mina30jag

Mycket väl godkänd. Ganska banalt, när man tänker efter. Inte Bra, inte Duktig, inte Perfekt eller Strålande utan helt enkelt Mycket väl godkänd. Det högsta man kan få i ett ämne (eller kurs, välj själv epitet). För mig och säkerligen många andra har jakten på MVGn (Vad blir MVG i plural?) varit av stor vikt, den ultimata anledningen till att man anstränger sig extra mycket och gör det lilla extra som krävs för att arbetet ska vara så bra som möjligt, så att man till slut får det åtråvärda betyget MVG. Men varför strävar man mot MVG? Är det prestige? Ett bevis på att man har kunskap och är smart? Gör man det för att man har nytta av det senare i livet, typ när man söker högskola/universitet? Gör man det för att det är en tävling? ”Den som har flest MVGn vinner!” Är det en plikt? ”Nu ska du satsa på höga betyg i gymnasiet.”, säger föräldrarna. Sagt och gjort. Man vill inte riktigt ha MVG (eller jo, om det vore enkelt att få tag på dem) utan man gör det eftersom man förväntas ha MVG. Men vad är själva syftet med MVG? För det första – jag utgår nu ifrån hur det är på gymnasiet – så är det i första hand själva kursen det handlar om. Du kan ha IG, G, VG eller MVG men det som verkligen spelar någon roll är själva kursen. Utan den inget betyg. Ett streck i betyget är tiofalt gånger värre än ett IG, eftersom man med ett IG ändå har kurspoängen – med ett streck har du inte ens ett fullvärdigt gymnasiebetyg. Vi antar dock att man faktiskt går på lektionerna och får närvaro, gör uppgifterna någotsånär så att man i alla fall inte får ett streck. Sen kommer det roliga. Beroende på hur pass bra du sköter dig i kursen så värderas du (din kompetens inom kursämnet) och utifrån det kommer ditt betyg att sättas. Gör du bra ifrån dig = bra betyg, gör du dåligt ifrån dig = dåliga betyg. Enkelt va? Men stämmer det verkligen? Jag personligen har inte så stor erfarenhet av det, men jag har hört talas om människor som slappar igenom nästan en hel kurs, dyker upp först när det vankas betygsättning, gör ett strålande arbete under en kort tid och får sedan VG eller rentav MVG, medan vi andra plikttroget har gått på alla lektionerna och slitit häcken av oss under minst en termin eller ett helt läsår (beroende på kursens längd) och nöjer oss med VG eller rentav bara G, beroende på vilken kurs det är (är den jättetråkig/jättesvår är vi glada över att bara ha klarat den, är den jätteintressant/lätt ökar våra egna förväntningar på ett högt betyg). Detta låter onekligen orättvist. Det borde såklart vara helheten, det sammanlagda arbetet man har spenderat på kursen som skall betygsättas. Och jag vill inte påstå att det inte är så, men vi alla hört hemska orättvisa historier om när betygsättning har gått på tok. Har man rika föräldrar får man MVG, är man snäll och trevlig får man MVG, är man en kille/tjej så får man högre/lägre betyg (välj själv vilket, jag vet inte vilket kön som blir särbehandlad, om det nu existerar - jag törs inte svara på det) och så vidare.

Att vara lärare och sätta betyg måste vara en av de jävligaste uppgifterna som finns. Tänk er att man har umgåtts med personer under ett helt år och så ska man sedan värdera personen på en fyragradig skala. Det kan inte vara lätt, eftersom man vill vara snäll och trevlig men samtidigt rättvis. Vi som har filosofi B med Bosse har den senaste tiden diskuterat en hel del om olika saker. En lektion kom vi in på betyg och utvärdering och Bosse förbarmade sig över den mödosamma processen att sätta betyg. Han frågade oss om våra synpunkter över det hela och vi pratade lite om det. Jag nämnde att i USA har man när det gäller lag och juridik tagit en symbol av en kvinna – Justitia, rättvisans gudinna i romersk mytologi – som i ena handen har en balansvåg och i den andra ett svärd, men det som jag främst förknippar Justitia med är hennes ögonbindel. Det är en relativt modern avbildning av henne och det ska symbolisera allas likhet inför lagen. För att kunna göra en sådan rättvis bedömning som möjligt så kan man inte låta synen förvilla omdömet, det är därför hon väljer att inte se när hon dömer. Man måste vara opersonlig. Fast det kanske blir lite svårt för dagens lärare att göra bedömningar med ögonbindel, fast å andra sidan hade det varit ganska roligt med en lärare med ögonbindel på sig. Jag hoppar nu från Justitia till Grevåkerskolan: jag brukar nämna en viss lärare som vi på Grevåker hade när vi diskuterar betyg. Han heter Sten Sundström och jag hoppas att han inte stämmer mig för ärekränkning eller något liknande på grund av att jag nämner honom vid namn eller för det som jag nu kommer att säga härnäst. Han var vår musiklärare under större delen av grundskolan och hade ett speciellt sätt att sätta betyg. Han berättade för oss hur han gick tillväga och det var följande: så fort man kliver in genom dörren till klassrummet och är med på hans lektioner så poängsätts man. I början har alla elever 50 poäng, men beroende på hur man beter sig under lektionens gång så kan man få minuspoäng respektive pluspoäng. Minuspoäng kunde t ex vara att man hade keps på sig inomhus, att man pratade medan han själv pratade eller på ett eller annat sätt var bråkig, störig under undervisningen. Pluspoäng var då det motsatta: man tar av sig kepsen när man kommer in, man sätter sig vid bänken och lyssnar på vad han har att säga. Givetvis hade han också prov och läxor för att få ut mer specifikt vad vi kunde och inte kunde när det gällde musik. Han sa att vid slutet av terminen så går han igenom poängen som alla elever har fått för varje lektion och sedan tar han ut medelvärdet av det. Har man haft över 50 poäng på många lektioner så ger det ett högre medelvärde och därmed ett högre betyg. Har man haft under 50 poäng på många lektioner så ger det såklart ett lägre medelvärde och därmed ett lägre betyg. Jag tycker det verkar vara ett genialiskt system att sätta betyg på, eftersom det inte blir på något sätt personligt (eller ja, det beror ju på hur han poängsätter varje elev under lektionernas gång, men sätter man upp vissa ordningsregler etc. så är det enkelt att bara gå efter dem); siffrorna ljuger inte. Har man mycket eller lite poäng så beror det ju inte på grund av personliga skäl (alltså att det har någonting med själva eleven som person att göra) utan poängen baseras ju på insatserna, arbetet och de handlingar man gjort och utfört under lektionerna (och såklart resultatet på prov och läxor, givetvis). Det kräver visserligen en hel del tid att behöva betygsätta alla elever individuellt efter varje lektion, och han sa det också att det var ett jobbigt sätt att sätta betyg på eftersom det kräver mycket arbete, men nog allt verkar det vara ett rättvist system?

Nåja, nog om goda gamla tider. Det här inlägget handlade ju om vad som är själva målet med MVG. Varför finns det MVG? Tänkte skolverket på alla tävlingsinriktade barn och ungdomar som inte vill något annat än att vara bäst i klassen, eller skulle de olika betygen fungera som en slags värdeskala på barns kunskaper som underlättar klassifikationen av dem: ”Jaha ett VG barn där, ett MVG barn där och herregud där går det minsann ett IG barn det var det värsta!” Skämt åsido, men var är egentligen meningen med MVG? Vad är det som skiljer MVG från G t ex? Jag väljer att se det såhär (på skolverkets hemsida finns det mer utförligt att läsa för varje kurs vad som krävs för de respektive betygen, men vi känner de flesta igen standardfraserna/nyckelorden som analysera, jämföra, dra egna slutsatser, arbeta självständigt, behärska vad det nu är för färdighet som lärs ut etc.): För G behöver du anstränga dig lika mycket som en robot, en dator. Du söker reda på fakta, sedan rabblar du upp fakta. Du är en medelmåttligt ”kalenderbitare”. Det intressanta är att just den här egenskapen var det som gjorde att man fick MVG – eller ja, femma hette det väl på den tiden – förr i tiden. För VG är det lite mer engagerat arbete, lite mer självständigt, mer egna åsikter, källkritik etc. För MVG ska man verkligen använda sig av faktan och försöka få någonting utav det. Man ska ifrågasätta, vara kreativ, komma med egna förslag på lösningar/förändringar som kan göras. Att se saker och ting ur ett vidare perspektiv, ur olika synvinklar, det är viktiga saker för att få/nå MVG. Men varför är det viktigt då? Jo, kanske för att det finns olika sorters ”sanningar”, beroende på vem man frågar, och att vi då bör veta det, känna till att myntet har två sidor. Vi ska inte vara naiva och svälja allt som står i wikipedia eller i läroböckerna, utan vi ska kritiskt granska allt vi stöter på och inte låta oss bli lurade eller vilseledda av någon eller något. Vi ska inte heller vara likgiltiga och vackert acceptera olika saker och ting, utan stöter vi på något uppseendeväckande så ska vi reagera på ett moget och vuxet sätt, och sedan använda oss av förnuftiga argument. Det är ganska viktigt, oavsett om det är målet med MVG eller inte. I dagsläget kämpar de flesta av oss (dåtid: har kämpat) med att få MVG, men jag misstänker att vi gjorde det bara för MVG: ets (?) egen skull. Vi brydde oss egentligen inte om det som stod i kursplanen för MVG, eller så läste vi det och använde oss av det som MEDEL, alltså som VERKTYG för att nå MVG. Hur ofta jämför, analyserar vi och drar egna slutsatser i vardagslivet? Tja, när vi håller på med någonting som berör oss, någonting som vi är intresserad av, kanske inte ens då. Fördomar heter det när man drar förhastade slutsatser, men jag tror inte att fördomar hjälper en om man vill nå MVG. Min poäng är att vi inte tar till oss det som gör betyget MVG bra/nyttigt: vi analyserar, jämför, ser ur olika perspektiv bara ett par gånger under kursens gång, knappt det! Men just det här är vad, tror jag, som skolverket vill att vi ska ta till oss och lära oss – nämligen att tänka ”outside the box” som det heter på engelska. Samtidigt som vi ska vara intellektuella och veta en hel del saker så ska vi kunna behandla information på bästa möjliga sätt, genom att vara skeptiska och analysera allt, och samtidigt vara lite kreativa, innovationsrika.

Det känns som om jag svamlar nu, kanske har det att göra med att jag har gått på Samhällsprogrammet i tre år. Där drillas man att tvingas ta olika ställningstaganden och kunna komma på vettiga argument, svar på tal, för- och nackdelar, på båda sidorna. Mitt förra inlägg om fanatism handlar lite om det, men den kan stå för sig själv. Jag har inte nämnt de negativa sakerna med MVG, typ studiestress, inflation, rivalitet mellan vänner och så vidare. Kanske är det något som inte är särskilt accepterat att prata om. Jag lämnar i alla fall ordet fritt för de som har egna åsikter om vårt kära betygssystem i allmänhet och MVG i synnerhet. I framtiden kommer vi ju att ha ett nytt betygssystem. Personligen ser jag fram emot det och önskar att jag hade fått uppleva det när det hade berört mig. Jag har räknat ut att Jonas och Olov, mina två tvillingbröder, kommer troligen att få uppleva det betygsystemet. Jag avundas dem.

Vad tycker ni själva?

Mvh Anders