inte har läst. Kanske man ska bli fritidspolitiker, en slags agitator? Det bästa vore kanske att ta ledigt ett år, a gapyear, och bara fundera på vad det är man verkligen vill göra med livet. Förhoppningsvis får man en snilleblixt under sommarlovet eller under den första tiden man går på Umeå eller i Östersund, då när man i alla fall har tid att ändra sig, om vad det är man verkligen vill göra med sitt liv. Fast samtidigt känns det skönt att ha en utbildning att falla tillbaka på om det skulle krisa sig.

 

Om en vecka tar vi studenten. Det är konstigt. Jag känner mig stressad men samtidigt inte. Betygen är satta, jag kan göra vad jag vill, läsa vad jag vill, skriva vad jag vill, men tiden känns så kort, och det känns som om vi inte kommer att träffa varandra efteråt. Vissa kommer vi såklart att träffa under sommarlovet, hoppas jag, men alla andra: Alla från Backe och Rossön, alla skyttar, när kommer vi att träffas igen? Jag måste sluta nu, annars blir jag för känslosam.

 

Ha det bra!


Målet med MVG

Mycket väl godkänd. Ganska banalt, när man tänker efter. Inte Bra, inte Duktig, inte Perfekt eller Strålande utan helt enkelt Mycket väl godkänd. Det högsta man kan få i ett ämne (eller kurs, välj själv epitet). För mig och säkerligen många andra har jakten på MVGn (Vad blir MVG i plural?) varit av stor vikt, den ultimata anledningen till att man anstränger sig extra mycket och gör det lilla extra som krävs för att arbetet ska vara så bra som möjligt, så att man till slut får det åtråvärda betyget MVG. Men varför strävar man mot MVG? Är det prestige? Ett bevis på att man har kunskap och är smart? Gör man det för att man har nytta av det senare i livet, typ när man söker högskola/universitet? Gör man det för att det är en tävling? ”Den som har flest MVGn vinner!” Är det en plikt? ”Nu ska du satsa på höga betyg i gymnasiet.”, säger föräldrarna. Sagt och gjort. Man vill inte riktigt ha MVG (eller jo, om det vore enkelt att få tag på dem) utan man gör det eftersom man förväntas ha MVG. Men vad är själva syftet med MVG? För det första – jag utgår nu ifrån hur det är på gymnasiet – så är det i första hand själva kursen det handlar om. Du kan ha IG, G, VG eller MVG men det som verkligen spelar någon roll är själva kursen. Utan den inget betyg. Ett streck i betyget är tiofalt gånger värre än ett IG, eftersom man med ett IG ändå har kurspoängen – med ett streck har du inte ens ett fullvärdigt gymnasiebetyg. Vi antar dock att man faktiskt går på lektionerna och får närvaro, gör uppgifterna någotsånär så att man i alla fall inte får ett streck. Sen kommer det roliga. Beroende på hur pass bra du sköter dig i kursen så värderas du (din kompetens inom kursämnet) och utifrån det kommer ditt betyg att sättas. Gör du bra ifrån dig = bra betyg, gör du dåligt ifrån dig = dåliga betyg. Enkelt va? Men stämmer det verkligen? Jag personligen har inte så stor erfarenhet av det, men jag har hört talas om människor som slappar igenom nästan en hel kurs, dyker upp först när det vankas betygsättning, gör ett strålande arbete under en kort tid och får sedan VG eller rentav MVG, medan vi andra plikttroget har gått på alla lektionerna och slitit häcken av oss under minst en termin eller ett helt läsår (beroende på kursens längd) och nöjer oss med VG eller rentav bara G, beroende på vilken kurs det är (är den jättetråkig/jättesvår är vi glada över att bara ha klarat den, är den jätteintressant/lätt ökar våra egna förväntningar på ett högt betyg). Detta låter onekligen orättvist. Det borde såklart vara helheten, det sammanlagda arbetet man har spenderat på kursen som skall betygsättas. Och jag vill inte påstå att det inte är så, men vi alla hört hemska orättvisa historier om när betygsättning har gått på tok. Har man rika föräldrar får man MVG, är man snäll och trevlig får man MVG, är man en kille/tjej så får man högre/lägre betyg (välj själv vilket, jag vet inte vilket kön som blir särbehandlad, om det nu existerar - jag törs inte svara på det) och så vidare.

 

Att vara lärare och sätta betyg måste vara en av de jävligaste uppgifterna som finns. Tänk er att man har umgåtts med personer under ett helt år och så ska man sedan värdera personen på en fyragradig skala. Det kan inte vara lätt, eftersom man vill vara snäll och trevlig men samtidigt rättvis. Vi som har filosofi B med Bosse har den senaste tiden diskuterat en hel del om olika saker. En lektion kom vi in på betyg och utvärdering och Bosse förbarmade sig över den mödosamma processen att sätta betyg. Han frågade oss om våra synpunkter över det hela och vi pratade lite om det. Jag nämnde att i USA har man när det gäller lag och juridik tagit en symbol av en kvinna – Justitia, rättvisans gudinna i romersk mytologi – som i ena handen har en balansvåg och i den andra ett svärd, men det som jag främst förknippar Justitia med är hennes ögonbindel. Det är en relativt modern avbildning av henne och det ska symbolisera allas likhet inför lagen. För att kunna göra en sådan rättvis bedömning som möjligt så kan man inte låta synen förvilla omdömet, det är därför hon väljer att inte se när hon dömer. Man måste vara opersonlig. Fast det kanske blir lite svårt för dagens lärare att göra bedömningar med ögonbindel, fast å andra sidan hade det varit ganska roligt med en lärare med ögonbindel på sig. Jag hoppar nu från Justitia till Grevåkerskolan: jag brukar nämna en viss lärare som vi på Grevåker hade när vi diskuterar betyg. Han heter Sten Sundström och jag hoppas att han inte stämmer mig för ärekränkning eller något liknande på grund av att jag nämner honom vid namn eller för det som jag nu kommer att säga härnäst. Han var vår musiklärare under större delen av grundskolan och hade ett speciellt sätt att sätta betyg. Han berättade för oss hur han gick tillväga och det var följande: så fort man kliver in genom dörren till klassrummet och är med på hans lektioner så poängsätts man. I början har alla elever 50 poäng, men beroende på hur man beter sig under lektionens gång så kan man få minuspoäng respektive pluspoäng. Minuspoäng kunde t ex vara att man hade keps på sig inomhus, att man pratade medan han själv pratade eller på ett eller annat sätt var bråkig, störig under undervisningen. Pluspoäng var då det motsatta: man tar av sig kepsen när man kommer in, man sätter sig vid bänken och lyssnar på vad han har att säga. Givetvis hade han också prov och läxor för att få ut mer specifikt vad vi kunde och inte kunde när det gällde musik. Han sa att vid slutet av terminen så går han igenom poängen som alla elever har fått för varje lektion och sedan tar han ut medelvärdet av det. Har man haft över 50 poäng på många lektioner så ger det ett högre medelvärde och därmed ett högre betyg. Har man haft under 50 poäng på många lektioner så ger det såklart ett lägre medelvärde och därmed ett lägre betyg. Jag tycker det verkar vara ett genialiskt system att sätta betyg på, eftersom det inte blir på något sätt personligt (eller ja, det beror ju på hur han poängsätter varje elev under lektionernas gång, men sätter man upp vissa ordningsregler etc. så är det enkelt att bara gå efter dem); siffrorna ljuger inte. Har man mycket eller lite poäng så beror det ju inte på grund av personliga skäl (alltså att det har någonting med själva eleven som person att göra) utan poängen baseras ju på insatserna, arbetet och de handlingar man gjort och utfört under lektionerna (och såklart resultatet på prov och läxor, givetvis). Det kräver visserligen en hel del tid att behöva betygsätta alla elever individuellt efter varje lektion, och han sa det också att det var ett jobbigt sätt att sätta betyg på eftersom det kräver mycket arbete, men nog allt verkar det vara ett rättvist system?

 


Nåja, nog om goda gamla tider. Det här inlägget handlade ju om vad som är själva målet med MVG. Varför finns det MVG? Tänkte skolverket på alla tävlingsinriktade barn och ungdomar som inte vill något annat än att vara bäst i klassen, eller skulle de olika betygen fungera som en slags värdeskala på barns kunskaper som underlättar klassifikationen av dem: ”Jaha ett VG barn där, ett MVG barn där och herregud där går det minsann ett IG barn det var det värsta!” Skämt åsido, men var är egentligen meningen med MVG? Vad är det som skiljer MVG från G t ex? Jag väljer att se det såhär (på skolverkets hemsida finns det mer utförligt att läsa för varje kurs vad som krävs för de respektive betygen, men vi känner de flesta igen standardfraserna/nyckelorden som analysera, jämföra, dra egna slutsatser, arbeta självständigt, behärska vad det nu är för färdighet som lärs ut etc.): För G behöver du anstränga dig lika mycket som en robot, en dator. Du söker reda på fakta, sedan rabblar du upp fakta. Du är en medelmåttligt ”kalenderbitare”. Det intressanta är att just den här egenskapen var det som gjorde att man fick MVG – eller ja, femma hette det väl på den tiden – förr i tiden. För VG är det lite mer engagerat arbete, lite mer självständigt, mer egna åsikter, källkritik etc. För MVG ska man verkligen använda sig av faktan och försöka få någonting utav det. Man ska ifrågasätta, vara kreativ, komma med egna förslag på lösningar/förändringar som kan göras. Att se saker och ting ur ett vidare perspektiv, ur olika synvinklar, det är viktiga saker för att få/nå MVG. Men varför är det viktigt då? Jo, kanske för att det finns olika sorters ”sanningar”, beroende på vem man frågar, och att vi då bör veta det, känna till att myntet har två sidor. Vi ska inte vara naiva och svälja allt som står i wikipedia eller i läroböckerna, utan vi ska kritiskt granska allt vi stöter på och inte låta oss bli lurade eller vilseledda av någon eller något. Vi ska inte heller vara likgiltiga och vackert acceptera olika saker och ting, utan stöter vi på något uppseendeväckande så ska vi reagera på ett moget och vuxet sätt, och sedan använda oss av förnuftiga argument. Det är ganska viktigt, oavsett om det är målet med MVG eller inte. I dagsläget kämpar de flesta av oss (dåtid: har kämpat) med att få MVG, men jag misstänker att vi gjorde det bara för MVG: ets (?) egen skull. Vi brydde oss egentligen inte om det som stod i kursplanen för MVG, eller så läste vi det och använde oss av det som MEDEL, alltså som VERKTYG för att nå MVG. Hur ofta jämför, analyserar vi och drar egna slutsatser i vardagslivet? Tja, när vi håller på med någonting som berör oss, någonting som vi är intresserad av, kanske inte ens då. Fördomar heter det när man drar förhastade slutsatser, men jag tror inte att fördomar hjälper en om man vill nå MVG. Min poäng är att vi inte tar till oss det som gör betyget MVG bra/nyttigt: vi analyserar, jämför, ser ur olika perspektiv bara ett par gånger under kursens gång, knappt det! Men just det här är vad, tror jag, som skolverket vill att vi ska ta till oss och lära oss – nämligen att tänka ”outside the box” som det heter på engelska. Samtidigt som vi ska vara intellektuella och veta en hel del saker så ska vi kunna behandla information på bästa möjliga sätt, genom att vara skeptiska och analysera allt, och samtidigt vara lite kreativa, innovationsrika.

 

Det känns som om jag svamlar nu, kanske har det att göra med att jag har gått på Samhällsprogrammet i tre år. Där drillas man att tvingas ta olika ställningstaganden och kunna komma på vettiga argument, svar på tal, för- och nackdelar, på båda sidorna. Mitt förra inlägg om fanatism handlar lite om det, men den kan stå för sig själv. Jag har inte nämnt de negativa sakerna med MVG, typ studiestress, inflation, rivalitet mellan vänner och så vidare. Kanske är det något som inte är särskilt accepterat att prata om. Jag lämnar i alla fall ordet fritt för de som har egna åsikter om vårt kära betygssystem i allmänhet och MVG i synnerhet. I framtiden kommer vi ju att ha ett nytt betygssystem. Personligen ser jag fram emot det och önskar att jag hade fått uppleva det när det hade berört mig. Jag har räknat ut att Jonas och Olov, mina två tvillingbröder, kommer troligen att få uppleva det betygsystemet. Jag avundas dem.

Vad tycker ni själva?

 

Mvh Anders


What's in a fanatic?

1

Jag vill prata om fanatiker. Alla har vi en förutfattad åsikt om fanatiker. ”Det är såna där religiösa idioter som vill tvinga på andra människor sin egen vilja.” Typ kristna, muslimska, hebreiska, alla religioner kan ha fanatiker (även buddhismen?). Men fanatism är inte något som bara hör religionen till. Det kan finnas hygieniska fanatiker, personer som måste städa och tvätta, dag ut och dag in. Det kan finnas fanatiska lärare/personer som alltid vet rätt och alltid vet vad som är bäst och som måste säga det till sin omgivning (hur många har inte råkat ut för dessa besserwissrar?) Det kan även finnas politiska fanatiker, typ ”bypolitiker” som är ena riktiga eldsjälar när det gäller ens egen ort men kall och känslolös när det gäller någon annans. Det är just här som vi kommer till det farliga med fanatiker – få personer är så fokuserade på deras egen mission och kall att de struntar i andra människors fria vilja som fanatikerna. Som fanatiker är man blind när det gäller att uppskatta oliktänkande: ”Jag har rätt, alla andra har fel, så är det bara.” Ensidighet är farlig då mycket av ens fakta baseras på fördomar, som oftast är felaktiga. En annan sak som jag tycker att fanatiker har är en outtömlig energi. De verkar hela tiden orka göra saker och ting även när en vanlig människa skulle ha tagit en paus och vilat lite. Fanatiker kan göra sånt som andra människor inte kan, nämligen hålla ut till den absoluta bristningsgränsen. Varför? Jo, de ”tror” (inte nödvändigtvis ”tror” som i religöst bemärkelse, alltså kopplat till en viss religion)  nämligen stenhårt på att deras uppgift är viktigare än deras liv, vilket ger de extra kraft att hålla ut tills de nästan bokstavlig talat stupar på kuppen. Jag tror även att Amos Oz skriver i sin lilla bok ”Hur man botar en fanatiker” att fanatiker utför inte de här sakerna för att straffa oss, utan de vill rädda oss. Han sa att de fundamentalistiska islamisterna (Al-Qaida och Bin Laden), de fanatikerna som var inblandade i elfte september, tänkte mer på oss än på sig själva när de utförde dådet. De trodde, tror jag att Amos Oz menar, att de fanatikerna helt enkelt ville rädda våra själar. Vi lever, enligt de, i synd. De måste rena oss för att vi ska kunna ta oss till himlen, anser de, tror jag, enligt Amos Oz. Det kräver eftertanke att förstå motiven hos dessa fanatiker. De gör det inte, egentlig Amos Oz, för att de drivs av hat eller elakhet, utan de gör det för att de vill oss väl, de vill att vi ska må bra. Tyvärr så är deras metoder inte särskilt hälsosamma. ”Ändamålet helgar medlen” brukar man säga, men för vem? Vi som blir utsatta för fanatikernas metoder vill kanske inget hellre än att slippa dem. Ska inte fanatikerna respektera det då? Jo, det ska de, om de bara kunde. Problemet med fanatiker är att de bara bryr sig om deras egna åsikter.
”Jag har rätt, du har fel.”
Några tips på bra motargument, som inte triggar upp personen till olaglig verksamhet?

 

2

Fanatiker och likaså fanatism tycker jag har en negativ klang, men vad betyder det egentligen? För mig är det en person som ser sin egen sida av saken och vägrar – medvetet eller omedvetet – att ens försöka se det ur en annan synvinkel. Alla känner vi till Wikipedia och att dess auktoritet när det gäller definition av saker och ting är oslagbar (eller hur?). Här är Wikipedias definition av fanatism:  ”Fanatism (av latin fanaticus "inspirerad", "besatt", "förryckt") är en allmän, pejorativ benämning på religiösa eller politiska riktningar som driver sin sak utan någon hänsyn till rationella argument.”
Det var allt. Två-tre rader, mer är det inte. Men vad den säger är nog så fullvärdigt. En fanatiker är en person ”som driver sin sak” utan att bry sig om ”rationella argument”. Med andra ord så bryr sig inte en fanatiker om hur pass dumdristig hans eller hennes aktion är, de gör det ändå. Men varför skulle man ens vilja göra något sådant? Vad är det som får människor att förlora förståndet och förnuftet och drivas med av denna farsot, detta giftiga, förrädiska, smittande katastrofsubstans som kan drabba i princip vem som helst? Instinktivt svarar jag då känslorna. Känslorna är starkare är förnuftet; med känslorna bakom rodret kan vi inte med säkerhet veta hur vi reagerar och agerar, man handlar bara på instinkt, utan att riktigt tänka på vad det är man gör. Det är, tycker jag, väldigt väldigt farligt. Tillåt mig illustrera med en dialog:
- ”Vad gör du?”
- ”Jag vet inte riktigt, men jag måste göra det.”
- ”Men varför?”
- ”Jag vet inte, jag bara måste.”
- ”Men vad blir följderna, konsekvenserna av det du gör?”
- ”Jag vet inte!”
Låter det betryggande? Nej, men om vi ser saken ur ett annat perspektiv (som jag förespråkar som ett botemedel mot fanatism): Vad skulle alternativet vara? En värld där folk är känslokalla, likgiltiga? Hur skulle man ens kunna uppnå något sådant? Nej, det är omöjligt. Om inte omöjligt så åtminstone omänskligt, för vad vore livet utan några känslor? De (känslorna, inte fanatikerna) är viktiga för oss, vi skulle inte kunna klara av att leva ett drägligt liv utan känslor. Fysiskt sett så går det, men de här människorna som inte har några känslor har oerhört svårt att interagera med andra människor och vet inte hur man ska bete sig i olika sociala situationer. Känslorna måste få finnas kvar (hur skulle man ens kunna få bort dem? Ja jo, genom lobotomi, men… tack men nej tack) men då är det en viktig sak som man måste inpränta hos alla människor – nämligen respekt för oliktänkande. En person må kanske tycka annorlunda än dig, men tillåt mig då att citera ett vanligt amerikanskt uttryck: ”That’s like, your opinion!” Precis, det är bara en annan persons åsikt. ”We agree on disagree”. Svårare än så är det inte. Fast det kanske är svårt. ”Jag har ju faktiskt rätt, det är du som har fel.” Hur bemöter man en person som tänker så? Jag hade en kompis i grundskolan som var en jävel på att hitta på uttryck. En av dem var ”Smaken är som baken, den är delad.” Frasen är lite barnslig, men desto bättre, för då biter den mer på människor som är lite ”barnsliga”. Vi måste helt enkelt få alla att förstå att folk har olika åsikter och att det minsta vi kan göra är att respektera folks åsikter. Att tvinga någon att säga vad de ska tycka och inte tycka är helt fel. Det måste vara ett fritt samhälle. (Men all olaglig verksamhet skall bestraffas, tro inget annat.)
Ett aktuellt exempel på brist på förståelse för oliktänkande finns t.o.m. här på vår blogg. Vad jag har förstått så har Madelenes inlägg om Mona Sahlin blivit redigerad av någon annan utan hennes tillåtelse. Det är hemskt att sådant kan förekomma, särskilt när det bara är ett fåtal förtrogna som har tillgång till det, vilket bara sprider en dålig stämning hos oss andra. Madelene har som svar på tal skrivit ett konstruktivt inlägg där hon riktar sig till personen ifråga som har utfört dådet samtidigt som den (det nya inlägget) tar upp det som jag nyss har sagt om att respektera andras åsikter. Bra sagt Madde, och du också Christer, i ditt inlägg där du försvarar Madelene, ty få saker är så frustrerande som när människor börjar använda sig av utomparlamentariska metoder när deras argument (förstånd?) börjar tryta.

 

3

Men finns det inga goda fanatiker då? Kan man inte vara en fanatisk humanist som hjälper fattiga människor, tar hand om naturen etcetera? Tja, det finns ju djurrättsaktivister och dylikt. Problemet är att sådana människor har en tendens att ta lagen i sina egna händer vilket går stick i stäv med det som jag nyss har skrivit om utomparlamentariska metoder. ”Ändamålet helgar medlen” låter det då som sagt.  Om man t ex räddar regnskogen/små barn/utrotar fattigdom med mera (välj själv vilket ändamål som står dig närmast) så rättfärdigar det konsekvensen av låt oss säga stöld, mord, smärta hos någon annan med mera, enligt ovan nämnda uttryck. En del medel helgas helt enkelt inte av ändamålen, i alla fall inte om man värderar/prioriterar andra människors åsikter högt. Det här låter självklart, men anledningen till att jag för själva ämnet upp på tal är att jag har länge funderat på vad som skulle ha kunnat hända ifall en stor fanatiker, t ex Hitler, hade varit god. Jag ber om ursäkt för att använda ordet god i samma mening där jag nämner världens ondaste människa, men låt mig förklara: Adolf Hitler var en egoistisk nazist med rasistiska åsikter. Han förtjänar att bestraffas för det han har gjort. Han var helt klart en hemsk, ondskefull person som dödade flera miljoner människor, men vi kan inte bara stämpla honom som ”El Diablo” och sen ignorera honom, även om det är oerhört frestande att göra det. Om vi vill undvika att begå samma misstag som har hänt tidigare (att det kommer fler människor som Hitler) så måste vi lära oss av historien. En viktig sak är att ta reda på vad det var som gjorde Hitler ond. Jag kommer inte att gå djupare i ämnet "Hitlers ondska" än såhär eftersom det kräver ett helt inlägg bara för sig själv. Jag har dock skrivit en uppsats om Hitlers ondska som jag tänker lägga upp på SP3:s forum på Zonline för alla nyfikna att läsa. (Tyvärr är det bara SP3 och Bo Lövdahl som har tillgång till det speciella forumet, men fråga gärna så ger jag er ett exemplar om ni vill, ni som inte går i SP3.) En annan sak som vi kan göra med Hitlers hemska arv är att försöka ta reda på exakt hur denna man kunde få med sig så många människor att de demokratiskt röstade fram honom och nationalsocialisterna till makten. Var det hans karisma? Var det retoriken, slagorden? För att till fullo förstå varför så måste man sätta sig in i hur det såg ut i Tyskland under tidigt 30-tal. Landet var kört i botten efter en stor förlust i första världskriget, ekonomin var minst sagt usel (ett frimärke kunde kosta flera miljoner tyska mark – snacka om inflation!) och alla ville ha en ny ledare, en förändring gentemot det gamla. Tänk er då att det från ingenstans kommer en passionerad, hängiven patriot, en krigsveteran, vars visioner om ett storslaget Tyskland (tänk Sverige om ni har svårt att känna med) väcker gamla minnen om fornstora dagar. Mannen ifråga är totalt engagerad, han verkligen brinner för det han pratar om. Han lovar bättre tider, mat och pengar åt allihopa, arbete och sysselsättning, ära och berömmelse, etcetera etcetera. Allting blit rena rama himmelriket om ni röstar på honom. Motståndarna däremot utmålas som djävulens hantlangare, demoner som måste förföljas och utrotas till varje pris. Vad tror ni att den fattiga, hungriga befolkningen gjorde? Som en filmkritiker sa angående de senaste tre Star Wars filmerna: ”Efter två hundskitar smakar den senaste kakan gudomligt ljuvligt”. Vad han menade med det var att har man gått igenom allsköns skit och helvete så får de mest betydelselösa saker större och viktigare inverkan än vad de tidigare hade. Hitler spelade på folks känslor och fick med sig dem på hans sida, inte bara med tack vare hans utstrålning (vilket är välkänt faktum och inte en myt) utan också på grund av den miljö som tysklands befolkning levde i. Vad kan vi lära oss av det här? Att risken för fanatism är stor när människor är i ett utsatt läge? Att när människor hamnar i nödsituationer fattar de oförnuftiga, orationella beslut? Men det kan ju inte heller stämma när fanatism även drabbar ”vanliga” människor också (om kanske ändock inte lika mycket). Kunskap är makt vill jag säga då. (Jag och mina klyschor!) Jag har diskuterat tidigare om hur viktigt det är att medlemmarna i en demokrati måste vara någotsånär intellektuella/smarta för att demokratin ska vara meningsfull. Om majoriteten i en demokrati är – ursäkta språket – dum i huvudet och sväljer det som låter bäst och vackrast, då vill jag faktiskt inte vara en medlem i den demokratin, då flyr jag fältet och lever ett eget liv långt borta. Men det tillhör ett annat debattämne. Vi höll på att prata om Hitler och fanatism. Hitler verkade ju vara en bra person, i början, och även på slutet lyckades han elda upp befolkningen med sina tal trots att nederlaget nästan var ett faktum. Folk trodde verkligen att han skulle uträtta stordåd och lyfta landet högre än någonsin. Resultatet blev det motsatta. Jag tänker inte ge er en historielektion om Tysklands situation efter andra världskriget, låt oss bara säga att det var i ett sämre skick än vad det var under storhetstiden (vilket Hitler faktiskt lyckades få till under sin tid som Rikskansler, vilket inte på något sätt förlåter honom för det han gjorde, men kanske förklarar litegrann varför folk trodde på honom ända intill slutet). Nu har jag pratat länge om Hitler, om ni vill veta mer om honom finns det otaliga biografier att läsa, wikipedia är alltid tillgänglig (beroende på internetuppkoppling och annat tekniskt) och min uppsats på Zonline att läsa.

 

4

Skulle jag kunna bli en fanatiker? Ja, jag tror faktiskt det. Det kanske inte syns på mig, för er som känner mig, men när jag är för mig själv brukar jag oftast tänka och fundera över vad jag ska göra med mitt liv, och vad som oftast dyker upp i mitt huvud då är att jag ska (måste!) göra någonting bra för mitt land. Jag bara måste utföra något som bidrar till Sveriges välfärd. Jag vet inte riktigt vad, om det inte krävs mer än att plocka upp skräp, hålla miljön snyggt och prydligt, eller om jag ska engagera mig ideellt och hjälpa till i större skala. Man kanske ska ta reda på vad som är det stora problemet som behöver lösas i Sverige och att man sedan försöker lösa det här problemet så bra som möjligt. Jag misstänker dock att det "stora problemet” i Sverige kan kanske skilja sig beroende på vem man frågar. En säger kanske ”klassamhället”, att klyftorna i Sverige är för stora, en annan kanske säger den ekonomiska friheten, att skatten är för hög, för mycket byråkrati när det gäller företagande, en tredje säger invandringen, en fjärde koldioxidutsläppen, en femte Mona Sahlin and the list goes on. Ni förstår poängen. Det är inte så lätt att definiera vad som är det "Stora problemet" i Sverige. De klassiska problemen som fattigdom, svält, sjukdomar fungerar ju inte heller, eftersom Sverige inte precis lider utav något av det (vi är ju ett I-land!), men visst finns det sådana problem på olika håll i Sverige. Frågan är bara hur ska man lösa det på bästa sätt?
Svaret på min fråga i början av det här kapitlet är i alla fall Ja; jag tror att jag med lätthet skulle kunna bli fanatiker i den meningen att jag skulle kunna ägna mitt liv åt något som jag tycker verkar vettigt, men om fanatism även betyder att helt och hållet sluta bry sig om vad andra människor tycker och tänker, då vet jag inte om jag kan bli fanatiker. Att påtvinga någon annan sin egen vilja är lätt hänt, det kan jag som storebror till tre småbröder intyga. Alltid vet man bäst och precis hur saker och ting ska vara, nåde den som tycker något annat. Kanske är det just det här som vi måste få bort om vi vill få bort fanatism? Bertrand Russell sa: "Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel". Är skepticism den rätta vägen för att undvika fanatism? Är man osäker på sig själv och sin sak så dör fanatismen ut. Fast att vara nervös och osäker är ju ingen vidare livsstil. För att förstå fanatismen så måste vi ju förstå varför folk ändå väljer att bli fanatiska. Fanatismen är en slags utväg, den ger mening, andlig/mental/spirituell tillfredställelse när man inser att man är med i någonting större, att det man gör är bra och rättfärdigar ens handlingar. Det farliga, hemska, avskyvärda och ack så lätta problemet/risken med fanatism är att man helt enkelt kör över andra människor. Man skaffar sig känslomässiga och förnuftiga skygglappar som gör att man inte ser mer än vad näsan räcker.
Man kanske inte behöver bli en fanatiker, det kanske räcker med att man är ”hängiven”, som min pappa säger. Fanatismen är för extrem, men den passion och det engagemang som fanatismen för med sig kan man använda och utnyttja till något bra. Om man kunde ”leda” alla fanatiker att arbeta humanitärt, att alla fanatiker blev inbitna humanister som hjälper snarare än stjälper, det vore någonting att sträva efter, tycker jag. Men då skulle jag ju själv påtvinga alla fanatiker min egen vilja, vilket gör mig också då till en fanatiker. Det bästa vore som sagt att alla människor var smarta och intellektuella och samtidigt hade respekt för andra människors åsikter. Men hur lätt är det att uppnå det drömsamhället? Ja, man måste ju i alla fall försöka. Det sista som lämnar en är hoppet, och siktar man mot stjärnorna så landar man kanske på trädtopparna, vilket inte behöver vara fy skam. Det var den sista av mina klyschor i det här inlägget, inga mer nu.
Det här är ett jätteintressant ämne som flera bör vara insatta i. Wikipedia gav inte så mycket information, den engelska sidan hade lite mer att berätta men det var inte tillräckligt, i mitt tycke. Amos Oz har dock som sagt skrivit en liten bok som passande heter ”Hur man botar en fanatiker” och som jag rekommenderar er alla att läsa. Jag tror att om man går till språkinstitutionen och frågar Ann-Louise snällt om man får låna ett exemplar så går det nog bra. Jag har nämligen hört att de har en hel hög med ”Hur man botar en fanatiker” som bara ligger och skräpar där. Annars om man inte törs fråga Ann-louise så kan man försöka med någon annan lärare eller så går det alltid att låna den på biblioteket eller att köpa den. Det är vilket som, i alla fall rekommenderar jag er att läsa den.

Tack för mig.


Kommentar från Aftonbladet

Jag läser Expressen vanligtvis, men ibland händer det att jag går in på Aftonbladets hemsida och läser några intressanta artiklar. Såhär i valtider brukar det hela tiden finnas åtminstone en artikel som handlar om politik. Kommentarerna till dessa inlägg är av varierande karaktär, milt uttryckt, men ibland stöter man på några guldkorn. Det här är ett av dem, skriven av en person som går under signaturen ”Helt sant”, 41 år, publicerad 28 maj 09:18. Artikeln handlade om att Alliansen har tagit ledningen över de rödgröna i väljarbarometerna. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7201311.ab

 

 

”Folk har insett faktum och det kan beskrivas med en liten historia... 10 personer går dagligen ut för att äta middag. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas: - De första fyra - de fattigaste - betalar ingenting; - den 5:e betalar 10 kr; - den 6:e betalar 30 kr; - den 7:e 70 kr; - den 8:e 120 kr; - den 9:e 180 kr. - Den 10:e personen, den rikaste, betalar 590 kr. De 10 åt middag på restaurangen varje dag, nöjda med uppgörelsen. Tills en dag, då ägaren till restaurangen gav dem rabatt. "Ni är så bra kunder", "jag ger 200 kr rabatt på era middagar." Middag för 10 kostar nu 800 kr. Man ville fortfarande betala middagen som skatter betalas. De första 4 påverkades inte, de fick fortsätta äta gratis. Men hur skulle de andra 6 göra - de som betalade? Hur skulle de dela upp rabatten på 200 kr så att alla skulle få sin del? De insåg att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Men drog de bort det från varje persons andel skulle den 5:e och 6:e personen få betalt för att äta. Restaurangägaren föreslog att det vore rättvist att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknade ut de belopp varje person skulle betala. Resultatet blev att även den 5:e personen fick äta gratis, - den 6:e fick betala 20 kr, - den 7:e betalade 50 kr, - den 8:e 90 kr, - den 9: 120 kr, - den 10:e personen betalade 520 kr istället för tidigare 590 kr. Alla fick lägre pris än tidigare och de 4 första fick fortsätta äta gratis. Utanför restaurangen började de jämföra vad de sparat. "Jag tjänade bara en tia av rabattens 200 kr,"började den 6:e personen. Han pekade på den 10:e : "men han tjänade 70!" "Precis," sa den 5:e personen. "jag sparade också bara en tia. Det är orättvist att han fick sju gånger så mycket som jag!" "Det är sant!" skrek den 7:e personen. "varför ska han få 70 kr tillbaka När jag bara fick 20? De rika ska alltid få det bättre!" "Vänta ett tag," skrek de 4 första, "Vi fick ingenting! Det här systemet utnyttjar de fattiga!" De 9 personerna skällde på den 10:e och kallade honom för utsugare som sög blodet ur de fattiga. Nästa kväll kom inte han till middagen, skönt tyckte de andra 9, satte sig ner och åt. När notan kom upptäckte de något viktigt. Det fattades 520 kr....”  


Bok & Filmtips!

En hel del på den här bloggen har skrivit om den dagen då vi tar studenten. Många önskar varandra lyckönskningar och pratar om sommarlovet, vad man ska göra efter det och så vidare. Jag vill bara säga att jag också önskar er alla en trevlig tid efter vår skolgång här på Hjalmar. Det här inlägget handlar egentligen om olika böcker och filmer som jag vill tipsa er om innan vi skiljs åt, men för att kunna göra det måste jag berätta lite om min relation till er. I början, när jag först kom hit till Hjalmar, intalade jag mig själv: ”Tre år, du kan klara det Anders, tre år sen är allt över och du är fri.” Jag var fast besluten om att jag inte skulle behöva öppna upp mig själv eller behöva bli vän med några för att gå här på Hjalmar. Kan man ha mer fel? Ett sånt beslut skulle bara ha gjort mitt liv ännu fattigare. Jag vet det, för jag kommer ihåg hur det kändes de första dagarna, veckorna ja t.o.m. månaderna, då man såg hur en del blev vänner med varandra alldeles på direkten medan man själv bara ville fly till biblioteket eller gymmet på rasterna. Tänk om jag hade valt ett annat tillvägagångssätt istället och vågat vara mer social i början. Sakta men säkert ändrade jag min ståndpunkt. Jag vet att jag har en del skygghet/blygsel/rädsla kvar att hantera med, men jag tycker ändå att min tid här på Hjalmar har varit positivt för mitt socialliv. Idag känns det som att jag har skaffat mig ärligare, trevligare och vänligare vänner än vad jag har haft tidigare. Visst finns det fortfarande en del personer som jag knappt har pratat med, men jämfört med mitt utgångsläge så kunde det ha varit mycket värre. Även er som jag inte riktigt känner önskar jag ett hjärtligt lycka till, för jag vet att vi alla mår bra om en till i vår omgivning mår bra. Ursäkta klyschan, men glädje smittar. Jag hoppas att allt går som ni hoppas efter studenten. Om inte, så har vi alla fall fått tillfället att lära känna varandra, vilket är väl värt tiden vi har spenderat här.
Med det sagt tror jag att jag kan ge några tips för en lyckad filmkväll eller helt enkelt en annorlunda läs- och filmupplevelse. Det är jag åtminstone skyldig er ;)

 

Filmer

 

Cape Fear (1991 års version). Robert DeNiro är världens bästa skådespelare, end of discussion. Den här filmen älskar jag verkligen. Den är läskig och skrämmande fast på ett psykologiskt vis. Det finns en del blodiga scener, men det finns sällan några billiga ”hoppa-till-effekter”, snarare är det stämningen, dialogen och framför allt DeNiro som så jädra bra att när man kommer till slutet håller man på att gå åt av nervslitage. Här är en trailer på den:

http://www.youtube.com/watch?v=xe9o_IwY3Fs&translated=1

There Will Be Blood. Om det finns en tronarvinge till DeNiro så är det irländaren Daniel-Day Lewis. Han är känd för att gå riktigt djupt in i sina karaktärer och brukar sällan, om ens någonsin, gå ut ur dem under filminspelningen. Här spelar han en oljekapitalist under 1900-talets början i USA. Hans fanatiska kamp för pengar och makt är endast jämförbar med den lokala sektens religiösa fanatism, som han måste blidka genom ett medlemskap för att få tag på olja. Här är en scen där han blir döpt i kyrkan. Kan se lite konstigt ut om man inte har sett hela filmen, men tänk er att han har just förlorat sin son samtidigt som han bara vill ha mer olja så förstår ni situationen lättare (Daniel Day-Lewis är han med mustaschen):

http://www.youtube.com/watch#!v=KwkP7Gnp7ek&playnext_from=TL&videos=o_n5WmZ2Cv0

 

Possession. Den här filmen är jättekonstig. Sam Neil (Dr. Alan Grant i Jurassic Park) är med i filmen, men huvudnumret är hans motspelare, Isabelle Adjani, som vänsterprasslar med ett tentakelmonster. Han vet inte om det, men misstänker att något är lurt. Det ena leder till det andra till slutet som också är väldigt konstigt. Kuriosa: När I. Adjani fick se slutprodukten på bio blev hon så pass skräckslagen att hon försökte begå självmord efteråt. Så sjuk är den här filmen. Varning för starka scener om ni tänker se den. Här är en trailer:

http://www.youtube.com/watch?v=xxVdtYAs8-w&translated=1

 

Jungfrukällan. En del tycker att Bergmans filmer är tråkiga (och ja, de flesta är verkligen det) men Jungfrukällan är en av de som innehåller mer ”action” än de övriga. Handling: Dottern till en gårdshövding blir rånmördad av några lösdrivare. De tar hennes kläder som stöldgods och söker husrum hos dotterns intet ont anade föräldrar. En av rånmördarna begår dock misstaget att försöka sälja klädesplagget till dotterns mor, som genast känner igen klänningen. Modern meddelar fadern (en ung Max von Sydow) som väljer att ta lagen i egna händer. Den fick en Oscar för bästa utländska film och ska vara influerad av Kurosawas otaliga samurajfilmer.

 

Jag kan nämna flera andra filmer, men de har ni säkert redan hört och med risk för att låta som en copycat så stannar jag här. Vill ni veta mer om vad filmerna handlar om kan ni fråga mig eller googla dem.

 

Böcker


Min far hade en dröm av Barack Obama. Han är världens mäktigaste person, bara det är skäl nog att läsa boken. Dessutom så är det en riktigt bra bok. Den här boken hade varit klart läsvärd även om författaren inte hade varit världsberömd – den kan gott stå för sig själv, med det fina språket och de skarpa analyserna, samt vissheten om hur det är att leva i USA som Afro-amerikan.

 

Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren. En norrländsk bomb, litterärt sett. Trots sin korta längd, 153 sidor, äger den en biblisk tyngd som med den norrländska miljön skapar en sugande atmosfär vilket gör att man inte vill sluta läsa boken.  Det hela handlar om ett ekonomiskt utsugande av en arrendator som till slut blir till ett sexuellt utnyttjande för att de som hyr hans mark inte vill sälja sin musikalitet. Nu krånglade jag till handlingen, men den är jättebra, speciellt när hela boken är som ett slags anklagelsetal mot Gud, eller som de säger i boken, ”Vårherre”. Ett måste för oss svenskar i allmänhet och oss norrlänningar i synnerhet.

 

Onåd av J.M. Coetzee. Det utspelar sig i Sydafrika. En professor har en affär med en student. Han tvingas lämna institutionen och beger sig till sin dotter som bor på landsbygden. Det dröjer inte länge förrän de båda blir utsatta för oprovocerat våld av tre färgade män. Jag sa på bussfärden tillbaka efter studentkryssningen att min favoritförfattare var Stephen King. Det var tyvärr en liten nödlögn; jag älskade verkligen Stephen King förut, men de senaste två-tre åren så är det faktiskt Coetzee som jag gillar mest. Han är en Nobelprisvinnare men hur lätt som helst att läsa ändå. Alla hans böcker är läsvärda, och Onåd är ett av hans mästerverk. Har även filmatiserats med John Malkovich i huvudrollen.

 

Blonde av Joyce Carol Oates. Oates kommer troligen att bli känd som den som alltid tippades att vinna Nobelpriset men som aldrig fick det. Blonde är hennes riktigt stora mästerverk och handlar – dock fiktivt – om Marilyn Monroes liv. Det är en riktig tegelsten på drygt 850 sidor, men ska man läsa en bok av Oates så har jag hört att det här är den att läsa i så fall. Trots längden så tyckte jag att den var värd att läsa, även om det tog tid.

 

Utvandrareposet av Vilhelm Moberg. Nu är jag elak, för det här är egentligen inte en bok utan fyra, men Utvandrareposet brukar också betraktas som Sveriges nationalepos vilket betyder att alla svenskar borde läsa berättelsen om Karl Oskar och Kristina från Duvemåla som utvandrade till Amerika. Inte någon vidare ”feel-good” historia men ett viktigt dokument över många svenskars liv och öden. Har också filmatiserats med Max von Sydow och Liv Ullman i huvudrollerna.

 

Absalom, Absalom! av William Faulkner. Faulkner är en ordkonstnär, en av de stora amerikanska författarna, en språkvirtuos, eller helt enkelt en sadist som skrev många långa meningar i sina böcker på rent jäkelskap. Skämt åsido, men han är mest känd för att hans böcker tillhör några av de svårare att läsa bland Nobelprisvinnarna. Jag har läst Absalom två eller tre gånger men jag vet fortfarande inte riktigt vad den handlar om. Ögonen känns trötta och man tappar bort sig i de sidlånga meningarna, men ändå vill jag fortsätta läsa den och läsa om den, för varje gång känns det som om jag kommer närmare och närmare till förståelse. Varning för oerhört långa meningar dock.

 

Sen finns det flera andra moderna och klassiska böcker som jag har läst och kan tipsa er om, men det skulle bara vara att dela med mig av det som jag har mått dåligt av att läsa, vilket jag inte vill tvinga på er. Två "bubblare" är dock Kafka på stranden av Haruki Murakami och Idéernas grotta av José Carlos Somoza, den första blev jag tipsad av Bosse, den andra av Mats. Min reaktion när jag läste de var "WTF! Får man verkligen skriva såhär? Hur kan man hitta på något sådant?" Det var helt klart en speciell läsupplevlse att läsa de båda böckerna. Den första utspelar sig i Japan och genren är minst sagt magisk realism gone wild, den andra utspelar sig i Aten under Antikens tid och liknar mycket en deckare, vars fotnoter är A och O för att lösa mysteriet.

Av de böcker och filmer som finns nämnda här så kräver de ett visst härdat sinne. Det kommer att förekomma en hel del starka scener, men om jag ska försvara mig så säger jag att fördelarna överväger nackdelarna: jag fick ut en hel del av att se på de här filmerna och läsa de här böckerna, men det är för jag är sjuk som tvingar mig själv att läsa och se på olika filmer och böcker, och det här är som sagt inget tvång utan bara högst personliga tips till er om ni vill ”krydda” ert filmtittande och bokläsande någon gång. Sista minuten reservationer: Absalom, Absalom är Übersvår och kräver mycket utav sin läsare. Possession är inte för de nervsvaga och Cape Fear är väldigt våldsam den också. Sista delen i Utvandrareposet, ”Sista brevet till Sverige”, innehåller några av de mest avskyvärda scenerna jag har läst i hela mitt liv. Där gäller det definitivt varning för känsliga läsare. Alla de andra bör dock kunna gå bra utan större förvarningar.

 

Med vänliga hälsningar, Anders.

 

 

 


Svammel 5!

Den här gången är det "bara" tre hyfsat långa berättelser. Alla meningslösa, såklart. Och det är som vanligt inget tvång att läsa dem, ni gör som ni vill. Den sista är dock lite småkul, tycker jag ;)

 



Jag och min hund en tisdagseftermiddag

 

Det var en tisdag. På bordet satt hunden alldeles förnöjt. Jag gick förbi och tog en bok ur bokhyllan, sedan gick jag ut genom dörren hem till mig själv. På vägen träffade jag mina föregångare. Det var många svartklädda herrar som med kylig uppsyn och stela rörelser gick på led mot mig. Jag hälsade på dem, en efter en, med rejäla handskakningar. Hemma satte jag mig i min fåtölj och började läsa. Boken var tom, eller, nja, rättare sagt så var sidorna alldeles blanka förutom numreringen längst ner i hörnkanten. Jag läste tills jag kom till vad som måste ha varit sidan 18 innan jag fick nog och gick tillbaka. Den här gången träffade jag mina efterträdare. Det var flera solbrända börshajar med kotlettfrilla och vita glänsande tänder och dyra smycken som flockades på vägarna, huller om buller, alla pratandes i mobiltelefon. Jag hälsade på dem, tog de i hand och sa mitt namn. När jag väl kom in till biblioteket igen satt hunden fortfarande på bordet och tittade på mig med förvånade ögon.
- ”Ursäkta mig”, sa han blygt, ”Men vem är du?”
Jag tittade på hunden. Han var liten och beige, med vattniga ögon. Svansen var som en liten knopp.
- ”Jag är din husse.”, säger jag.
- ”Min husse?”, frågar hunden förbryllat, ”Men jag är ju fri.”
Jag tar fram ett koppel ur fickan och fäster den vid hans halsband. Hunden var alldeles perplex. Jag satte tillbaka boken i bokhyllan och tog ut en ny.
- ”Kom”, sa jag morskt, ”Vi ska hem nu.”
Hunden tittade på mig, sedan på kopplet, sedan vände han blicken mot någonting annat vid sidan om, som om han inte trodde på verkligheten. Till slut hoppade han ner och tassade efter mig hem. Nu var det hundens föregångare vi stötte på på vägen hem. Flera små valpar som satt och tittade på oss, granskande, med ljusa pälsar. Vi var alldeles tysta, försökte ignorera dem. Kalla, vattniga ögon stirrade på oss. Alldeles innan vi skulle gå in kved min hund att han måste gå på toa. Jag sa att det får han väl så gärna göra.
- ”Men du ser ju.”, sa han sorgset.
Jag vände mig om och blundade. Snart hörde jag ljudet av avföring. Efter några sekunder sa han att han var klar och vi gick in. Jag satte mig i min fåtölj. Hunden satt på golvet och tittade på mig.
- ”Nu ska jag läsa.”, säger jag. Hunden tittade konstigt på mig. Jag började läsa. Ett fynd! Den här boken var fylld med klotter. Boken bestod faktiskt bara av klotter, sådant klotter man ser på offentliga toaletter och busshållplatser:

Touched by Jesus
Fingered by God

Jag läste med nöje. Efter att ha läst ett par kapitel la jag i ett bokmärke, la boken på bordet och tittade på hunden. Innan jag hann säga något pep hunden:
- ”Varför sitter du bara och tittar in i en bok? Det ser hemskt konstigt ut, tycker jag.”
Jag försökte komma på ett bra svar.
- ”Jag vill förstå mig själv och övriga världen”, säger jag. ”Och det bästa sättet är att läsa. Litteraturen skänker mig oanade gåvor av visdom. På ett par timmar kan jag skaffa mig erfarenheter samlade av flera olika människor från olika tidsepoker runtom i världen. Det hade varit omöjligt för mig att försöka få reda på allt på egen hand.”
Det var tyst en stund. Hunden verkade vilja säga något innan jag stack in med:
- ”Jag läser för att förstå.”
Hunden nickade. Han svalde och sa med en barnsligt frågande röst:
- ”Men tänk om det som står där inte är sant?”
Jag blinkade.
- ”Tänk om allt som står där bara är lögn, ingenting stämmer?”
Jag svalde besvärat och började klia mig.
- ”Tänk om all tid du har lagt ner på att sitta och titta på bokstäver bara var bortkastat?”
Jag hostade och började skruva på mig där jag satt i min fåtölj.
- "Tänk om ingenting, absolut inget av det du har läst har hjälpt dig dit du ville, utan att det istället har blivit det motsatta?"
Hans röst var inte undergiven som förut, den hade vuxit sig större och starkare, mörkare och djupare, med en hemskt aggressiv underton. Mina ben började darra. Hade han inte blivit större? Var han verkligen så stor? Vad mörk han har blivit!
- ”Tänk om hela ditt liv är ett enda stort misslyckande, ett bortkastat kort som slängs bort när du trodde att du hade allt, ett ess, som visade sig vara en förfalskad bild av din illusion om ditt stora jag. Tänk, Lars Danielsson, tänk om det egentligen var böckerna som sög ut livet ur dig för att själva få mänsklig näring, inte tvärtom. Lögner inpräntade på oskuldsfullt vita blad vars värde fördärvades när du började läsa deras falska tatueringar.”
Hunden var nu lika stor som en fullvuxen häst. Den beiga pälsen hade förvandlats till svart borst. Ögonen lyste röda och från munnen dröp det dregel. Jag skrek till och kastade mig bakåt, mot sovrummet. Kvickt försökte jag stänga dörren men hunden hann in. Han skrattade gnäggande.
- ”Ditt vedervärdiga kräk!”, skrek jag, ”Mögel! Jag som tog hem dig och bjöd in dig till mitt hus. Är det här tacken? Är det så här du behandlar din husse?”, skrek jag åt min hund.
- ”Husse? Kära du, om det är någon här av oss två som bestämmer över den andre så det jag, lilla Lasse.”
Hunden log ett stort brett hånleende med gula tänder mot mig. Jag vände mig om och började klättra på tapeten. Mina naglar revs blodiga men jag klarade mig till taket innan han hann bita mig. Trots hans storlek klarade jag mig undan hans bett när jag var högst upp. Jag klättrade mot fönstret och dök ner genom det. När jag väl landade hårt på andra sidan var jag alldeles uppriven av allt glas. Hunden hoppade lätt efter mig, fortfarande dreglandes från munnen. Jag orkade bara krypa några meter innan jag kände hans stora tass på min rygg som tryckte ner mig. Jag vred på mig alldeles i tid för att se hans vidöppna käft komma emot mig.
- ”Mjau…”, mjauade jag. Hunden blev blickstilla. Öronen sjönk ner, den massiva kroppshyddan krympte, ögonen förmedlade panik. Jag tog tillfället i akt och knuffade honom åt sidan. Stackaren var alldeles paralyserad av skräck. Jag ställde mig upp och började springa. Det var då jag såg dem. Mina föregångare och efterträdare stod framför huset. Framför dem stod min hunds föregångare. Bakom allihopa kunde jag se hans stora efterträdare, dreglandes. Jag sjönk ner, blundade och gav ifrån mig ett öronbedövande ramaskri, ett vrål av djuriska proportioner. Detta varade i minst en halvminut. När jag sedan öppnade mina ögon igen var alla borta. Jag tittade bakom mig och såg att min lilla beiga hund tittade nyfiket tillbaka på mig, fortfarande kopplad. Jag kunde kallt konstatera för mig själv att jag hade nyss genomlevt ännu en tisdag.


 

Pappa

 

- ”Kom hit.”, sa han.
Jag gick fram till honom. Han började fingra på mig.
- ”Såg du honom?”, frågade han.
- ”Nej.”, svarade jag.
- ”Bra.”
Han slutade upp med att röra på mig och gick mot kylskåpet, tog ut en flaska och började dricka ur den. Jag satte mig i fåtöljen och tittade på TV. Han tittade på mig ett tag, full av åtrå, innan han kastade flaskan mot väggen så att den gick sönder. Jag hoppade till alldeles förskräckt och såg hans vilda kåta blick innan han störtade emot mig. Dörren och fönstren var för långt borta. Jag tittade upp. Takkronan! Jag gjorde ett heroiskt hopp mot den. Det lyckades! Jag fick tag på den och lyckades kravla mig upp på översidan. Det svängde och gungade rejält, men kedjorna var stora och kraftiga och hållaren i taket var fast och stadigt iskruvat. Den lille mannen därnere hoppade upp i desperata försök att få tag på mig men det misslyckades. Han svor. Han ställde sig på fåtöljens rygg, något vingligt, men hade tillräckligt med balans för att kunna fortsätta stå och få tag på takkronan. Jag svalde och ropade på hjälp:
- ”Pappa!”
- ”Din far är borta, spårlöst försvunnen. Jag har gjort mig av med honom. Han började bli en svag länk, precis som du. Jag visste att jag skulle ha gjort det här för länge sedan men mina känslor för dig förhindrade mitt förnuft och mitt medvetande att tänka klart. Du är en bastard och som sådan skall du också sluta. Du är min!”
Han började bestiga takkronan.
Plötsligt sparkades dörren upp och min far klampade in. Den lilla mannen skrek av skräck och rädsla. Min far, stor och ståtlig, femte generationens skogshuggare med muskler av prima virke, en och nittiofem i strumplästen och med en kort stubin, såg hur jag desperat försökte sparka ner den lilla mannen från takkronan. Jag såg hur hans ögon blev svarta, hur ansiktet spändes åt och hur de väldiga händerna knöts till stora mäktiga nävar. Han sprang mot oss, vrålande, med steg som lät som kanonskott. Den lille mannen hoppade upp och trodde ett kort tag att han kunde flyga. Min far fick tag på honom innan han föll ner mot marken.  Han (min far) höll honom framför sig, likt ett barn håller i en docka framför sig, ungefär så såg storleksskillnaden också ut, fast större.
- ”Det här är inte möjligt. Du ska inte finnas. Jag dödade dig. Du är död!”, skrek den lilla mannen.
Min far log.
- ”Jag är inte en vanlig människa, din lilla dvärg. Jag står över människoarten. Jag är en övermänniska. Döden anstår mig inte. Jag skrattar åt allt dödligt. Ditt gift smakade som krydda, dina kulor kliade som små knott, din kniv skrapade lika allvarligt som mjukt papper. Min enda svaghet är min son som du har den dåliga smaken att antasta. Detta accepterar jag inte. Jag måste döma och straffa dig.”
- ”Det får du inte!”, skrek han. ”Du har ingen rätt att göra det.”
- ”Men jag har makten.”, svarade min far. ”Och i kraft av min styrka erkänner jag mig själv som verkställande domare, åklagare och bödel, och du, mitt lilla offer, döms härmed som skyldig till försök till förgripande på minderårig. Straffet kan endast bli döden. Domstolen ajourneras.”
Den lilla mannen skrek när min far öppnade sin mun på vid gavel och svalde honom med hull och hår. Jag tyckte mig ett kort tag se hur någonting rörde sig i min fars mage innan det försvann och allt kändes stilla. Min far lyfte ner mig från takkronan och tillsammans gick vi mot bilen där mamma satt och väntade.


 

At the Supermarket


Jag såg Den Mänskliga Faktorn springa in på varuhuset iklädd det senaste modet av René som just har tagit livet av sig genom piller skapta för sexuellt impotenta män såsom mig själv, dock använder jag mig av den klassiska viagraprodukten som finns tillgänglig för alla vuxna barn över arton år. Det kostar skjortan och dubbla uppsättningen manschettknappar med tillhörande guldputs från Luxemburg på vars graverade stämpel det står Made in China och bredvid det Hjälp fast på kinesiska. Inne i varuhuset hittar Den Mänskliga Faktorn sin vän Ödet som står och ögnar igenom några härligt fräscha hawaiiskjortor med blommiga färger och sprudlande sömmar längs ärmarna.
- ”Min kära vän som alltid hittar sin väg genom tillvaron genom att skada och plåga andra oskyldiga människor vad kan jag göra för er?”, frågade Den Mänskliga Faktorn på ypperlig franska med en hint av den parisiska accenten.
- ”Min älskling, sötnos, jag har länge väntat på den här stunden då både du och jag är samlade här bland dessa heligt vackra ting som symboliserar vårt livsverk här på jorden för tid och evighet. Du och jag ska fara på en smekmånad till Afghanistan och shoppa taxfree med den oerhört kultiverade och intellektuella skandinaven Usama Bin Landin. Han har ett gott öga vad gäller mode enligt det senaste numret av Tidsskrift för Schack där en stor och lång för att inte säga svulstig artikel tar upp hans frosseri i kostymer och bikinitrosor på Harrods.”
Den Mänskliga Faktorn, nu alldeles röd av rodnad och fylld med de mest heta känslor av kärlek och lust viskar likt en liten skolflicka i Ödets öra:
- ”Min drake, du har sagt de magiska orden vilka har öppnat porten till mitt livs hemligaste kammare. Ta chansen att undersöka mitt innersta, öppet bara för dig och nu.”
Men det gjorde han inte, ty Ödet hade tappat lusten. Han såg på Den Mänskliga Faktorn med avsky. Hawaiiskjortan han höll i händerna, ett väldigt fint exemplar med bjärta färger såsom orange och ljusrött och gult, rev han sönder och kastade på Den Mänskliga Faktorn. Den Mänskliga Faktorn tappade sin haka på golvet och kunde inte längre prata. Ödet böjde sig ner, plockade upp Den Mänskliga Faktorns haka och stoppade den i fickan.
- ”Vi ses, fjolla.”, sa han och gick ut ur butiken. Den Mänskliga Faktorn stod kvar, utan haka, och försökte desperat mumla fram Hjälp till butiksbiträdet.
- ”I am very sorry”, sa biträdet med en stark indisk brytning, ”I do not understand Swedish. I only speak English.”
- ”Huhhuuuhh…!”, dreglade Den Mänskliga Faktorn.
- ”You have to move now Sir. You are disturbing our customers.”
Frenetiskt började Den Mänskliga Faktorn gestikulera för att påvisa det indiska butiksbiträdet att han hade tappat sin haka.
- ”You cannot drawl like that. You will spill some of your saliva on the floor. That is not good. Please follow me now Sir. You will have to leave the building.”


 

Den första berättelsen skulle vara intressant att göra en tematisk analys på: Vad är motsättningarna? Vad står emot vilket? Den andra kanske lämpar sig bäst ur ett narrotologiskt perspektiv. Vad är problemet/problemen? Vad är lösningen/lösningarna? Den tredje och sista vete fan. Obesvarad kärlek? Missförstånd i kommunikationen?  Ingen aning om jag ska vara ärlig. Kanske den behöver fyllas ut mer. Nåja, jag ber om ursäkt om jag har slösat bort er tid.

 

Ha det!

 

P.S. 19 dagar kvar till studenten, bara så ni vet.


Tidigare inlägg
RSS 2.0