Hjälp..
Jag vet inte hur många av er som följer vår kära klasskamrat Erika Dahlins blogg, men för er som gör det så kanske ni läste att jag har börjat ta några kliv in i vuxenvärlden och ska jag vara helt ärlig så börjar det skrämma mig!
Som exempel på mina framsteg så har jag lärt mig steka pannkakor (jag är livrädd för att laga mat!), jag har ställt mig i bostadskö i Göteborg, jag betalar mina egna räkningar och jag funderar på att skaffa ICA kort. Vet ni hur gamla vi är?!?!
Jag trivdes med att vara barn, det var ju riktigt underbart! Vännerna hade fokusen i ens liv, familjen fanns alltid där och man trodde att de alltid skulle finnas där för en, döden existerade inte på samma sätt. Dockor var världens bästa uppfinning, och gosedjur, hur underbara var de inte? Man hade ju sängen fulla av dem! Självklart skulle man spendera all sin lediga tid med sina vänner och vart man än skulle, om det så var till Östersund på Storsjöbadet eller på en resa till Stockholm så följde de med. Sen kärleksproblemen, de var ju så små så det fanns knappt.
Men något av det som jag tycker är det jobbigaste med att bli vuxen är det att vännerna inte är fokusen i ens liv längre, det finns någon annan där som tar den platsen. Det händer för alla och det kommer även hända mig. Jag vill så gärna säga att mina vänner alltid kommer vara dem som jag kommer prioritera främst, men familjen tar större plats än någonsin nu och en vacker dag kanske det också kommer någon annan och ”stjäl” ens hjärta, som i sin tur kommer ta ännu mer plats. Jag vill bara gå bakåt i tiden, tillbaka till dockskåpen och tryggheten. Jag tycker att livet känns ganska otryggt idag, man vet aldrig vad morgondagen har att komma med.
Är det detta som kallas studentstress?
Jag kallar det för tidig ålderskris ;)
