Kassandra
Ditt trolska blonda hår, glänser i ljuset
av månens gulbleka sken, likt ögon
av renaste guld. Förfrusen,
i den djupaste kratern, ska vi vandra
till världs ände, min kära Kassandra
och leda oss själva ut
ur mörkrets djupa bur.
När vi vår resas mål äntligen har nått
och på ålderns höst, i himmelriket, förstått;
när skräcken av ensamheten gått bort,
och paradisets förbjudna trädgård finna
vars portar ständigt och åter brinna
där vi tillsammans lider
i väntan på ljusa tider.
Länge skall vi älska som gudar
berusade av ungdomens närande kraft -
vår kärlek som medicin mot sjukdomar kurar.
Du förundras över tidens frånvaro
samtidigt som vår permanenta närvaro
bryter mot moralens lagar
och skapar sorglösa dagar.
Du föryngras i min famn på dödsbädden.
Ditt hår är vitt, ditt ansikte blek som vintern
en höstnatt, som denna, fast förklädd
till något djupare, en slags substans
vars ursprung inte går att finna nånstans.
Du suckar ömt farväl,
till min sorgsna själ.
