mina30jag

Den här gången är det "bara" tre hyfsat långa berättelser. Alla meningslösa, såklart. Och det är som vanligt inget tvång att läsa dem, ni gör som ni vill. Den sista är dock lite småkul, tycker jag ;)

Jag och min hund en tisdagseftermiddag

Det var en tisdag. På bordet satt hunden alldeles förnöjt. Jag gick förbi och tog en bok ur bokhyllan, sedan gick jag ut genom dörren hem till mig själv. På vägen träffade jag mina föregångare. Det var många svartklädda herrar som med kylig uppsyn och stela rörelser gick på led mot mig. Jag hälsade på dem, en efter en, med rejäla handskakningar. Hemma satte jag mig i min fåtölj och började läsa. Boken var tom, eller, nja, rättare sagt så var sidorna alldeles blanka förutom numreringen längst ner i hörnkanten. Jag läste tills jag kom till vad som måste ha varit sidan 18 innan jag fick nog och gick tillbaka. Den här gången träffade jag mina efterträdare. Det var flera solbrända börshajar med kotlettfrilla och vita glänsande tänder och dyra smycken som flockades på vägarna, huller om buller, alla pratandes i mobiltelefon. Jag hälsade på dem, tog de i hand och sa mitt namn. När jag väl kom in till biblioteket igen satt hunden fortfarande på bordet och tittade på mig med förvånade ögon.
- ”Ursäkta mig”, sa han blygt, ”Men vem är du?”
Jag tittade på hunden. Han var liten och beige, med vattniga ögon. Svansen var som en liten knopp.
- ”Jag är din husse.”, säger jag.
- ”Min husse?”, frågar hunden förbryllat, ”Men jag är ju fri.”
Jag tar fram ett koppel ur fickan och fäster den vid hans halsband. Hunden var alldeles perplex. Jag satte tillbaka boken i bokhyllan och tog ut en ny.
- ”Kom”, sa jag morskt, ”Vi ska hem nu.”
Hunden tittade på mig, sedan på kopplet, sedan vände han blicken mot någonting annat vid sidan om, som om han inte trodde på verkligheten. Till slut hoppade han ner och tassade efter mig hem. Nu var det hundens föregångare vi stötte på på vägen hem. Flera små valpar som satt och tittade på oss, granskande, med ljusa pälsar. Vi var alldeles tysta, försökte ignorera dem. Kalla, vattniga ögon stirrade på oss. Alldeles innan vi skulle gå in kved min hund att han måste gå på toa. Jag sa att det får han väl så gärna göra.
- ”Men du ser ju.”, sa han sorgset.
Jag vände mig om och blundade. Snart hörde jag ljudet av avföring. Efter några sekunder sa han att han var klar och vi gick in. Jag satte mig i min fåtölj. Hunden satt på golvet och tittade på mig.
- ”Nu ska jag läsa.”, säger jag. Hunden tittade konstigt på mig. Jag började läsa. Ett fynd! Den här boken var fylld med klotter. Boken bestod faktiskt bara av klotter, sådant klotter man ser på offentliga toaletter och busshållplatser:

Touched by Jesus
Fingered by God

Jag läste med nöje. Efter att ha läst ett par kapitel la jag i ett bokmärke, la boken på bordet och tittade på hunden. Innan jag hann säga något pep hunden:
- ”Varför sitter du bara och tittar in i en bok? Det ser hemskt konstigt ut, tycker jag.”
Jag försökte komma på ett bra svar.
- ”Jag vill förstå mig själv och övriga världen”, säger jag. ”Och det bästa sättet är att läsa. Litteraturen skänker mig oanade gåvor av visdom. På ett par timmar kan jag skaffa mig erfarenheter samlade av flera olika människor från olika tidsepoker runtom i världen. Det hade varit omöjligt för mig att försöka få reda på allt på egen hand.”
Det var tyst en stund. Hunden verkade vilja säga något innan jag stack in med:
- ”Jag läser för att förstå.”
Hunden nickade. Han svalde och sa med en barnsligt frågande röst:
- ”Men tänk om det som står där inte är sant?”
Jag blinkade.
- ”Tänk om allt som står där bara är lögn, ingenting stämmer?”
Jag svalde besvärat och började klia mig.
- ”Tänk om all tid du har lagt ner på att sitta och titta på bokstäver bara var bortkastat?”
Jag hostade och började skruva på mig där jag satt i min fåtölj.
- "Tänk om ingenting, absolut inget av det du har läst har hjälpt dig dit du ville, utan att det istället har blivit det motsatta?"
Hans röst var inte undergiven som förut, den hade vuxit sig större och starkare, mörkare och djupare, med en hemskt aggressiv underton. Mina ben började darra. Hade han inte blivit större? Var han verkligen så stor? Vad mörk han har blivit!
- ”Tänk om hela ditt liv är ett enda stort misslyckande, ett bortkastat kort som slängs bort när du trodde att du hade allt, ett ess, som visade sig vara en förfalskad bild av din illusion om ditt stora jag. Tänk, Lars Danielsson, tänk om det egentligen var böckerna som sög ut livet ur dig för att själva få mänsklig näring, inte tvärtom. Lögner inpräntade på oskuldsfullt vita blad vars värde fördärvades när du började läsa deras falska tatueringar.”
Hunden var nu lika stor som en fullvuxen häst. Den beiga pälsen hade förvandlats till svart borst. Ögonen lyste röda och från munnen dröp det dregel. Jag skrek till och kastade mig bakåt, mot sovrummet. Kvickt försökte jag stänga dörren men hunden hann in. Han skrattade gnäggande.
- ”Ditt vedervärdiga kräk!”, skrek jag, ”Mögel! Jag som tog hem dig och bjöd in dig till mitt hus. Är det här tacken? Är det så här du behandlar din husse?”, skrek jag åt min hund.
- ”Husse? Kära du, om det är någon här av oss två som bestämmer över den andre så det jag, lilla Lasse.”
Hunden log ett stort brett hånleende med gula tänder mot mig. Jag vände mig om och började klättra på tapeten. Mina naglar revs blodiga men jag klarade mig till taket innan han hann bita mig. Trots hans storlek klarade jag mig undan hans bett när jag var högst upp. Jag klättrade mot fönstret och dök ner genom det. När jag väl landade hårt på andra sidan var jag alldeles uppriven av allt glas. Hunden hoppade lätt efter mig, fortfarande dreglandes från munnen. Jag orkade bara krypa några meter innan jag kände hans stora tass på min rygg som tryckte ner mig. Jag vred på mig alldeles i tid för att se hans vidöppna käft komma emot mig.
- ”Mjau…”, mjauade jag. Hunden blev blickstilla. Öronen sjönk ner, den massiva kroppshyddan krympte, ögonen förmedlade panik. Jag tog tillfället i akt och knuffade honom åt sidan. Stackaren var alldeles paralyserad av skräck. Jag ställde mig upp och började springa. Det var då jag såg dem. Mina föregångare och efterträdare stod framför huset. Framför dem stod min hunds föregångare. Bakom allihopa kunde jag se hans stora efterträdare, dreglandes. Jag sjönk ner, blundade och gav ifrån mig ett öronbedövande ramaskri, ett vrål av djuriska proportioner. Detta varade i minst en halvminut. När jag sedan öppnade mina ögon igen var alla borta. Jag tittade bakom mig och såg att min lilla beiga hund tittade nyfiket tillbaka på mig, fortfarande kopplad. Jag kunde kallt konstatera för mig själv att jag hade nyss genomlevt ännu en tisdag.

Pappa

- ”Kom hit.”, sa han.
Jag gick fram till honom. Han började fingra på mig.
- ”Såg du honom?”, frågade han.
- ”Nej.”, svarade jag.
- ”Bra.”
Han slutade upp med att röra på mig och gick mot kylskåpet, tog ut en flaska och började dricka ur den. Jag satte mig i fåtöljen och tittade på TV. Han tittade på mig ett tag, full av åtrå, innan han kastade flaskan mot väggen så att den gick sönder. Jag hoppade till alldeles förskräckt och såg hans vilda kåta blick innan han störtade emot mig. Dörren och fönstren var för långt borta. Jag tittade upp. Takkronan! Jag gjorde ett heroiskt hopp mot den. Det lyckades! Jag fick tag på den och lyckades kravla mig upp på översidan. Det svängde och gungade rejält, men kedjorna var stora och kraftiga och hållaren i taket var fast och stadigt iskruvat. Den lille mannen därnere hoppade upp i desperata försök att få tag på mig men det misslyckades. Han svor. Han ställde sig på fåtöljens rygg, något vingligt, men hade tillräckligt med balans för att kunna fortsätta stå och få tag på takkronan. Jag svalde och ropade på hjälp:
- ”Pappa!”
- ”Din far är borta, spårlöst försvunnen. Jag har gjort mig av med honom. Han började bli en svag länk, precis som du. Jag visste att jag skulle ha gjort det här för länge sedan men mina känslor för dig förhindrade mitt förnuft och mitt medvetande att tänka klart. Du är en bastard och som sådan skall du också sluta. Du är min!”
Han började bestiga takkronan.
Plötsligt sparkades dörren upp och min far klampade in. Den lilla mannen skrek av skräck och rädsla. Min far, stor och ståtlig, femte generationens skogshuggare med muskler av prima virke, en och nittiofem i strumplästen och med en kort stubin, såg hur jag desperat försökte sparka ner den lilla mannen från takkronan. Jag såg hur hans ögon blev svarta, hur ansiktet spändes åt och hur de väldiga händerna knöts till stora mäktiga nävar. Han sprang mot oss, vrålande, med steg som lät som kanonskott. Den lille mannen hoppade upp och trodde ett kort tag att han kunde flyga. Min far fick tag på honom innan han föll ner mot marken.  Han (min far) höll honom framför sig, likt ett barn håller i en docka framför sig, ungefär så såg storleksskillnaden också ut, fast större.
- ”Det här är inte möjligt. Du ska inte finnas. Jag dödade dig. Du är död!”, skrek den lilla mannen.
Min far log.
- ”Jag är inte en vanlig människa, din lilla dvärg. Jag står över människoarten. Jag är en övermänniska. Döden anstår mig inte. Jag skrattar åt allt dödligt. Ditt gift smakade som krydda, dina kulor kliade som små knott, din kniv skrapade lika allvarligt som mjukt papper. Min enda svaghet är min son som du har den dåliga smaken att antasta. Detta accepterar jag inte. Jag måste döma och straffa dig.”
- ”Det får du inte!”, skrek han. ”Du har ingen rätt att göra det.”
- ”Men jag har makten.”, svarade min far. ”Och i kraft av min styrka erkänner jag mig själv som verkställande domare, åklagare och bödel, och du, mitt lilla offer, döms härmed som skyldig till försök till förgripande på minderårig. Straffet kan endast bli döden. Domstolen ajourneras.”
Den lilla mannen skrek när min far öppnade sin mun på vid gavel och svalde honom med hull och hår. Jag tyckte mig ett kort tag se hur någonting rörde sig i min fars mage innan det försvann och allt kändes stilla. Min far lyfte ner mig från takkronan och tillsammans gick vi mot bilen där mamma satt och väntade.

At the Supermarket

Jag såg Den Mänskliga Faktorn springa in på varuhuset iklädd det senaste modet av René som just har tagit livet av sig genom piller skapta för sexuellt impotenta män såsom mig själv, dock använder jag mig av den klassiska viagraprodukten som finns tillgänglig för alla vuxna barn över arton år. Det kostar skjortan och dubbla uppsättningen manschettknappar med tillhörande guldputs från Luxemburg på vars graverade stämpel det står Made in China och bredvid det Hjälp fast på kinesiska. Inne i varuhuset hittar Den Mänskliga Faktorn sin vän Ödet som står och ögnar igenom några härligt fräscha hawaiiskjortor med blommiga färger och sprudlande sömmar längs ärmarna.
- ”Min kära vän som alltid hittar sin väg genom tillvaron genom att skada och plåga andra oskyldiga människor vad kan jag göra för er?”, frågade Den Mänskliga Faktorn på ypperlig franska med en hint av den parisiska accenten.
- ”Min älskling, sötnos, jag har länge väntat på den här stunden då både du och jag är samlade här bland dessa heligt vackra ting som symboliserar vårt livsverk här på jorden för tid och evighet. Du och jag ska fara på en smekmånad till Afghanistan och shoppa taxfree med den oerhört kultiverade och intellektuella skandinaven Usama Bin Landin. Han har ett gott öga vad gäller mode enligt det senaste numret av Tidsskrift för Schack där en stor och lång för att inte säga svulstig artikel tar upp hans frosseri i kostymer och bikinitrosor på Harrods.”
Den Mänskliga Faktorn, nu alldeles röd av rodnad och fylld med de mest heta känslor av kärlek och lust viskar likt en liten skolflicka i Ödets öra:
- ”Min drake, du har sagt de magiska orden vilka har öppnat porten till mitt livs hemligaste kammare. Ta chansen att undersöka mitt innersta, öppet bara för dig och nu.”
Men det gjorde han inte, ty Ödet hade tappat lusten. Han såg på Den Mänskliga Faktorn med avsky. Hawaiiskjortan han höll i händerna, ett väldigt fint exemplar med bjärta färger såsom orange och ljusrött och gult, rev han sönder och kastade på Den Mänskliga Faktorn. Den Mänskliga Faktorn tappade sin haka på golvet och kunde inte längre prata. Ödet böjde sig ner, plockade upp Den Mänskliga Faktorns haka och stoppade den i fickan.
- ”Vi ses, fjolla.”, sa han och gick ut ur butiken. Den Mänskliga Faktorn stod kvar, utan haka, och försökte desperat mumla fram Hjälp till butiksbiträdet.
- ”I am very sorry”, sa biträdet med en stark indisk brytning, ”I do not understand Swedish. I only speak English.”
- ”Huhhuuuhh…!”, dreglade Den Mänskliga Faktorn.
- ”You have to move now Sir. You are disturbing our customers.”
Frenetiskt började Den Mänskliga Faktorn gestikulera för att påvisa det indiska butiksbiträdet att han hade tappat sin haka.
- ”You cannot drawl like that. You will spill some of your saliva on the floor. That is not good. Please follow me now Sir. You will have to leave the building.”

Den första berättelsen skulle vara intressant att göra en tematisk analys på: Vad är motsättningarna? Vad står emot vilket? Den andra kanske lämpar sig bäst ur ett narrotologiskt perspektiv. Vad är problemet/problemen? Vad är lösningen/lösningarna? Den tredje och sista vete fan. Obesvarad kärlek? Missförstånd i kommunikationen?  Ingen aning om jag ska vara ärlig. Kanske den behöver fyllas ut mer. Nåja, jag ber om ursäkt om jag har slösat bort er tid.

Ha det!

P.S. 19 dagar kvar till studenten, bara så ni vet.