mina30jag

Ett till svammel. Den här är hyfsat kort, den första delen är pur skönlitteratur, dock något morbid. Jag ber om ursäkt om ni tar illa vid er. Den andra delen är ett etiskt problem som är resultatet när jag grubblade över socialism och liberalism. Den tredje och sista delen är en gåta som Christer inte får svara på, för han vet svaret :)
Alla ni andra får gärna gissa. Om ingen kommer på det rätta svaret så skriver jag det under helgen.
Lycka till allihopa på PA-mässan!

Polisen som blev en skurk

- ”Jaså, och vad har du själv att säga om saken? Är det inte så att du också är medskyldig? Jag hade för mig det. Du tror att du kan komma hit och hota mig med fängelse när du själv har blod på händerna. Du personifierar hyckleri, min käre vän. Du är en sann klåpare.”
- ”Men det var inte det jag menade-”
- ”Du ljuger alltså? Du far med osanning, vad hedervärt. Det passar ju verkligen din nyvunna karaktär. Tillåt mig att gratulera.”
- ”Hörru du, nu är det faktiskt såhär att jag är polisen och du är-”
- ”Etiketter, min käre vän, etiketter! Bry dig inte om begrepp, de har bara symboliska syften. En levande varelses sanna värde och personlighet kommer endast fram i nödsituationer. Säg mig: vart var du lördagsnatten den 19:e april klockan åtta på kvällen?”
- ”Hörru du jag-”
- ”Svara mig!”
- ”Jag var hemma.”
- ”Finns det någon som kan bekräfta det?”
- ”Nej jag tror inte det.”
- ”Inget alibi har du heller. Du är till och med mer skyldig än vad jag är.”
- ”Men förklara för mig-”
- ”Du mördade honom inte sant?
- ”Va!”
- ”Du blinkade! Varför denna teater när din skuld står så tydligt skriven på din panna? Varför denna barnsligt fåniga förvirrade uppsyn du anlägger dig? Varför dessa svettpärlor, dina skakningar när du så patetiskt försöker propagera din oskuld?”
- ”Men jag har ju inte-”
- ”Visst var det efter festen, på vägen hem från nattklubben? Du ledde honom in på någon mörk gränd där du slog ner honom och skar upp honom. Du använde din egen kniv som du hade gjort på slöjden. Du kände hur det varma blodet forsade ut ur honom. Du såg hur ögonen förlorade sin glans, hur färgen i ansiktet växlade i färg och nyans. Du till och med slickade honom ditt vidriga kräk!”
Poliskonstapeln var alldeles chokad., kunde inte få fram ett ord.
- ”Mina herrar, jag tror att den här mannen är er.”, sa jag samtidigt som jag reste mig upp och gick ut.

Ett etiskt problem

Kalle går på vägen. Kalle har pengar. Kalle möter Tobias. Tobias har inga pengar. Tobias ber Kalle om lite pengar. Kalle säger nej.

Ska Kalle bestraffas? Om ja, hur? (Är det inte straff nog att heta Kalle?)

Dagens gåta

Back in Business! Ett nytt svammel av mig, fast egentligen så är nästan allt jag skriver här på bloggen svammel, om man tänker efter. Iaf, här är syftet att förhoppningsvis få Er att tänka er bort och glömma bort tiden en kort stund, men oftast så är det väl mest känslan av att man har förlorat tid efter att man har läst mina texter. Som jag har sagt förut så behöver ni inte läsa det här om ni inte vill. Det är helt och hållet frivilligt.

Huset var förstört. När han kom hem från skolan låg hans hem i ruiner. Han cyklade vidare. Grannarna stod och tittade på förödelsen, räddningsarbetare som försökte få fram överlevare bland vrakdelarna. Han cyklade till skogen. Tystnaden. Efter en dag och en natt utomhus cyklade han tillbaka till sitt hus. Folket hade nu gett sig av och kvar var endast aska och stenar. Han stannade där ett par minuter innan han cyklade vidare till banken. Han tog ut alla sina pengar de hade på kontot. Efteråt åkte han vidare till en affär och köpte en ryggsäck, ett enmanstält, en kniv, flintstål, en kompass, en karta, strumpor, en allvädersjacka och två rejäla kängor. Han packade ner det mesta som gick i ryggsäcken - en del saker fick han ha på pakethållaren. Han kollade på kartan, kollade sen med kompassen och cyklade i väg i nordvästlig riktning. Det var sista gången någon såg honom.

Fast utomhus råder ännu olustkänslorna.
På gårdens gröna lyster
glimrar glömskan.
Kom, och jag såg en kvinna.
Dataskärmen blinkar.

Det är väldigt signifikant av dem att vara inkapabla för systematisk desensibilisering när de råkar utför post-traumatisk stress. Faktum är att deras katarakter av smälek mot deras övermaga vederdeloman kväljer dennes ohemul, fast det är hög tid att de försöker utröna hur pass avhängig den moraliska, religiösa och ekonomiska mångfalden är för oss medborgare. Kanske att resultatet blir att de måste moderera bland alla avvita i riksdagen? Det vore i så fall onekligen ett ypperligt tillfälle att lysa hur pass facil deras tes äro: Livet är för tillfället permanent!

Ljudet, nej det dova mullrande surret
i örona
ger inte vika utan
fortsätter…

Det var en gång en löpare - en sprinter - som sprang snabbare än någon annan människa på jorden. Hans steg var fjäderlätta och man såg honom aldrig svettas. Han slog massviss med rekord och vann flertalet guldmedaljer. Efterhand började folk fråga hur han kunde springa så snabbt. Han sa ”Jag försöker föreställa mig att jag blir jagad av det absolut värsta tänkbara.” När han var tyst ett tag frågade folk vad det var. Han svarade: “Mig själv”.
Sen var det slut på frågorna.

- ”Vad i-”
- ”Pappersnäsdukar?”
- ”Men hur kom…”
- ”Det gjordes i Kina!”
- ”Jaså, jamen då förstår jag.”
- ”Gör du?”
- ”Hahaha!”
Jag förstod inte att döden var en sadist förrän det var försent. Jag är i trygghet nu hos mina föräldrar.

Jag förstår, säger jag. Och jag gör det. Fastän klockan visade fem minuter försent förstod jag vad han menade med det. Det var dags att fira min födelsedag utan att jag visste om det. Men vart är mamma, frågade jag. Det var då han blev tyst och gömde sig i tystnaden under de närmaste åren jag kom att leva med honom. Vi gick in till mitt rum där vi satte oss på sängen. Utan att säga något gav han mig sin klocka som visade fem minuter försent. Jag tittade på honom som om jag inte visste vad jag skulle säga. Fast det gjorde jag. Jag tänkte högt för mig själv »Jag förstår«, men vad för nytta skulle det vara att säga till en pappa som inte svarade tillbaka? Så jag var också tyst. Det var bekvämast så.

Varför sitter pappa på skrivbordet? Varför dinglar han med fötterna som ett litet barn? Kan det nämligen vara så att… pappa är ett barn?

Kommunismen i ett nötskal: Ta ifrån de rika och ge till de fattiga. Det var roligt hos Robin Hood när Prins John fick representera ”de rika” men när man själv eftersträvar rikedom vill man inget hellre än införskaffa sig X antal rävsaxar och X antal liter rävgift mot alla likasinnade ”rävar”.

- ”…och himlen skalv sju gånger för att visa världen att Gud var arg.”

- ”Du har begått dubbelt hor, herr Johansson?”
- ”Jajamän herr ordförande.”
- ”Du erkänner anklagelsen och är villig att ta på dig det fulla ansvaret som kommer därefter?”
- ”Helt precis, herr ordförande.”
- ”Gott, jag dömer dig därmed till 8 års homosexuell avgiftning.”
- ”Vafalls!”
- ”I sällskap av dussintals likasinnade medborgare av manligt kön kommer du att få smaka på hur en sann heterosexuell livsstil utförs i praktiken vilket förhoppningsvis kommer att bota din kroniska sjukdom när du väl lämnar fängelset.”
- ”Men snälla herr ordförande, hur kan ett umgänge bestående endast av män kunna bota mig? Behöves det ej någon person utav, hur ska jag säga, av kvinnligt kön för att råda bot på mitt dilemma?”
- ”Icke! Ett sexuellt begär till män kan endast släckas av män. Du måste lära dig att inse och förstå att män är något att se upp till, inte att åtrå. När du har lärt dig att handskas med män på ett heterosexuellt sätt kan du få träffa kvinnor, men inte förrän dess.”

- ”Och jag skall visa dig vilken formidabel motståndare jag kan vara!”

Jag misstänkte våldtäkt men brydde mig inte om att säga det vilket skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag för min del när jag bjöd hem honom på middag. Det började enkelt och skoningslöst med köttbullar och spaghetti, men utvecklade sig senare till ketchup och levande ljus. Innan jag visste ordet av hade rödvinet kommit fram och klockan slog nio. Det var då den riktiga passionen väcktes till liv och vi begav oss mot sovrummet. Dörren låstes, persiennerna drogs ner. Sängen!

Det var som det var. Eftersom det var söndagen. Vi trodde inte, och därför blev det inget. Så var det.

Han springer.
Skogen är hans, ingen annans.
Solljus.
Plötsligt smärtan!
Hjärtat skriker ut en klagosång,
musklerna spänns, dras ihop som en stålfjäder.
Han sjunker ner.
Lidandet finns i hans ansikte.
Ljud av hesa flämtningar.
Våt, fuktig jord.
Luft!
Mörker.

Antag att det finns en lista på vad som är bra respektive dåligt för just dig. Tänk dig att du en dag blir tillhandahållen en slags manual på hur du ska leva ditt liv. Allting är utformat precis så att du ska må så bra som möjligt. Ditt välmående har varit det suveräna syftet med hela dokumentet. Vad skulle du göra? Skulle du ignorera det, förkasta att något/någon annan än du själv vet vad som är bra och dåligt för din hälsa? Eller skulle du läsa den, i alla fall i början, bara för att se om den fungerar eller inte? Kanske att du i några dagar försöker leva efter dess rekommendationer. Två saker skulle kunna hända då (givetvis flera men i huvudsak dessa två): du märker att maten som du är ordinerad inte smakar gott, motionen gör ont, känns krävande och svår, de dagliga rutinerna och vanorna som du hädanefter skall följa stämmer inte överens med ditt vanlig jag och hela din personlighet börjar kännas främmande. Du slutar upp med den förespråkande livsstilen och återgår till det gamla vanliga som du är bekant med. Det andra är det motsatta: du känner att maten du har blivit tillsagd att äta passar dig utmärkt, din kropp suger girigt åt sig näringsämnena, motionen ger utdelning, du känner hur du mår bättre efter varje träningspass och att din sömn och koncentration når nya höjder, ditt nya tankemönster som du skall följa och leva efter i enlighet med dokumentet får dig att inse att livet har mer att erbjuda än vad du förut trodde var möjligt. Du kan inte sluta följa det som står i listan, allt känns fulländat bra, ja rentav perfekt. Vad händer sedan? Ett välbehövligt avbrott, eller är kanske till och med avbrott såsom dagliga vilopauser – meditation, kontemplation – en del av din nya vardag, enligt dokumentet? I så fall gratulerar jag. En högst personlig misstanke är dock att denna känsla av välbefinnande skulle utveckla sig till en drog; ett beroendeframkallande tillstånd där du mår så bra som möjligt och som du hela tiden vill återkomma till. Du kan inte sluta att må bra. Men är det farligt då? Så länge man följer dokumentets förordningar så lär man väl aldrig fara illa? Man kan väl inte må så pass bra att man börjar må dåligt? Eller? Skulle vi människor klara av att må bra hela tiden? Skulle vår kropp och vårt sinne klara av denna härliga känsla av välbefinnande dag ut och dag in? Är vi anpassade till det?
Detta är såklart spekulationer. Något motsvarande dokument finns i verkligheten inte, i alla fall inte ett sådant som skulle verka så fullkomligt som jag beskrev det. Men visst, det går ju att göra vissa bedömningar av vad som är bra och dåligt för ens kropp och själ. Jag förkastar inte dessa metoder något det minsta, tvärtom, det är dock så att jag strävar efter fulländning: tänk er bara vad frestande det skulle vara med en egen personligt individuell exakt och precist beskrivning på hur man ska leva sitt liv. Inga mer tvivel, aldrig mer behöver man frukta över att man ska göra något fel eller att begå ett misstag. Visst, att fela är mänskligt, men nu har vi i alla fall ett facit som säger till när vi gör fel och när vi gör rätt. Allt finns nerskrivet svart på vitt vad man skall göra respektive inte göra. Skulle inte det vara paradiset? Eller skulle det kännas för inrutat? För mycket byråkrati, för mycket bestämmande över hur tillvaron skall se ut? Vad hände med den individuella friheten? Ska man inte få leva det liv som man själv vill leva? Lugn, bara lugn, det finns ingen lag på att man måste göra allt det som dokumentet säger att man ska göra, det är och kommer endast att vara rekommendationer och som sådana behöver man endast följa om man vill det. Men om möjligheten fanns, att få ett sådant dokument och sedan att läsa den, skulle man göra det? Skulle det – åh  tänk om det gjorde det! – besvara vad som är meningen med våra liv? Nästa fråga är en omformulerad upprepning men kräver ändå att ställas: om vi vet vad som är meningen med våra liv, vad skulle hända sedan? På vilket sätt skulle meningen med livet påverka våra liv? Skulle vi ens bry oss? Skulle det inte betecknas som ett enda stort hyckleri om vi under större delen av vår tid här på jorden har försökt komma på exakt vad som är meningen med tillvaron och sedan bara strunta i det?
Jag ber om ursäkt om jag låter pessimistisk. Allt det här kan gott och väl klassas som svammel från min sida men ämnet i sig, utan mina teorier och frågeställningar, är i allra högsta grad relevant för de flesta av oss som lever och andas här på jorden.

1

“Människans moraliska syfte i livet är att uppnå sin egen lycka.”^[1]

Men vad är lycka? Det är en för abstrakt fråga för att kunna besvaras seriöst, men det som jag anser inte tillhör lycka är de kortsiktiga tillfredställandena såsom knark, socker, antidepressiva medel och liknande, sådant som ger lycka endast för stunden, fast vad har jag att säga till om i sådana saker när jag nästan inte har någon erfarenhet utav dem?

“Det man icke kan tala om, därom måste man tiga.”^[2]

Låt oss undvika de kortsiktiga svaren på lycka och försöka klargöra de mer långsiktiga alternativen. Att kunna må bra i det långa loppet och inte i det korta kräver noggrann planering. Äta rätt, motionera, vila (man vill inte bli utbränd) och att tillfredställa sina begär och behov är grundläggande krav. En del av er kanske reagerar på det jag nyss sa om att tillfredställa sina begär och behov, vad jag menade var att man skulle tillfredställa dessa med måtta. Man ska inte hänge ge sig åt sina drifter helt vind för våg, men något måste man unna sig. Eller hur ska man egentligen göra? Ska man gå den enkla vägen och tillfredställa alla sina impulsiva nycker och infall eller ska vi gå den något svårare vägen och låta förnuftet råda över alla våra handlingar? Inom kristendomen har de en liknande beskrivning på livet: den enkla stigen och den svåra stigen. Den enkla stigen är rak och enkel och väldigt lätt att beträda. Den svåra stigen är kantig och krokig med törnen som slingrar sig runt på marken. Av dessa två stigar så är det den svåra stigen som sägs vara den rätta vägen.

“Jag har alltid hatat denna ... förmåga att komma fram till sanningen genom att ta den kortaste genvägen.”^[3]

Vi ska alltså inte göra det för lätt för oss och bara tillfredställa oss själva för ögonblicket. Vi måste helt enkelt komma på ett sätt att nå långvarig lycka. Men hur gör man det? Ska man leva ett slags “perfekt liv” där man tar hand om sig själv och sin kropp på bästa möjliga sätt? Det konstiga när det gäller den aspekten på lycka är inte vår brist på kunskap om hur man ska göra för att leva ett sådant liv utan däremot så är bristen nämligen vårt engagemang i att utöva dessa handlingar. Vi vet vad som är bra för oss, vi vet vad vi själva och vår kropp mår bäst av, ändå så följer vi inte det utan låter våra känslomässiga nycker styra oss i våra liv. Varför? Har människan inte hunnit utveckla sig evolutionärt till den miljö hon lever i: är vår omgivning för främmande för vår biologiska överlevnadsinstinkt? Jag vet inte, men valet är vårt när det gäller hur vi vill leva våra liv. Som en rationell människa bör man i så fall fatta det förnuftigaste beslutet, det som ger mest belöning i slutändan. Allt annat är meningslöst.

2

“När människorna pressar sina gränser utvecklar hon sin förmåga att utföra stordåd.”^[4]

Alla drifter kommer så småningom att leda till lidande. Stoikerna under antiken hade ett träffande synsätt på detta: livet är som ett rep där den ena änden representerar glädje, lycka, välbefinnande och den andra änden smärta, olycka, olustkänslor. Man kan inte dra i ena änden, t ex den som representerar glädje och lycka, utan att också få med den andra änden, t ex olycka, smärta, sorg etc. Stoikerna gav då som svar att man inte skulle röra repet överhuvudtaget: de förespråkade en närmast apatisk livsstil, men inte apatisk som vi känner till det idag med handlingsförlamande egenskaper utan snarare ett tillstånd där man är känslokall: man låter sig inte beröras eller bli påverkad. Tänk er en robot som inte visar några känslor, det var idealet för stoikerna. Arthur Schopenhauer tänkte i liknande banor och ansåg att all vår vilja och alla våra begär orsakar bara större och större smärta. Det skapas en ond cirkel där vi vill ha så mycket som möjligt men ändå aldrig blir nöjda. Hans lösning var liksom stoikerna att man skulle kväva viljan, man måste undertrycka begären och drifterna för att på så sätt forma ens personlighet där man behärskar och kontrollerar sig själv. Man ska inte vara slav under sina begär, man ska vara herre över sin egen kropp, och vägen till detta skulle ske genom en slags asketisk livsstil där man minskar på begäret och därmed minskar lidandet. (Tänk er buddhismen.) Detta förkastade Nietzsche: “Låt den fria viljan löpa fritt“, är något han förespråkade ofta och väl. Om vi med stoiska termer “drar” i “känslorepet” så måste vi också vara beredda på att möta svårigheterna: smärta och lidande. Men det är inte för inte Nietzsche räknas som en hård filosof: Han anser helt enkelt att man ska “bejaka” sitt lidande och sin smärta för att på så sätt nå nya höjder.

“Det som inte dödar dig härdar dig.”^[5]

Och visst är det så! Hur kan man veta vad sann framgång är för något om man aldrig i hela sitt liv har stött på motgångar? Vatten smakar aldrig så gott som då man är riktigt törstig, berömmelse och välgång passar aldrig så perfekt som då man har hånats och lidit nöd, en god natts sömn fungerar bäst då man har varit riktigt trött. Men är verkligen den här filosofin något för alla människor? Ska förmågan att uthärda smärta vara det främsta sättet att visa sin “duglighetskapacitet” i jämförelse med andra människor? Nej, men att kunna uthärda stor smärta är ett prov på en väldig styrka och visar upp en grandios bild av ens karaktär och personlighet. Smärtan i sig är inte något mål, den är bara ett nödvändigt steg på vägen för att kunna uppnå lycka. Och lyckan är i allra högsta grad individuell. Ett grundsvar på vad lycka är för något skulle dock kunna vara att leva det så kallade “perfekta livet” där varje dag av ens liv utstrålar god hälsa och välbefinnande. Jag tänker inte vara så pass dogmatisk att jag ger er en allmängiltig skiss på hur man ska leva sitt liv, det enda kriterium jag har på varje persons lista är dock rent vatten och frisk luft. Allt det andra kan man ändra efter person - motion, kost med mera kan vara individuellt - men frisk luft och rent vatten är av absolut nödvändighet om man vill leva ett långt och hälsosamt liv.

3

“Detta är viktigast: att du i ditt inre är ärlig.”^[6]

En livsuppgift är något oerhört individuellt. Jag kan endast hänvisa till existentialismen där man förespråkar en livsstil som består av val och väljande. När det gäller själva valet av livsuppgift kan jag endast råda er till att rannsaka er själva: “Vad vill jag – egentligen?”. Svara på frågan så bra du kan. Låt den ta en dag eller två att jäsa på sig. När du känner dig redo, sätt dig ner och skissa upp några alternativa svar. Tänk dig vad som skulle kunna vara värt att hänge ge sig resten av sitt liv åt, vad skulle kunna vara värt att offra hela livet på? Vad skulle ni helst av allt vilja uppnå? Jag kan inte svara åt er, ni måste lyssna på er själva innan ni kan svara ärligt på den frågan. Och när ni gör det, glöm aldrig bort svaret. Ha det som en ledstjärna under resten av era liv. Gör er själva lyckliga.

^[1] Ayn Rand

^[2] Ludwig Wittgenstein, ”Tractatus logico-philosophicus”.

^[3] José Carlos Somoza, ”Idéernas grotta”.

^[4] Anders Wik

^[5] Friedrich Nietzsche

^[6] William Shakespeare

Det började med Sandra Lind och hennes inlägg om ”Djurens helvete”. Innan vi visste ordet av hade det skapats en hård debatt bland kommentatorerna om allt från hur miljögiftig jakt är och vad källkritik är. Sedan skrev Madelene Wahlström sin ”Dagens fråga” om huruvida det var rätt eller fel att man (dam?) inte får tacklas inom damishockey. Liksom med Sandra Linds inlägg gav den upphov till en del ”hetsiga” kommentarer och repliker. Många känslovarma åsikter kom till tals. Det finns, på både gott och ont, olika synvinklar på vad som är rätt och fel, beroende på vem man frågar. Vet ni vad det betyder, kära läsare? Det har helt enkelt skapats ett klatschigt tema på den här bloggen som berör etiska samhällsproblem. Från att vi samhällstreor bara skriver vanliga alldagliga saker på den här bloggen (no hard feelings, de är också intressanta att läsa) så har vi tagit steget ut att verkligen granska det samhälle vi lever i och om den livsstilen vi och alla andra för är vettigt. Jag tycker att det är ett härligt initiativ och jag är beredd att fortstätta den trenden. (Alldeles helt nyligen skrev Christer Mattsson ett intressant inlägg om jämställdheten mellan kvinnor och män i Sverige. Den är, liksom med Sandra Linds och Madelene Wahlströms inlägg, ännu ett bidrag till denna trend av en politisk/etisk dissektion av samhället.)

Mitt ämne kan kanske tyckas tråkigt men eftersom vi rör oss med stormsteg mot valtider så är det viktigt att vi tar upp det och granskar det medan det är färskt:

Ska det eller ska det inte finnas något RUT-avdrag för hushållsnära tjänster?

För er som inte vet vad det är lägger jag till en länk som förhoppningsvis ska förklara det. Det är från ”Agenda” där näringsministern Maud Olofsson (C) debatterar mot Luciano Astudillo (S) om just RUT-avdragets vara eller icke-vara. På det stora hela handlar RUT-avdraget om att folk kan anlita städhjälp och få skatteavdrag på kostnaden att hyra städhjälpen. Alliansen är för det eftersom (förutom att det är deras reformförslag) folk nu lättare kan hyra städhjälp, de svenska konsumenternas frihet har ökat samtidigt som det skapar arbetstillfällen för 11000 människor (det finns dock ett okänt stort mörkertal). Den rödgröna oppositionen är emot den eftersom skatteavdragspengarna kan användas till bättre saker, slöseri med pengar till folk som ändå har det ganska bra ställt, anser de.

Frågan är dock, vad tycker ni?

Här är länken till Agenda som jag nämnde om tidigare;

http://svtplay.se/v/1909795/agenda/del_6_av_19?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,1858242/sb,p103431,1,f,-1

Hon gick in med stapplande steg, darrande som ett asplöv i snöoväder: Mona Sahlin äntrade scenen. Början var hackig, Fredrik Reinfeldt käkade popcorn, Göran Hägglund blåste såpbubblor, Maud Olofsson tjuvrökte. Tillsammans går Lars Ohly och Peter Eriksson, hand i hand, fram mot podiet. Vigselringarna sitter på plats. Men skåda! Vad vore ett bröllop utan en tragedi? Jan Björklund lägger ut ett krokben framför Ohly. Ohly faller och drar med sig Eriksson, skrikandes, nedåt pelargången. Mona Sahlin har fått nog. Hon smäller igen Bibeln och kastar den rakt i magen på Reinfeldt. Reinfeldt sätter ett popcorn i halsen och börjar hosta och kraxa. Maria Wetterstrand kommer från ingenstans och tar Maud Olofssons cigaretter. Det skulle hon inte ha gjort. Maud Olofsson, nu lidandes av abstinens när hon inte kan tillfredställa sitt nikotinbehov, vrålar och hoppar på Maria Wetterstrand. Göran Hägglund ritar på golvet med krita. Lars Ohly reser sig upp och tittar på Björklund. Hans (Lars Ohlys) ögon lyser rött: han vill ha blod! Jan björklund, nu vettskrämd, ger till ett skri och försöker ta sig upp i predikstolen. Mona Sahlin tar Göran Hägglunds kritor. Göran Hägglund börjar gråta. Reinfeldt, nu utan något besvärande popcorn i halsen, ser förödelsen i kyrkan. Han höjer upp armarna i skyn och tillber Oden. Plötsligt blev det mörkt.
- ”Är det solförmörkelse?” frågar Björklund från predikstolen.
- ”Nej.” morrade Lars Ohly. ”Det är min vrede som släckt allt hopp för din del, mitt offerlamm.”
- ”Fredrik, hjälp mig! Fredrik!” ropar Jan Björklund. 
- ”…och detta blod från den allra renaste oskuld skall ge oss kraften att härska över världen tills Du ej icke finnes kvar, O store Oden.” sa Reinfeldt lugnt och stadigt.
   Peter Eriksson, lite groggy efter fallet, tittar sig runt om i kyrkan och konstaterar att det ser mörkt ut.
- ”Kan nån tända lampan?” frågar han trött.
- ”Och slösa med koldioxiden? Ditt klimatsvin!” väste Maud Olofsson innan hon vräkte sig över Peter Eriksson bakom honom och, likt ett lejon på den afrikanske savannen, bet honom i nacken.
   Mona Sahlin gick fram till Reinfeldt, tog fram sin Koran och sade:
- ”Du oinvigde hedning, nu skall du få höra på Det rätta ordet.” och började sedan sjunga på arabiska. Fredrik Reinfeldt brydde sig inte om Sahlin. Han knöt istället nävarna och tjöt ut i ett klagorop där han åkallade Oden, Tor, Frej och Heimdall. Och se! Taket revs upp och ovanför dem lyste himlen mörkrött och på denna vägg, detta tak av blodröd tapet red fyra märkliga figurer fram över fältet mot dem. Mona Sahlin, som nu ej längre tror på Muhammed, skriker av skräck. Reinfeldt skrattar skrockande. Lars Ohly, som nu har tagit hand om Björklund, kände helt plötsligt att predikstolen kanske inte var en sådan bra plats att vara på och skyndar sig nerför trappan. Mona Sahlin, som aldrig riktigt har trott på de nordiska asagudarna, började springa mot utgången. Men ajajaj! Göran Hägglund, med tårarna rinnande ner längs kinderna, hade hunnit fram före henne och stängde porten med en rejäl regel.
- ”Du dum.” stötte han ur sig.
- ”Barnrumpa ur vägen!” svor Sahlin. Men hägglund sparkade henne på smalbenet så att hon ramlade.
- ”Du elak. Du tog mina kritor. Du dum.” 
   Mona Sahlin jämrade sig. Lars Ohly, nu nere vid golvet, mötte Fredrik Reinfeldt.
- ”Och vart tror du att du är på väg, din lilla kommunist!” sa Reinfeldt. Lars Ohly tänkte svara tillbaka men hindrades av att Oden, Tor, Frej och Heimdall landade i kyrkan. Oden selade fast Sleipner vid en kyrkbänk, Tor och Frej parkerade sin vagn i ett hörn, Heimdall hade åkte med regnbågen. De beskådade kyrksalen.
- ”Vart är våran oskuld?” röt Tor. ”Vi har inte kommit ända från Valhall i onödan. Vi vill ha människoliv!”
   Fredrik Reinfeldt tog ett fast tag om Ohlys arm.
- ”Här är hon, mina herrar.” sa Reinfeldt med hög stämma. ”Den allra spädaste av jungfrur.”
   Ohly, som nu förstod vad som var i görningen, försökte protestera, men upptäckte till sin fasa att han inte kunde prata. Han kunde inte få fram ett ljud! Nu steg Oden och Frej fram för att inspektera oskulden.
- ”Hon ser ståtligt ut. Ett väldigt vackert exemplar.” sa Oden.
- ”Sannerligen. Henne skulle man vela ha.” stämde Frej in. Lars Ohly började svettas.
- ”Vi tar henne.” sa Tor. ”Finns det någon mer?” frågade han Reinfeldt.
- ”Den skadade kråkan där borta vid porten kan ni få ta om ni vill.” sa Reinfeldt och pekade på Sahlin.
- ”Menar du hon med blod kring munnen?” frågar Heimdall och pekar på Maud Olofsson.
- ”Nej, henne ska ni undvika. Hon är en riktig vildkatt. Ta den andra istället. Hon som försöker ta sig ut nu.”
- ”Kvinna!” sa Oden och riktade sin hand mot Mona Sahlin, ”Nu är du min!” och skickade blixtar mot Sahlin. Sahlin skrek av smärta och färdades telepatiskt till Sleipner.
   Lars Ohly såg sin chans och försökte fly men han hann inte lång, ty Tor kastade Mjölner mot honom och slog ner honom medvetslös. Han gick fram till Lars Ohly och bar honom över axeln. Mjölner hade han i ena handen.
- ”Det ser ut som om vi är klara här.” sa Oden. ”Tack för affären.”
- ”Tackar tackar.” sa Reinfeldt. Oden band fast Sahlin och la henne på Sleipners rygg. Tor och Frej gick till sin vagn och la Ohly på golvet i vagnen. Heimdall åkte i väg på regnbågen, efter honom kom Oden med Sleipner och Sahlin och sist men inte minst Tor och Frej med Ohly. Taket kom tillbaka igen och det blev med ens ljusare ute. Maud Olofsson kom fram till Fredrik Reinfeldt, torkade av sig blodet från munnen med armen, och sa:
- ”Det var väl ett trevlig bröllop.”
- ”Ja, men hur gick det för lille Göran?”
- ”Stackarn tappade bort sina kritor.”
- ”Nej va synd.”
- ”Ja men jag lovade honom att vi köper nya när vi åker hem.”
- ”Det gör vi.”
- ”Kom nu Göran. Var inte ledsen, allt ordnar sig. Kom nu, allt ska bli bra ska du få se.”
- ”Mona dum.”
- ”Ja Mona dum, men Mona är borta nu.”
- ”Mona borta?”
- ”Ja, Mona borta. Nu är det bara du och jag och Reinfeldt kvar.”¨
- ”Va bra.”
- ”Javisst, jättebra.”
De gick ut och åkte tillbaka till Stockholm. De styrde Sverige klokt och rättvist och levde lyckliga i alla sina dagar.

Slut.

Ännu mer svammel, kort sagt. Vill ni inte läsa så behöver ni givetvis inte det heller. Förhoppningsvis så ska de vara lättare att förstå än förra gången.
Håll till godo!

Ge pengarna de män dem förtjänar! Pengarna har inte kommit hit på en gräddfil, de har fanimej arbetat sin väg till toppen. Ska vi då låta vilka män som helst få pengarna? Nej, pengarna är på tok för viktiga och värdefulla för att behandlas som smuts. Ge därför pengarna de män som dem förtjänar. Det är pengarna som styr världen. Männen är pengarnas slavar. Att en man äger en peng eller flera pengar är oacceptabelt. Det strider ju mot naturens ordning! Tvärtom så är det pengarna som ska få män. Varje sedel, varje mynt ska få tilldelat ett visst antal män. Ju värdefullare peng, desto mer män. Endast så kan rättvisa skipas.

De humanistiska kapitalisterna lider av en post-traumatisk stress ända sedan den stora börskraschen anno 2008 vars kallblodiga slakt på riskkapitalet skrämde bort alla slösare och väckte istället snåljåpen inom oss som gör att girighet når en ny nivå av sparande och ekonomiskt utsugande vilket är exakt samma tankegång som genomsyrar de kommunala samhällena vars mål är att bli finansiellt oberoende av staten och individerna fast trots det så är deras framtid avhängig låg- och högkonjunkturernas inverkan på den internationella ekonomin och även inkomst- och priselasticiteten som svänger i takt med tiden i det egna landets exportproduktion av tjänster och service spelar en stor roll i deras administrativa camfore.

”Christoffer Robins förräderi – en djupstudie om hur de olika karaktärerna i Nalle Puhs värld blir utsatta för utpressning och fattigdom i kapitalismens och kommunismens spår. Eventuella spelmissbruk analyseras när åsnan I-or åker till Las Vegas och förklarande noter ges när Ugglan tappar förståndet och går omkring som en A-lagare i Sjumilaskogen. En detaljerad beskrivning ges när Tiger vinner OS guld i häckhoppning i de paralympiska spelen och hur detta guld senare fråntas honom efter att det upptäcks att Tiger har dopat sig  och Nalle Puhs neurotiska bieffekter av förtäring när det gäller honung har tillägnats ett särskilt eget kapitel. Allt detta och mycket mer går att läsa i A.A. Milnes nya bok om Nalle Puh."

Jag varnade er förut, nu kommer det. Osammanhängande svammel utan mening. Jag ber om ursäkt ifall vissa saker kan verka stötande. Det var inte meningen - det enda jag vill är att någon som läser det här ska glömma bort verkligheten fört ett kort tag och kanske börja drömma och fantisera om en annan värld. Fast det kanske är att sikta för högt. Iaf, jag tvingar er inte att läsa det här. Vill ni inte så behöver ni inte. Därför vill jag avsäga mig allt ansvar för vad de här texterna kan tänkas ge upphov till. Läs inte om ni inte vill. Om ni läser ändå, tja, skyll er själva ;).

Kausaliteten i autarkin hos socialismen uppnådde en likgiltig förändring hos de två försökskaninerna Ödet och Den mänskliga faktorn vars relation till sig själva och varandra bidrog till det som Karl Marx beskrev som ”proletariatets diktatur” fast det kommer dock att förvägras av kapitalismens apokalyps: Ett nutida Atlantis vars mål är den sanna glädjens och lyckans paradis som överlever på bekostnad av medlidandet. Min målsättning däremot är att övergripa hela projektcykeln och nå proaktiva och kreativa affärsrelationer för att på så sätt optimera resursanvändningen och effektiviteten och sålunda fokusera på kärnverksamheten.

Han springer som en fjäril simmar i himmelens paradis även kallad T-centralen tunnelbanornas mörka svarta tunnlar bakom skogarna, ovanför bergen till hjärtats fyra rum där trollen och änglarna bor tillsammans med Din favoritförfattare där han/hon skriver sin nya bok som kommer att bli ett mästerverk av sällan skådat slag, symboliskt sett, ur ögonen hos en professionell optiker från Schweiz där alla bor i ensamheten hos varandra.

Jag förstår att din död är oundviklig. Vems är inte det? Men kan du inte för vänskapens skull vänta några dagar? Det passar inte riktigt bra just nu att du ska försvinna. Nästa vecka vore perfekt, om du inte har något emot det? Inte? Bra, då säger vi så. Vi skjuter upp din död till nästkommande tisdag. Perfekt. Tack så mycket. Hejdå.

Jag känner på mig att hennes attraktionskraft drar åt sig oönskade objekt. Hon sitter alldeles avslappnad på broräcket, i regnet, med en katt i famnen. När jag går närmare ser jag att katten har rabies och har antagligen bitit och rivit henne flera gånger. Människorna undviker henne. Jag går närmare. När vi är alldeles intill varandra, intimt sett, höjer hon huvudet och stirrar rakt in i mina ögon. Jag ser hur pupillerna drar ihop sig, jag ser hur gåshuden knottrande kommer fram på hennes bara hud innan hon fräser och kastar katten emot mig. Jag blir rasande och knuffar ner henne från broräcket. Hon skriker till samtidigt som hon desperat håller i kattens svans som i sin tur skriker och sprattlar innan de båda far ner i det iskalla vattnet. Jag ser hur de flyter med strömmen, dras ner under den, dyker upp igen vid ytan lite längre bort innan de till slut försvinner ut i havet.

Iaf, Gott Nytt År på er alla!