Behovet av en livsuppgift 2: En slags efterskrift
Antag att det finns en lista på vad som är bra respektive dåligt för just dig. Tänk dig att du en dag blir tillhandahållen en slags manual på hur du ska leva ditt liv. Allting är utformat precis så att du ska må så bra som möjligt. Ditt välmående har varit det suveräna syftet med hela dokumentet. Vad skulle du göra? Skulle du ignorera det, förkasta att något/någon annan än du själv vet vad som är bra och dåligt för din hälsa? Eller skulle du läsa den, i alla fall i början, bara för att se om den fungerar eller inte? Kanske att du i några dagar försöker leva efter dess rekommendationer. Två saker skulle kunna hända då (givetvis flera men i huvudsak dessa två): du märker att maten som du är ordinerad inte smakar gott, motionen gör ont, känns krävande och svår, de dagliga rutinerna och vanorna som du hädanefter skall följa stämmer inte överens med ditt vanlig jag och hela din personlighet börjar kännas främmande. Du slutar upp med den förespråkande livsstilen och återgår till det gamla vanliga som du är bekant med. Det andra är det motsatta: du känner att maten du har blivit tillsagd att äta passar dig utmärkt, din kropp suger girigt åt sig näringsämnena, motionen ger utdelning, du känner hur du mår bättre efter varje träningspass och att din sömn och koncentration når nya höjder, ditt nya tankemönster som du skall följa och leva efter i enlighet med dokumentet får dig att inse att livet har mer att erbjuda än vad du förut trodde var möjligt. Du kan inte sluta följa det som står i listan, allt känns fulländat bra, ja rentav perfekt. Vad händer sedan? Ett välbehövligt avbrott, eller är kanske till och med avbrott såsom dagliga vilopauser – meditation, kontemplation – en del av din nya vardag, enligt dokumentet? I så fall gratulerar jag. En högst personlig misstanke är dock att denna känsla av välbefinnande skulle utveckla sig till en drog; ett beroendeframkallande tillstånd där du mår så bra som möjligt och som du hela tiden vill återkomma till. Du kan inte sluta att må bra. Men är det farligt då? Så länge man följer dokumentets förordningar så lär man väl aldrig fara illa? Man kan väl inte må så pass bra att man börjar må dåligt? Eller? Skulle vi människor klara av att må bra hela tiden? Skulle vår kropp och vårt sinne klara av denna härliga känsla av välbefinnande dag ut och dag in? Är vi anpassade till det?
Detta är såklart spekulationer. Något motsvarande dokument finns i verkligheten inte, i alla fall inte ett sådant som skulle verka så fullkomligt som jag beskrev det. Men visst, det går ju att göra vissa bedömningar av vad som är bra och dåligt för ens kropp och själ. Jag förkastar inte dessa metoder något det minsta, tvärtom, det är dock så att jag strävar efter fulländning: tänk er bara vad frestande det skulle vara med en egen personligt individuell exakt och precist beskrivning på hur man ska leva sitt liv. Inga mer tvivel, aldrig mer behöver man frukta över att man ska göra något fel eller att begå ett misstag. Visst, att fela är mänskligt, men nu har vi i alla fall ett facit som säger till när vi gör fel och när vi gör rätt. Allt finns nerskrivet svart på vitt vad man skall göra respektive inte göra. Skulle inte det vara paradiset? Eller skulle det kännas för inrutat? För mycket byråkrati, för mycket bestämmande över hur tillvaron skall se ut? Vad hände med den individuella friheten? Ska man inte få leva det liv som man själv vill leva? Lugn, bara lugn, det finns ingen lag på att man måste göra allt det som dokumentet säger att man ska göra, det är och kommer endast att vara rekommendationer och som sådana behöver man endast följa om man vill det. Men om möjligheten fanns, att få ett sådant dokument och sedan att läsa den, skulle man göra det? Skulle det – åh tänk om det gjorde det! – besvara vad som är meningen med våra liv? Nästa fråga är en omformulerad upprepning men kräver ändå att ställas: om vi vet vad som är meningen med våra liv, vad skulle hända sedan? På vilket sätt skulle meningen med livet påverka våra liv? Skulle vi ens bry oss? Skulle det inte betecknas som ett enda stort hyckleri om vi under större delen av vår tid här på jorden har försökt komma på exakt vad som är meningen med tillvaron och sedan bara strunta i det?
Jag ber om ursäkt om jag låter pessimistisk. Allt det här kan gott och väl klassas som svammel från min sida men ämnet i sig, utan mina teorier och frågeställningar, är i allra högsta grad relevant för de flesta av oss som lever och andas här på jorden.
