mina30jag

Nu är det inte länge kvar. Att lämna kvar en älskad familj och underbara vänner för att utbilda sig är inte direkt ett förstahandsval egentligen, tryggheten är ju påtagligt underbar att ha. Trots detta så flyttar jag till Sundsvall och går Kriminologprogammet på MIUN. Det är ganska ofattbart att jag har tagit mig in, allra helst med tanke på hur många det var som sökt denna utbildning i år jämfört med förra. Hade i princip gett upp hoppet när jag fick första antagningsbeskedet och hade reservplats 30. Chansen var obefintlig, tyckte jag, att så pass många skulle hoppa av denna otroligt spännande utbildning. Men se undrens tid är inte förbi, och jag lyckades knipa åt mig en plats! Ska ni höra en lite rolig sak? Jag fick beskedet samma dag som jag hade haft körkort i ett år. Turdag eller vad?! Nu har jag nästan panik över hur jag ska hinna fixa allt, måste ha packat klart allt tills på torsdag, jobbar fredag & lördag och åker till Sundsvall på söndag. Skola hela veckan och inflyttning fredag den 3:e september. Var det meningen att jag skulle hinna fixa all kurslitteratur också? Tydligen. 

Kommer hur som helst att sakna alla er, och gör det redan, och hoppas att ni vågar komma och hälsa på mig under något av dessa år. Om inte annat så får jag önska er all lycka till och hoppas att våra vägar korsas inom snar framtid. :)

Många kramar till er allihopa!

// Emma

Det var en vanlig söndag kväll, morgondagen skulle erbjuda både skola och jobb och inget var så där speciellt annorlunda. Gick till sängs tidigt för tänkte att det var lika bra att vara utvilad inför efterkommande dags eskapader. Sömnen tog mig hastigt och lustigt på sängkanten och där låg jag - tungt sovande och lyckligt ovetandes om vad som skulle hända mig ju längre aftonen fortskred..

Efter en stunds orolig sömn började medvetandet sakta komma tillbaka och jag märkte där jag låg att någonting kittlade mig irritersamt på pannan. Ryckte lite på näsan, slog långsamt upp ögonen och tittade mot pannbenet. Det var då paniken grep tag i mig som ett skott från klar himmel.

EN VÄLDIGT STOR SPINDEL KRÖP ÖVER MITT ANSIKTE!

Med ett halvskrik svingade jag handen över ansiktet och lyckades slå bort spindeln men då kom nästa chock - jag såg inte vart den försvann. Med häftig andning ryckte jag tag i täcket och drog det snabbt över huvudet, allt för att hindra denna best att krypa tillbaks i ansiktet. Lyckades halvsomna efter en stund men vaknade med ett ryck och fick för mig att spindeln åter tagit sig tillbaks till ansiktet på mig men att den denna gång lyckats krypa in i munnen. Det käntes som om att någonting rörde på sig vid tungan. I vild förtvivlan började jag spotta och fräsa, kastade alla sängkläder på golvet och skakade allt för att se om jag kunde hitta spindeln, men förgäves. När jag tillslut förvissat mig om att spindeln inte var i närheten av varken sängen eller mina sängkläder kunde jag halvt lugnad lägga mig igen, men med stor vaksamhet och uppspärrade ögon. Kroppen måste ha övertalat sig själv att läget var under kontroll för jag vaknade sedan när klockan ringde på morgonkvisten. Tänk att man aldrig får sova ifred...

För det första måste jag få be om ursäkt att detta inlägg inte blivit gjort tidigare, det var dåligt av mig att inte göra det så fort som möjligt.

Sen är det väl inte mer än rätt att jag tackar vår kära Daniel som diktade ihop ett blogginlägg å mina vägnar där budskapet var att utnämna att Studentkryssningen inte blir av. :-P Hur som haver, detta var ett aprilskämt och vi ska såklart iväg på kryssningen, gud hjälpe mig annars! Kryssningen blir alltså av och vi åker som planerat den 17:e april. Hoppas att inte alldeles för många haft magont och omplaneringar sen att de läst inlägget.

Glad Påsk på er så ses vi nästa vecka! :-)

Många kramar från Emma

Hej kära klasskamrater!

Kära underbara klasskamrater.

Nu är det nära, 31 dagar för att vara exakt.
Bokade buss idag, det blev Engströms buss. De var marginellt billigare i priset än vad Hammerdals Taxi så jag tog mig friheten att bestämma. Låter det bra? Det tycker jag iaf! :D:D

Har pratat med några från Östersund, som var iväg på samma kryssning första helgen på sportlovet, och de hade haft otroligt roligt så jag hoppas för allt i världen att vi också kommer att få det. Men det är ju klart att det kommer bli bra när det är vi som ska iväg!



NU TAGGAR VI JÄRNET!!!!! :D:D:D:D:D



Kramar från Emma

P.S. Lite mer information får ni på mentortiden på fredag :) D.S.

Tycker att det är både fascinerande och roligt att så många intresserar sig för våra svenska OS-hjältar (hjältar är de oavsett om de vinner eller inte - at least they make an effort). Jag har suttit med hjärtat i halsgropen ett antal gånger under den senaste veckan och den här helgen har i princip bara bestått av att titta på OS, i och med att jag varit sjuk och inte kunnat göra så mycket annat. 
  Något som slagit mig är att det kan vara så enkelt att döma andra. Rent allmänt och i allra högsta grad när det handlar om sport på tv så är, i alla fall min familj, experter på att skrika åt tv:n och de tävlande när de gör något, enligt dem, idiotiskt. Det jag brukar störa mig på, är de som klagar på hur de tävlande i OS gör, för i nästan hundra procent av fallen så skulle inte de som klagat kunna göra det ens hälften så bra som de i eliten.
  Det är ganska märkligt vad bra man är hemma i tv-soffan - man kan praktiskt taget allt och hade kunnat göra det SÅ mycket bättre själv! Jag är i alla fall realist och brukar säga att "Jag hade inte kunnat göra det bättre själv".  Har ni förstått vad lätt det dessutom är att jubla och skryta över de tävlande när det går bra men hur det kan vara ännu enklare att kasta skit på dem när det går dåligt? Mitt tips är att glädjas åt vår kära OS-trupp hur det än går. De är inte mer än människor och kan inte mer än att göra sitt bästa, precis som vi. Sen har jag alltid lärt mig att det inte spelar någon roll huruvida det går bra eller inte, för har man inte haft roligt så kan ingen vinst väga upp det faktum att man inte känner sig nöjd med sin insats.

Det som intresserat mig mest under OS än så länge är curlingmatcherna. Både damerna och herrarna har spelat någorlunda bra. Sen kan jag tjuvlåna lite taktik och tips av dem eftersom att jag själv spelar curling, men det är en annan femma ;)

Jaha, där har ni lite OS-svammel (på gott och ont). Någon annan som tittat på OS kanske? :)

//Emma

Söndag eftermiddag..

- Emma, vart ska jag och Ingrid bo när du blir mamma?
- Du menar när jag flyttar hemifrån?
- Ja-ah?
- Hmm, ja ni bor väl kvar här hemma. Du på ditt rum och Ingrid kanske har flyttat in på mitt rum.
- Men åh, alltså när mamma och pappa blir gammal. Vem ska ta hand om mig och Ingrid?
- Tycker du att det är jag som gör det nu?
- Näe, men vi kan ju inte bo själv.
- Men när mamma och pappa är gamla så är ju ni också stora och bor nog i ett eget hus eller så.
- Ja, då kanske vi har en egen pappa eller mamma att bo med.

Senare på kvällen

- Emma, kan inte du skaffa en pappa som dansar och som inte har någon mamma?
- Tycker du att jag ska skaffa pojkvän?
- Ja, du är så seg.
- Jo, jag får väl försöka att se hur jag kan lösa det.



5-åriga lillasyster Majas frågor och tankar när hon kommit på att vi blir stora och tycker att det börjar vara på tiden att jag skaffar kille. Barn är underbara.

Ibland frågar jag mig själv varför. Varför och hur kan man tycka att något som dans kan vara så ofattbart roligt?
Strömsundstidningen för ÖP var och gjorde en intervju om ungdomar som dansade förra veckan på dansträningen här i Ström, och jag var självklart där och dansade. Reportern frågade varför jag hade börjat dansa och vad som var det bästa med denna hobby. Fundersam som man blir vid direkta frågor, tänkte jag på hur jag borde svara så att det lät bra. Men det var ingen mening att ens försöka säga ett "korrekt" svar, för det finns inget sådant.

Jag började dansa när vi hade danskurs i skolan. Jag tyckte att det var roligt och fann att jag hade förvånansvärt lätt att lära mig och när jag mitt upp i allt vann en plojtävling tillsammans med Johan så blev inte saken sämre - jag älskade att dansa. Och när man dessutom fick någon sorts respons på att man var hyfsad så växte intresset för att fortsätta i denna genre. De bästa sakerna med dans är både det sociala genom att man träffar en massa nytt, trevligt folk som delar samma intresse som en själv och dessutom är det ett ultimat sätt att motionera på ett varierat sätt. Att dansa är att röra sig till musik och det finns nog inget bättre än att få kramas till en lugn och mysig låt tillsammans med en grabb, eller att få frigöra lite energi till en fartfylld danshit som spelas utav ens favoritband.

På tal om dansband, här är mina favoriter:
* Zlips
* Jannez
* Fålings
* Shake
* Blender
* Highlights
* Scotts

Listan är lång, men oh så bra den är ;)

Visste ni att man skriver ut recept på motion, och att i många av de fallen så rekommenderas dans som den bästa motionen, då man får röra på hela kroppen?

Tänk er en kväll och man ska på dans: man tar på sig snygga kläder, fixar håret, sminkar sig och åker sedan iväg med höga förhoppningar om att "ikväll ska bli den bästa". Känslan när kvällen är slut och alla ens förhoppningar uppfylldes - det är glädje och kärlek. I alla fall för mig.

Jag ska inte säga att vi är en olycksdrabbad familj, men ibland får man faktiskt tvivla. Som till exempel när det gäller våra hundar. Vår gråhund Hälga blev blind när hon var väldigt liten, och veterinären sa att det inte gick att bota. Ett par veckor gick och mirakulöst nog fick hon tillbaks synen! Det kan man kalla tur i oturen och hon har nu en fullt frisk syn.

I höstas köpte vi en jättefin drevervalp som fick heta Alva. Sötare hund får man leta efter! Hon ser ut som en stövare med ben korta som en taxs. (?) I höstslutet, nu innan snön kom, lyckades hon käka i sig giftsvamp och vi fick fara akut till Sollefteå Djursjukhus för att kunna hjälpa henne. Hon fick medicin och kom hem igen, vi skyndade oss att plocka bort all möjlig svamp på gården, eftersom att hon tydligen inte hade vett nog att veta vad som gick att äta och inte. Allt gick bra denna gång och hon blev helt återställd.
I söndags var hon väldigt nere hela dagen och sov mest hela tiden. Morgonen därefter var det likadant och hon var en aning varm, spydde och var dessutom torr om nosen - vilket inte brukar båda gott. Samma dag åkte min far och syster med henne till veterinären och de gjorde ultraljud och konstaterade att hon hade något i tarmarna. Veterinären skickade med paraffinolja som hon skulle matas med och detta skulle hjälpa till att få ut det hon tuggat i sig. Det hjälpte inte och valpstackarn fick inte ens i sig vatten utan kräktes med jämna mellanrum. Idag tog de med henne till Östersund för att göra en ordentlig koll och dessutom operera ut det hon käkat i sig. Det visade sig vara ett par stenar, varav den största trasat sönder hennes tunntarm. Det finns inget de kan göra åt saken, så nu blir det till att vänta tills imorgon när de ska tillbaks till stan för att höra vad detta har för konsekvenser och om det går att fixa. Stackars Alva..

Varför faller det sig jämnt att vissa har ofantlig tur medans andra har otrolig otur?

Håller i alla fall tummarna för att det ska gå bra, men för tillfället verkar det tröstlöst. Fick ju dessutom en härligt stor veterinärräkning att betala såhär veckan innan jul. Härligt.


// Emma

Paniken smyger sig faktiskt på en aning. Inte för att jag är sen med julklappsinköp eller så, nejdå utan för den alltför snart stundande studenten som praktiskt taget står vid dörren! Trodde aldrig att tiden kunde gå så fort, men sedan gymnasiestudiernas början har jag blivit motbevisad. Aldrig har jag gjort så mycket på så kort tid! Eller lite på lång tid, det beror på hur man ser det. I vilket fall som helst så blir jag lite nervös. Tänk om man inte skulle klara av allt det man tänkt sig i livet? Som min desperata önskan att bli polis, jag kanske rentutav är för kass för att komma så långt? Fast om det nu är något jag lärt mig under alla dessa år så är det väl det faktum att om man verkligen vill något så kommer det att funka. Så småningom om inte annat. Huga, man ska väl inte tänka för mycket. För det är en annan sak jag lärt mig - tänker man för mycket så blir man deprimerad eller får ångest! ;)

Nog om det, jag vill åka på Studentkryssningen. Nu. Så fort som det bara går. Jag tycker att det är ohyggligt synd att inte alla kunde följa med, men vi får väl busa med dem andra gånger istället! En sak man fasar inför den ändå är väl att allt kommer gå så fort att man tror att man drömt. Det är en mycket vanlig upplevelse jag haft de senaste åren. Det har hänt så mycket ovanligt, saker man inte brukar göra i vanliga fall bland annat, att det känns som att jag drömt. Men så verkar livet vara. Trots både bra och dåliga upplevelser så får man inse att livet går fort och att man faktiskt inte drömmer.


Sen finns det en sak jag skulle vilja erkänna. JAG ÄLSKAR MIN KLASS! Mer underbara, snälla, smarta och snygga vänner får man leta efter. Ni verkar kunna ställa upp i vått och torrt och det är för det jag älskar er! Vi har väl haft våra tvister ibland, men eftersom att vi delar äkta kärlek så överlever vi allt. Starkare gemenskap får man leta efter! Det är också lite ledsamt att vi nu till våren ska splittras efter 3 år. Jag skulle kunna säga att vi kommer att hålla kontakten, men jag är klok nog att inse sanningen att det kommer vi inte. Alla kommer att ha fullt upp på sina håll och man har faktiskt inte all tid - även om det är den mest rättvist fördelade resursen i världen. Vi har ju fullt upp nog redan nu. Men då vill jag säga er att den dag NI inte tror på er själva kommer jag att göra det. Jag vet vad ni är kapabla till och jag vet att ni kommer att gå långt. Och hör sen!

Se där, nu urartade det hela till att jag förklarar min kärlek till mitt kära SP3. Men en sak är säker - ni är värt vartenda smicker! Jag må vara en småtöntig, rödhårig (eller orange? Det tvistas om det där) dansfjant med dålig planering (ibland) men i det här fallet vet jag vad jag talar om.



Ha en fortsatt trevlig dag!

// Emma