mina30jag

1

 

“Människans moraliska syfte i livet är att uppnå sin egen lycka.”^[1]

 

Men vad är lycka? Det är en för abstrakt fråga för att kunna besvaras seriöst, men det som jag anser inte tillhör lycka är de kortsiktiga tillfredställandena såsom knark, socker, antidepressiva medel och liknande, sådant som ger lycka endast för stunden, fast vad har jag att säga till om i sådana saker när jag nästan inte har någon erfarenhet utav dem?

 

“Det man icke kan tala om, därom måste man tiga.”^[2]

 

Låt oss undvika de kortsiktiga svaren på lycka och försöka klargöra de mer långsiktiga alternativen. Att kunna må bra i det långa loppet och inte i det korta kräver noggrann planering. Äta rätt, motionera, vila (man vill inte bli utbränd) och att tillfredställa sina begär och behov är grundläggande krav. En del av er kanske reagerar på det jag nyss sa om att tillfredställa sina begär och behov, vad jag menade var att man skulle tillfredställa dessa med måtta. Man ska inte hänge ge sig åt sina drifter helt vind för våg, men något måste man unna sig. Eller hur ska man egentligen göra? Ska man gå den enkla vägen och tillfredställa alla sina impulsiva nycker och infall eller ska vi gå den något svårare vägen och låta förnuftet råda över alla våra handlingar? Inom kristendomen har de en liknande beskrivning på livet: den enkla stigen och den svåra stigen. Den enkla stigen är rak och enkel och väldigt lätt att beträda. Den svåra stigen är kantig och krokig med törnen som slingrar sig runt på marken. Av dessa två stigar så är det den svåra stigen som sägs vara den rätta vägen.

 

“Jag har alltid hatat denna ... förmåga att komma fram till sanningen genom att ta den kortaste genvägen.”^[3]

 

Vi ska alltså inte göra det för lätt för oss och bara tillfredställa oss själva för ögonblicket. Vi måste helt enkelt komma på ett sätt att nå långvarig lycka. Men hur gör man det? Ska man leva ett slags “perfekt liv” där man tar hand om sig själv och sin kropp på bästa möjliga sätt? Det konstiga när det gäller den aspekten på lycka är inte vår brist på kunskap om hur man ska göra för att leva ett sådant liv utan däremot så är bristen nämligen vårt engagemang i att utöva dessa handlingar. Vi vet vad som är bra för oss, vi vet vad vi själva och vår kropp mår bäst av, ändå så följer vi inte det utan låter våra känslomässiga nycker styra oss i våra liv. Varför? Har människan inte hunnit utveckla sig evolutionärt till den miljö hon lever i: är vår omgivning för främmande för vår biologiska överlevnadsinstinkt? Jag vet inte, men valet är vårt när det gäller hur vi vill leva våra liv. Som en rationell människa bör man i så fall fatta det förnuftigaste beslutet, det som ger mest belöning i slutändan. Allt annat är meningslöst.

 

 

2

“När människorna pressar sina gränser utvecklar hon sin förmåga att utföra stordåd.”^[4]

 

Alla drifter kommer så småningom att leda till lidande. Stoikerna under antiken hade ett träffande synsätt på detta: livet är som ett rep där den ena änden representerar glädje, lycka, välbefinnande och den andra änden smärta, olycka, olustkänslor. Man kan inte dra i ena änden, t ex den som representerar glädje och lycka, utan att också få med den andra änden, t ex olycka, smärta, sorg etc. Stoikerna gav då som svar att man inte skulle röra repet överhuvudtaget: de förespråkade en närmast apatisk livsstil, men inte apatisk som vi känner till det idag med handlingsförlamande egenskaper utan snarare ett tillstånd där man är känslokall: man låter sig inte beröras eller bli påverkad. Tänk er en robot som inte visar några känslor, det var idealet för stoikerna. Arthur Schopenhauer tänkte i liknande banor och ansåg att all vår vilja och alla våra begär orsakar bara större och större smärta. Det skapas en ond cirkel där vi vill ha så mycket som möjligt men ändå aldrig blir nöjda. Hans lösning var liksom stoikerna att man skulle kväva viljan, man måste undertrycka begären och drifterna för att på så sätt forma ens personlighet där man behärskar och kontrollerar sig själv. Man ska inte vara slav under sina begär, man ska vara herre över sin egen kropp, och vägen till detta skulle ske genom en slags asketisk livsstil där man minskar på begäret och därmed minskar lidandet. (Tänk er buddhismen.) Detta förkastade Nietzsche: “Låt den fria viljan löpa fritt“, är något han förespråkade ofta och väl. Om vi med stoiska termer “drar” i “känslorepet” så måste vi också vara beredda på att möta svårigheterna: smärta och lidande. Men det är inte för inte Nietzsche räknas som en hård filosof: Han anser helt enkelt att man ska “bejaka” sitt lidande och sin smärta för att på så sätt nå nya höjder.

 

“Det som inte dödar dig härdar dig.”^[5]

 

Och visst är det så! Hur kan man veta vad sann framgång är för något om man aldrig i hela sitt liv har stött på motgångar? Vatten smakar aldrig så gott som då man är riktigt törstig, berömmelse och välgång passar aldrig så perfekt som då man har hånats och lidit nöd, en god natts sömn fungerar bäst då man har varit riktigt trött. Men är verkligen den här filosofin något för alla människor? Ska förmågan att uthärda smärta vara det främsta sättet att visa sin “duglighetskapacitet” i jämförelse med andra människor? Nej, men att kunna uthärda stor smärta är ett prov på en väldig styrka och visar upp en grandios bild av ens karaktär och personlighet. Smärtan i sig är inte något mål, den är bara ett nödvändigt steg på vägen för att kunna uppnå lycka. Och lyckan är i allra högsta grad individuell. Ett grundsvar på vad lycka är för något skulle dock kunna vara att leva det så kallade “perfekta livet” där varje dag av ens liv utstrålar god hälsa och välbefinnande. Jag tänker inte vara så pass dogmatisk att jag ger er en allmängiltig skiss på hur man ska leva sitt liv, det enda kriterium jag har på varje persons lista är dock rent vatten och frisk luft. Allt det andra kan man ändra efter person - motion, kost med mera kan vara individuellt - men frisk luft och rent vatten är av absolut nödvändighet om man vill leva ett långt och hälsosamt liv.

 

3

 

“Detta är viktigast: att du i ditt inre är ärlig.”^[6]

 

En livsuppgift är något oerhört individuellt. Jag kan endast hänvisa till existentialismen där man förespråkar en livsstil som består av val och väljande. När det gäller själva valet av livsuppgift kan jag endast råda er till att rannsaka er själva: “Vad vill jag – egentligen?”. Svara på frågan så bra du kan. Låt den ta en dag eller två att jäsa på sig. När du känner dig redo, sätt dig ner och skissa upp några alternativa svar. Tänk dig vad som skulle kunna vara värt att hänge ge sig resten av sitt liv åt, vad skulle kunna vara värt att offra hela livet på? Vad skulle ni helst av allt vilja uppnå? Jag kan inte svara åt er, ni måste lyssna på er själva innan ni kan svara ärligt på den frågan. Och när ni gör det, glöm aldrig bort svaret. Ha det som en ledstjärna under resten av era liv. Gör er själva lyckliga.

 

---

^[1] Ayn Rand

^[2] Ludwig Wittgenstein, ”Tractatus logico-philosophicus”.

^[3] José Carlos Somoza, ”Idéernas grotta”.

^[4] Anders Wik

^[5] Friedrich Nietzsche

^[6] William Shakespeare