mina30jag

Hon gick in med stapplande steg, darrande som ett asplöv i snöoväder: Mona Sahlin äntrade scenen. Början var hackig, Fredrik Reinfeldt käkade popcorn, Göran Hägglund blåste såpbubblor, Maud Olofsson tjuvrökte. Tillsammans går Lars Ohly och Peter Eriksson, hand i hand, fram mot podiet. Vigselringarna sitter på plats. Men skåda! Vad vore ett bröllop utan en tragedi? Jan Björklund lägger ut ett krokben framför Ohly. Ohly faller och drar med sig Eriksson, skrikandes, nedåt pelargången. Mona Sahlin har fått nog. Hon smäller igen Bibeln och kastar den rakt i magen på Reinfeldt. Reinfeldt sätter ett popcorn i halsen och börjar hosta och kraxa. Maria Wetterstrand kommer från ingenstans och tar Maud Olofssons cigaretter. Det skulle hon inte ha gjort. Maud Olofsson, nu lidandes av abstinens när hon inte kan tillfredställa sitt nikotinbehov, vrålar och hoppar på Maria Wetterstrand. Göran Hägglund ritar på golvet med krita. Lars Ohly reser sig upp och tittar på Björklund. Hans (Lars Ohlys) ögon lyser rött: han vill ha blod! Jan björklund, nu vettskrämd, ger till ett skri och försöker ta sig upp i predikstolen. Mona Sahlin tar Göran Hägglunds kritor. Göran Hägglund börjar gråta. Reinfeldt, nu utan något besvärande popcorn i halsen, ser förödelsen i kyrkan. Han höjer upp armarna i skyn och tillber Oden. Plötsligt blev det mörkt.
- ”Är det solförmörkelse?” frågar Björklund från predikstolen.
- ”Nej.” morrade Lars Ohly. ”Det är min vrede som släckt allt hopp för din del, mitt offerlamm.”
- ”Fredrik, hjälp mig! Fredrik!” ropar Jan Björklund. 
- ”…och detta blod från den allra renaste oskuld skall ge oss kraften att härska över världen tills Du ej icke finnes kvar, O store Oden.” sa Reinfeldt lugnt och stadigt.
   Peter Eriksson, lite groggy efter fallet, tittar sig runt om i kyrkan och konstaterar att det ser mörkt ut.
- ”Kan nån tända lampan?” frågar han trött.
- ”Och slösa med koldioxiden? Ditt klimatsvin!” väste Maud Olofsson innan hon vräkte sig över Peter Eriksson bakom honom och, likt ett lejon på den afrikanske savannen, bet honom i nacken.
   Mona Sahlin gick fram till Reinfeldt, tog fram sin Koran och sade:
- ”Du oinvigde hedning, nu skall du få höra på Det rätta ordet.” och började sedan sjunga på arabiska. Fredrik Reinfeldt brydde sig inte om Sahlin. Han knöt istället nävarna och tjöt ut i ett klagorop där han åkallade Oden, Tor, Frej och Heimdall. Och se! Taket revs upp och ovanför dem lyste himlen mörkrött och på denna vägg, detta tak av blodröd tapet red fyra märkliga figurer fram över fältet mot dem. Mona Sahlin, som nu ej längre tror på Muhammed, skriker av skräck. Reinfeldt skrattar skrockande. Lars Ohly, som nu har tagit hand om Björklund, kände helt plötsligt att predikstolen kanske inte var en sådan bra plats att vara på och skyndar sig nerför trappan. Mona Sahlin, som aldrig riktigt har trott på de nordiska asagudarna, började springa mot utgången. Men ajajaj! Göran Hägglund, med tårarna rinnande ner längs kinderna, hade hunnit fram före henne och stängde porten med en rejäl regel.
- ”Du dum.” stötte han ur sig.
- ”Barnrumpa ur vägen!” svor Sahlin. Men hägglund sparkade henne på smalbenet så att hon ramlade.
- ”Du elak. Du tog mina kritor. Du dum.” 
   Mona Sahlin jämrade sig. Lars Ohly, nu nere vid golvet, mötte Fredrik Reinfeldt.
- ”Och vart tror du att du är på väg, din lilla kommunist!” sa Reinfeldt. Lars Ohly tänkte svara tillbaka men hindrades av att Oden, Tor, Frej och Heimdall landade i kyrkan. Oden selade fast Sleipner vid en kyrkbänk, Tor och Frej parkerade sin vagn i ett hörn, Heimdall hade åkte med regnbågen. De beskådade kyrksalen.
- ”Vart är våran oskuld?” röt Tor. ”Vi har inte kommit ända från Valhall i onödan. Vi vill ha människoliv!”
   Fredrik Reinfeldt tog ett fast tag om Ohlys arm.
- ”Här är hon, mina herrar.” sa Reinfeldt med hög stämma. ”Den allra spädaste av jungfrur.”
   Ohly, som nu förstod vad som var i görningen, försökte protestera, men upptäckte till sin fasa att han inte kunde prata. Han kunde inte få fram ett ljud! Nu steg Oden och Frej fram för att inspektera oskulden.
- ”Hon ser ståtligt ut. Ett väldigt vackert exemplar.” sa Oden.
- ”Sannerligen. Henne skulle man vela ha.” stämde Frej in. Lars Ohly började svettas.
- ”Vi tar henne.” sa Tor. ”Finns det någon mer?” frågade han Reinfeldt.
- ”Den skadade kråkan där borta vid porten kan ni få ta om ni vill.” sa Reinfeldt och pekade på Sahlin.
- ”Menar du hon med blod kring munnen?” frågar Heimdall och pekar på Maud Olofsson.
- ”Nej, henne ska ni undvika. Hon är en riktig vildkatt. Ta den andra istället. Hon som försöker ta sig ut nu.”
- ”Kvinna!” sa Oden och riktade sin hand mot Mona Sahlin, ”Nu är du min!” och skickade blixtar mot Sahlin. Sahlin skrek av smärta och färdades telepatiskt till Sleipner.
   Lars Ohly såg sin chans och försökte fly men han hann inte lång, ty Tor kastade Mjölner mot honom och slog ner honom medvetslös. Han gick fram till Lars Ohly och bar honom över axeln. Mjölner hade han i ena handen.
- ”Det ser ut som om vi är klara här.” sa Oden. ”Tack för affären.”
- ”Tackar tackar.” sa Reinfeldt. Oden band fast Sahlin och la henne på Sleipners rygg. Tor och Frej gick till sin vagn och la Ohly på golvet i vagnen. Heimdall åkte i väg på regnbågen, efter honom kom Oden med Sleipner och Sahlin och sist men inte minst Tor och Frej med Ohly. Taket kom tillbaka igen och det blev med ens ljusare ute. Maud Olofsson kom fram till Fredrik Reinfeldt, torkade av sig blodet från munnen med armen, och sa:
- ”Det var väl ett trevlig bröllop.”
- ”Ja, men hur gick det för lille Göran?”
- ”Stackarn tappade bort sina kritor.”
- ”Nej va synd.”
- ”Ja men jag lovade honom att vi köper nya när vi åker hem.”
- ”Det gör vi.”
- ”Kom nu Göran. Var inte ledsen, allt ordnar sig. Kom nu, allt ska bli bra ska du få se.”
- ”Mona dum.”
- ”Ja Mona dum, men Mona är borta nu.”
- ”Mona borta?”
- ”Ja, Mona borta. Nu är det bara du och jag och Reinfeldt kvar.”¨
- ”Va bra.”
- ”Javisst, jättebra.”
De gick ut och åkte tillbaka till Stockholm. De styrde Sverige klokt och rättvist och levde lyckliga i alla sina dagar.

Slut.