mina30jag

Jag känner att det var länge sen jag skrev här på vår kära klass blogg, och nästan varenda gång som jag har skrivit så har det handlar om studenten och framtiden, och här kommer ännu ett inlägg om det ;)

Jag känner att jag måste få skriva av mig lite. Vi som har haft PA med Hans har precis haft en jätte mysig PA fika, och plötsligt när Madelene frågar Hans om han kan berätta lite mer om sig själv så inser jag vet ganska lite om dem som jag har umgåtts med så mycket under dessa tre år. Självklart förstår jag att det är svårt att lära känna så många och få reda på så mycket om varandra, men jag får ändå lite skuldkänslor.. Jag insåg idag att jag kommer sakna er så mycket mer än vad jag från början trodde och jag kommer nog att gråta FLODER på vår studentdag.
Lite senare på matan fick jag ett ryck och var tvungen att krama om Robin för att jag kände att jag kommer att sakna honom så mycket, trots att jag garanterat kommer att ha fortsatt kontakt med honom efter studenten.
Men jag tycker att vi har haft tre väldigt bra år tillsammans, jag är glad över att jag har lärt känna er alla så pass bra som jag ändå har gjort och jag hoppas att det är fler än jag som har trivts väldigt bra på Hjalmar. Bättre än vad jag trodde :) och mycket är tack vare er!

Men nu tycker jag att vi passar på att njuta av våra sista dagar i skolan och i morgon så vinner vi poängjakten SP3!

Kram på er alla!

Jag vet inte hur många av er som följer vår kära klasskamrat Erika Dahlins blogg, men för er som gör det så kanske ni läste att jag har börjat ta några kliv in i vuxenvärlden och ska jag vara helt ärlig så börjar det skrämma mig!
Som exempel på mina framsteg så har jag lärt mig steka pannkakor (jag är livrädd för att laga mat!), jag har ställt mig i bostadskö i Göteborg, jag betalar mina egna räkningar och jag funderar på att skaffa ICA kort. Vet ni hur gamla vi är?!?!
Jag trivdes med att vara barn, det var ju riktigt underbart! Vännerna hade fokusen i ens liv, familjen fanns alltid där och man trodde att de alltid skulle finnas där för en, döden existerade inte på samma sätt. Dockor var världens bästa uppfinning, och gosedjur, hur underbara var de inte? Man hade ju sängen fulla av dem! Självklart skulle man spendera all sin lediga tid med sina vänner och vart man än skulle, om det så var till Östersund på Storsjöbadet eller på en resa till Stockholm så följde de med. Sen kärleksproblemen, de var ju så små så det fanns knappt.
Men något av det som jag tycker är det jobbigaste med att bli vuxen är det att vännerna inte är fokusen i ens liv längre, det finns någon annan där som tar den platsen. Det händer för alla och det kommer även hända mig. Jag vill så gärna säga att mina vänner alltid kommer vara dem som jag kommer prioritera främst, men familjen tar större plats än någonsin nu och en vacker dag kanske det också kommer någon annan och ”stjäl” ens hjärta, som i sin tur kommer ta ännu mer plats. Jag vill bara gå bakåt i tiden, tillbaka till dockskåpen och tryggheten. Jag tycker att livet känns ganska otryggt idag, man vet aldrig vad morgondagen har att komma med.
Är det detta som kallas studentstress?

Jag ville bara berätta för er att på tisdag nästa vecka (den 23 mars) så kommer jag än en gång ta med mig min massagebänk på skolan och massera. För er som inte vet det så har jag som projektarbete att massera in pengar till Cancerfonden och jag har som mål att få in 10 000 kr. Jag vore jätte glad om ni skulle vilja boka in en massage på tisdag, för kursen är ju snart slut och detta är nog sista gången jag tar med mig min bänk på skolan.. Massagen är 30 minuter och kostar 100 kr.

Hoppas någon av er bokar in en tid, det är bara att prata med mig på skolan eller ringa. Förresten, jag har gått en massagekurs, det kan ju vara bra för er att känna till :)

//Erica

Första dagen på lovet då allihopa, fråga mig inte varför jag är vaken så här tidigt. När man väl kan sova hur länge man vill, eller ja åtminstone till typ 8, så vaknar jag före sju.. Börjar jag bli gammal?

Jag vill bara önska er ett trevligt lov och hoppas att ni har lika spännande planer för ert lov som jag har ;) Idag ska jag till och med fara in till Östersund!

Men jag tror nog att Linnea har det mest spännande lovet framför sig! Ta väl hand om dig Linnea! Du vet väl om att vi vill ha tillbaka dig helskinnad? :)

Passa på att njuta av ledigheten nu allihopa!
// Erica

Kära klasskamrater!
Är det fler än jag som känner att studenten är här när som helst? Det är verkligen inte många dagar kvar nu! Efter alla dessa år som vi har tillbringat i skolan, nu är de snart slut! Vi har möjligheten att göra vad vi vill med våra liv, är det inte helt otroligt? Det är vi som kommer styra våra egna liv, inga lärare som bokar upp vår lilla lediga tid med prov och uppsatser. Vi kan flytta hemifrån (för dem som inte redan har gjort det) och genom det starta ett eget liv, göra våra egna val och ta ansvar för våra egna handlingar. Jag tycker att det är lite skrämmande, självklart kommer jag sakna er! Men jag kan ändå inte låta bli att längta.. Det är ju detta som vi har väntat på och det är denna fråga som vi har svarat på 1000 tals gånger, vad vi ska göra när vi är stora. Jag vet att jag har skrivit om det förut, men detta är verkligen stort!
Sedan föreläsningen i torsdags om skogsindustrin har jag tänkt nästan ännu mer på detta än förut. De personer som föreläste hade hunnit med så mycket.. Jag tycker att allting känns så nära! Det är nog inte så många månader kvar innan man står där på flygplatsen och vinkar av den person som följer med en dit innan man tar flyget till Gran Canaria, där jag troligtvis kommer plugga. Jag kommer gråta floder, likaså som jag kommer göra på vår student. Det är hemskt, att många av er som jag har träffat 5 dagar i veckan i snart 3 år, knappt kommer ha någon kontakt med fören om 10 år då vi träffas på klassåterträffen. Tänk vad mycket vi kan ha hunnit med till dess. Utbildningar, resor, arbeten kanske till och med flera av oss har fått en familj och barn. Kan ni tänka er en liten bebisversion av Erik som ligger och sover i en vagn, eller en liten miniversion av Martin som springer omkring och drar en liten miniversion av Matilda i håret? Framtiden ligger verkligen i våra händer nu kära klasskamrater, nu måste vi bara ta chansen och göra något roligt av den och göra det som vi verkligen vill! Minnena från gymnasiet kommer vi alltid ha kvar, gymnasiet har ju bidragit mycket till dem vi är idag. Jag känner i alla fall att det inte var fören i gymnasiet som jag kunde vara den jag är, jag står mer för vad jag tycker och jag känner mig betydligt tryggare i mig själv nu än vad jag gjorde för tre år sedan. Jag tror säkert att det är fler än jag som känner så!

Nä nu har jag varit nog känslomässig för idag, det känns faktiskt som att det har varit en känslomässig dag överlag idag faktiskt.. Det kanske kommer med söndagar, när man har varvat ner lite efter skolveckorna och börjar förbereda sig för den kommande veckan. Men jag träffar nog några av er i morgon och ni andra får ha det så bra tills vi ses!

Tack för mig!

På lektionen i fredags fick jag och Erika i uppgift att skriva en bok recession och en sådan ska jag skriva, men inte just nu. Jag tänkte istället ge er ett litet boktips.

Jag var precis uppe på mitt rum för att leta efter en passande bok till vår uppgift i psykologi, då såg jag en bok som jag fick av min syster strax efter att mamma gick bort. Jag vet inte om alla känner till det men jag förlorade min mamma i cancer 2006. Boken som jag hittade heter ”Du finns hos mig ändå” och det är en samling av berättelser från barn som har förlorat en eller båda av sina föräldrar. Suzanne Sjöqvist heter kvinnan som har samlat ihop alla dessa berättelser och hon har precis som mig och många andra mist en av sina föräldrar.

Jag tycker att det är väldigt nyttigt att läsa en bok såsom denna, både för dem som har varit i situationen och för dem som känner till någon som har varit med om detta. Det är ingen enkel grej att förlora en förälder. Det är något man aldrig kommer över helt, men man lär sig leva med det. Med stöd från omgivningen går detta något enklare. Det värsta av allt när jag var som mest ledsen var att den övriga världen fortsatte precis som vanligt, det var som att ingen insåg att det värsta som någonsin kunde inträffa någon inträffade mig. Jag förlorade en av de viktigaste personerna i mitt liv, medan alla andras liv fortsatte precis som vanligt. Det var precis som när man läser om alla hemskheter i tidningarna, man skakar på huvudet och mår dåligt i några sekunder men sen är det över. Saken var den att för mig så gjorde det fortfarande ont, så otroligt ont! Det är en smärta som är obeskrivbar, en slags panikkänsla som ingen vill uppleva. Jag kommer ihåg när jag var yngre och såg på Titanic, när barnen och mammorna fick sätta sig i livräddningsbåtarna medan männen fick stanna kvar på det sjunkande fartyget. Jag tänkte på hur de skulle kännas ifall det var min pappa som skulle vara en av dem som var tvungen att stanna kvar, medan jag och mamma fick överleva. Jag kommer ihåg att jag fick en sådan klump i magen och blev så rädd att jag sprang ner till pappa och kramade om honom. Grejen är den, att jag inte längre kan krama om min mamma och vara lycklig över att det bara var en mardröm, en hemsk tanke. För den hemska tanken är min verklighet.. Jag är avundsjuk på er som har er mamma kvar i livet, jag missunnar er det inte! Men jag är avundsjuk. Jag är lycklig över att jag har både min pappa och mina tre systrar i livet och att de står mig så otroligt nära. De är det allra viktigaste jag har och det är dem som jag älskar allra mest! Jag vet inte varför jag kände för att skriva om detta, för i vanliga fall så är jag emot att skriva såna här ”tyck synd om mig” inlägg. Men jag är inte ute efter att ni ska tycka synd om mig, utan det jag vill är att ni ska ta vara på era nära och uppskatta dem! Få dem att känna sig älskade, även om ni tycker att det känns pinsamt att säga ”Jag älskar dig” till er mamma eller pappa eller vem som helst som ni tycker om, så är det ändå viktigt att göra det! För det kan komma en dag då det är för sent, de kan komma en dag då ni ångrar att ni inte tog chansen och sa det medan ni hade möjligheten att säga det. Det är viktigt att lätta på hjärtat i mellan åt.

Om ni känner för att läsa den här boken så lånar jag mer än gärna ut den! Egentligen så tycker jag att alla borde få läsa den, för vi är så många som har mist en förälder och det är viktigt för andra att förstå på ett ungefär hur det är! Viktigt för en själv att förstå, bara för att jag har förlorat en förälder och för att jag saknar min mamma så behöver inte det betyda att jag inte kan prata om det. Det är viktigt att prata om! Man ska inte dra in sig i ett skal och aldrig yttra sig om det, för det går inte att hoppa över sorgen. Det är något som måste bearbetas och talas om, detta är viktigt för andra att känna till det.

Jag tänkte avsluta detta inlägg med ett citat ur boken:

”Var inte rädd för att se sörjande gråta. Vi är inte arga. Vi saknar en vi älskar.”

Julen har alltid varit min favorithögtid på året. Det är vitt, kallt och vackert ute, inne brinner det ljus och i fönstren finns det ljusstakar och stjärnor som lyser. Familjer samlas och det finns gott om goda kakor och mat. Det finns en viss förväntan och kärlek i luften som jag tycker är helt underbar!

Jag tänkte berätta om mitt starkaste julminne från när jag var yngre, då tomten ringde hem till mig.

Jag tror att det var julen 1997, alla kunde tyvärr inte komma hem den julen, någon av mina systrar var med sin pojkväns familj och liknande.

Efter att maten var uppäten och vi hade kollat på Kalle Anka började jag spänt kolla ut genom fönstret för att få se tomtens lykta komma ut ur skogen. Efter inte allt för lång stund hörde man det knacka på dörren och så hörde man den bekanta frasen: ”Ho ho, finns det några snälla barn här?” och in genom ytterdörren kommer det en lång man, med en plaskmask på ansiktet! Jag minns att jag höll minen men inombords var jag förkrossad. När denna ”tomte” hade gått och paketerna var öppnade började jag att gråta. Jag grät och grät, jag var så besviken! Kvällen led mot sitt slut och det var dags att lägga sig och sova. Ledsen som jag fortfarande var kröp jag ned under täcket, men efter inte allt för lång stund minns jag att mamma ropade på mig, det var någon i telefonen som ville prata med mig. I luren så var det en man som pratade, tro det eller ej, men det var tomtefar! Han bad så hemskt mycket om ursäkt för att han inte hade kommit hem till mig. Men det var så att tomtemor hade brutit benet, så tomtefar hade varit tvungen att stanna hemma för att koka tomtegröt och hade därför varit tvungen skicka en tomtenisse som inte hade fått något skägg än (därav masken). Min jul var räddad! Likaså min tro på tomten, ska jag vara ärlig så tror jag lite på tomten än idag. Vore det inte mysig ifall det springer omkring små tomtenissar som kikar in i våra fönster för att se om vi är snälla? Jag hoppas att alla mina kära klasskamrater får en fin och mysig jul, hoppas att ni har varit snälla i år så att kanske den riktige tomten kommer hem till er.

God jul på er alla!

Det är ett himla tjat om julen hit och dit,
Vissa tycker att den bara är skit.

Men för dem oss som avgudar den,
och älskar dem som äntligen har hittat hem.

Så har jag hittat en rolig sida,
För dem som mig inte orkar sitta och i huvudet klia.

På en massa kluriga julklappsrim,
Nu kan man bara låtsas att man håller hjärnan i trim :)

http://www.ordsprak.se/julklappsrim.asp

För er kära klasskamrater som har missat de så tänkte jag berätta att jag är en riktig jul älskare, därför anser jag att det är eran rättighet att veta om min mysiga julhelg!

Igår så började dagen med att jag satte igång med ett lussekattsbak som blev riktigt lyckat! Enligt pappsen var det de godaste lussekatter han ätit på år. Min syster tipsade mig om att man skulle ha i kesella och efter att man gräddat dem ska man pensla över med ägg, för att de inte ska bli torra lika fort. Jag blev själv riktigt nöjd!Mina planer på att baka småkakor efteråt gick inte fullt så bra, jag saknade x antal ingredienser så det var bara att vänta tills vi skulle åka till Hammerdal. På kvällen begav sig då jag och pappa till Hammerdal, först för att handla och sen hämta Sofia för att sedan bege oss till Gåxsjö kyrka för en julkonsert. Det märks i alla fall att jag inte är någon ICA handlare än (Koopra har ju gått i konkurs), jag trodde att ICA var öppet till kl 6 men det var fel, de stängde klockan 5 = vi kom 20 min för sent. Aja, det gick ingen nöd på oss, vi fick shoppa det viktigaste på OK istället.
Konserten i Gåxsjö kyrka var jätte fin! Så bra sjunget och fin stämning. Det var Cantilena kören som sjöng, Sofias mamma är med i den. Det är något speciellt med kyrkan i Gåxsjö, den är betydligt mysigare än den i H-dal. Så känner ni för att besöka en kyrka någon dag rekomenderar jag Gåxsjö kyrka ;)
När vi kommit hem fick jag för mig att jag skulle baka lite småkakor, så det blev två sorter innan filmen 28 dagar började. Bra film för övrigt!

Idag fortsatte min bakning, sammanlagt kom jag upp i sju sorter tror jag.. Bland annat havreflarn med och utan fyllning (fyllningen var smält marabouchoklad, mums!) hallongrottor, kanelsnittar, chokladsnittar, chokladkringlor och havre kakor tror jag det blev, kan ha glömt någon men men. Lite kakor blev det i alla fall!
Så känner ni er fika sugna är det bara att ta er en liten tripp till Fyråsskogarna och hälsa på mig :) Nystädat och fint är huset, för även det har jag hunnit med i helgen. Så det har varit en effektiv och mysig helg. Julmusik har spelats konstant. Jag hoppas att ni har haft en lika bra helg som mig, så ses vi i morgon :)

Jag förstår att du är förvånad min kära vän Erika, att även jag kan sitta vid datorn på helgerna ;)