Boktips
På lektionen i fredags fick jag och Erika i uppgift att skriva en bok recession och en sådan ska jag skriva, men inte just nu. Jag tänkte istället ge er ett litet boktips.
Jag var precis uppe på mitt rum för att leta efter en passande bok till vår uppgift i psykologi, då såg jag en bok som jag fick av min syster strax efter att mamma gick bort. Jag vet inte om alla känner till det men jag förlorade min mamma i cancer 2006. Boken som jag hittade heter ”Du finns hos mig ändå” och det är en samling av berättelser från barn som har förlorat en eller båda av sina föräldrar. Suzanne Sjöqvist heter kvinnan som har samlat ihop alla dessa berättelser och hon har precis som mig och många andra mist en av sina föräldrar.
Jag tycker att det är väldigt nyttigt att läsa en bok såsom denna, både för dem som har varit i situationen och för dem som känner till någon som har varit med om detta. Det är ingen enkel grej att förlora en förälder. Det är något man aldrig kommer över helt, men man lär sig leva med det. Med stöd från omgivningen går detta något enklare. Det värsta av allt när jag var som mest ledsen var att den övriga världen fortsatte precis som vanligt, det var som att ingen insåg att det värsta som någonsin kunde inträffa någon inträffade mig. Jag förlorade en av de viktigaste personerna i mitt liv, medan alla andras liv fortsatte precis som vanligt. Det var precis som när man läser om alla hemskheter i tidningarna, man skakar på huvudet och mår dåligt i några sekunder men sen är det över. Saken var den att för mig så gjorde det fortfarande ont, så otroligt ont! Det är en smärta som är obeskrivbar, en slags panikkänsla som ingen vill uppleva. Jag kommer ihåg när jag var yngre och såg på Titanic, när barnen och mammorna fick sätta sig i livräddningsbåtarna medan männen fick stanna kvar på det sjunkande fartyget. Jag tänkte på hur de skulle kännas ifall det var min pappa som skulle vara en av dem som var tvungen att stanna kvar, medan jag och mamma fick överleva. Jag kommer ihåg att jag fick en sådan klump i magen och blev så rädd att jag sprang ner till pappa och kramade om honom. Grejen är den, att jag inte längre kan krama om min mamma och vara lycklig över att det bara var en mardröm, en hemsk tanke. För den hemska tanken är min verklighet.. Jag är avundsjuk på er som har er mamma kvar i livet, jag missunnar er det inte! Men jag är avundsjuk. Jag är lycklig över att jag har både min pappa och mina tre systrar i livet och att de står mig så otroligt nära. De är det allra viktigaste jag har och det är dem som jag älskar allra mest! Jag vet inte varför jag kände för att skriva om detta, för i vanliga fall så är jag emot att skriva såna här ”tyck synd om mig” inlägg. Men jag är inte ute efter att ni ska tycka synd om mig, utan det jag vill är att ni ska ta vara på era nära och uppskatta dem! Få dem att känna sig älskade, även om ni tycker att det känns pinsamt att säga ”Jag älskar dig” till er mamma eller pappa eller vem som helst som ni tycker om, så är det ändå viktigt att göra det! För det kan komma en dag då det är för sent, de kan komma en dag då ni ångrar att ni inte tog chansen och sa det medan ni hade möjligheten att säga det. Det är viktigt att lätta på hjärtat i mellan åt.
Om ni känner för att läsa den här boken så lånar jag mer än gärna ut den! Egentligen så tycker jag att alla borde få läsa den, för vi är så många som har mist en förälder och det är viktigt för andra att förstå på ett ungefär hur det är! Viktigt för en själv att förstå, bara för att jag har förlorat en förälder och för att jag saknar min mamma så behöver inte det betyda att jag inte kan prata om det. Det är viktigt att prata om! Man ska inte dra in sig i ett skal och aldrig yttra sig om det, för det går inte att hoppa över sorgen. Det är något som måste bearbetas och talas om, detta är viktigt för andra att känna till det.
Jag tänkte avsluta detta inlägg med ett citat ur boken:
”Var inte rädd för att se sörjande gråta. Vi är inte arga. Vi saknar en vi älskar.”
