mina30jag

En hel del på den här bloggen har skrivit om den dagen då vi tar studenten. Många önskar varandra lyckönskningar och pratar om sommarlovet, vad man ska göra efter det och så vidare. Jag vill bara säga att jag också önskar er alla en trevlig tid efter vår skolgång här på Hjalmar. Det här inlägget handlar egentligen om olika böcker och filmer som jag vill tipsa er om innan vi skiljs åt, men för att kunna göra det måste jag berätta lite om min relation till er. I början, när jag först kom hit till Hjalmar, intalade jag mig själv: ”Tre år, du kan klara det Anders, tre år sen är allt över och du är fri.” Jag var fast besluten om att jag inte skulle behöva öppna upp mig själv eller behöva bli vän med några för att gå här på Hjalmar. Kan man ha mer fel? Ett sånt beslut skulle bara ha gjort mitt liv ännu fattigare. Jag vet det, för jag kommer ihåg hur det kändes de första dagarna, veckorna ja t.o.m. månaderna, då man såg hur en del blev vänner med varandra alldeles på direkten medan man själv bara ville fly till biblioteket eller gymmet på rasterna. Tänk om jag hade valt ett annat tillvägagångssätt istället och vågat vara mer social i början. Sakta men säkert ändrade jag min ståndpunkt. Jag vet att jag har en del skygghet/blygsel/rädsla kvar att hantera med, men jag tycker ändå att min tid här på Hjalmar har varit positivt för mitt socialliv. Idag känns det som att jag har skaffat mig ärligare, trevligare och vänligare vänner än vad jag har haft tidigare. Visst finns det fortfarande en del personer som jag knappt har pratat med, men jämfört med mitt utgångsläge så kunde det ha varit mycket värre. Även er som jag inte riktigt känner önskar jag ett hjärtligt lycka till, för jag vet att vi alla mår bra om en till i vår omgivning mår bra. Ursäkta klyschan, men glädje smittar. Jag hoppas att allt går som ni hoppas efter studenten. Om inte, så har vi alla fall fått tillfället att lära känna varandra, vilket är väl värt tiden vi har spenderat här.
Med det sagt tror jag att jag kan ge några tips för en lyckad filmkväll eller helt enkelt en annorlunda läs- och filmupplevelse. Det är jag åtminstone skyldig er ;)

Filmer

Cape Fear (1991 års version). Robert DeNiro är världens bästa skådespelare, end of discussion. Den här filmen älskar jag verkligen. Den är läskig och skrämmande fast på ett psykologiskt vis. Det finns en del blodiga scener, men det finns sällan några billiga ”hoppa-till-effekter”, snarare är det stämningen, dialogen och framför allt DeNiro som så jädra bra att när man kommer till slutet håller man på att gå åt av nervslitage. Här är en trailer på den:

There Will Be Blood. Om det finns en tronarvinge till DeNiro så är det irländaren Daniel-Day Lewis. Han är känd för att gå riktigt djupt in i sina karaktärer och brukar sällan, om ens någonsin, gå ut ur dem under filminspelningen. Här spelar han en oljekapitalist under 1900-talets början i USA. Hans fanatiska kamp för pengar och makt är endast jämförbar med den lokala sektens religiösa fanatism, som han måste blidka genom ett medlemskap för att få tag på olja. Här är en scen där han blir döpt i kyrkan. Kan se lite konstigt ut om man inte har sett hela filmen, men tänk er att han har just förlorat sin son samtidigt som han bara vill ha mer olja så förstår ni situationen lättare (Daniel Day-Lewis är han med mustaschen):

http://www.youtube.com/watch#!v=KwkP7Gnp7ek&playnext_from=TL&videos=o_n5WmZ2Cv0

Possession. Den här filmen är jättekonstig. Sam Neil (Dr. Alan Grant i Jurassic Park) är med i filmen, men huvudnumret är hans motspelare, Isabelle Adjani, som vänsterprasslar med ett tentakelmonster. Han vet inte om det, men misstänker att något är lurt. Det ena leder till det andra till slutet som också är väldigt konstigt. Kuriosa: När I. Adjani fick se slutprodukten på bio blev hon så pass skräckslagen att hon försökte begå självmord efteråt. Så sjuk är den här filmen. Varning för starka scener om ni tänker se den. Här är en trailer:

Jungfrukällan. En del tycker att Bergmans filmer är tråkiga (och ja, de flesta är verkligen det) men Jungfrukällan är en av de som innehåller mer ”action” än de övriga. Handling: Dottern till en gårdshövding blir rånmördad av några lösdrivare. De tar hennes kläder som stöldgods och söker husrum hos dotterns intet ont anade föräldrar. En av rånmördarna begår dock misstaget att försöka sälja klädesplagget till dotterns mor, som genast känner igen klänningen. Modern meddelar fadern (en ung Max von Sydow) som väljer att ta lagen i egna händer. Den fick en Oscar för bästa utländska film och ska vara influerad av Kurosawas otaliga samurajfilmer.

Jag kan nämna flera andra filmer, men de har ni säkert redan hört och med risk för att låta som en copycat så stannar jag här. Vill ni veta mer om vad filmerna handlar om kan ni fråga mig eller googla dem.

Böcker

Min far hade en dröm av Barack Obama. Han är världens mäktigaste person, bara det är skäl nog att läsa boken. Dessutom så är det en riktigt bra bok. Den här boken hade varit klart läsvärd även om författaren inte hade varit världsberömd – den kan gott stå för sig själv, med det fina språket och de skarpa analyserna, samt vissheten om hur det är att leva i USA som Afro-amerikan.

Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren. En norrländsk bomb, litterärt sett. Trots sin korta längd, 153 sidor, äger den en biblisk tyngd som med den norrländska miljön skapar en sugande atmosfär vilket gör att man inte vill sluta läsa boken.  Det hela handlar om ett ekonomiskt utsugande av en arrendator som till slut blir till ett sexuellt utnyttjande för att de som hyr hans mark inte vill sälja sin musikalitet. Nu krånglade jag till handlingen, men den är jättebra, speciellt när hela boken är som ett slags anklagelsetal mot Gud, eller som de säger i boken, ”Vårherre”. Ett måste för oss svenskar i allmänhet och oss norrlänningar i synnerhet.

Onåd av J.M. Coetzee. Det utspelar sig i Sydafrika. En professor har en affär med en student. Han tvingas lämna institutionen och beger sig till sin dotter som bor på landsbygden. Det dröjer inte länge förrän de båda blir utsatta för oprovocerat våld av tre färgade män. Jag sa på bussfärden tillbaka efter studentkryssningen att min favoritförfattare var Stephen King. Det var tyvärr en liten nödlögn; jag älskade verkligen Stephen King förut, men de senaste två-tre åren så är det faktiskt Coetzee som jag gillar mest. Han är en Nobelprisvinnare men hur lätt som helst att läsa ändå. Alla hans böcker är läsvärda, och Onåd är ett av hans mästerverk. Har även filmatiserats med John Malkovich i huvudrollen.

Blonde av Joyce Carol Oates. Oates kommer troligen att bli känd som den som alltid tippades att vinna Nobelpriset men som aldrig fick det. Blonde är hennes riktigt stora mästerverk och handlar – dock fiktivt – om Marilyn Monroes liv. Det är en riktig tegelsten på drygt 850 sidor, men ska man läsa en bok av Oates så har jag hört att det här är den att läsa i så fall. Trots längden så tyckte jag att den var värd att läsa, även om det tog tid.

Utvandrareposet av Vilhelm Moberg. Nu är jag elak, för det här är egentligen inte en bok utan fyra, men Utvandrareposet brukar också betraktas som Sveriges nationalepos vilket betyder att alla svenskar borde läsa berättelsen om Karl Oskar och Kristina från Duvemåla som utvandrade till Amerika. Inte någon vidare ”feel-good” historia men ett viktigt dokument över många svenskars liv och öden. Har också filmatiserats med Max von Sydow och Liv Ullman i huvudrollerna.

Absalom, Absalom! av William Faulkner. Faulkner är en ordkonstnär, en av de stora amerikanska författarna, en språkvirtuos, eller helt enkelt en sadist som skrev många långa meningar i sina böcker på rent jäkelskap. Skämt åsido, men han är mest känd för att hans böcker tillhör några av de svårare att läsa bland Nobelprisvinnarna. Jag har läst Absalom två eller tre gånger men jag vet fortfarande inte riktigt vad den handlar om. Ögonen känns trötta och man tappar bort sig i de sidlånga meningarna, men ändå vill jag fortsätta läsa den och läsa om den, för varje gång känns det som om jag kommer närmare och närmare till förståelse. Varning för oerhört långa meningar dock.

Sen finns det flera andra moderna och klassiska böcker som jag har läst och kan tipsa er om, men det skulle bara vara att dela med mig av det som jag har mått dåligt av att läsa, vilket jag inte vill tvinga på er. Två "bubblare" är dock Kafka på stranden av Haruki Murakami och Idéernas grotta av José Carlos Somoza, den första blev jag tipsad av Bosse, den andra av Mats. Min reaktion när jag läste de var "WTF! Får man verkligen skriva såhär? Hur kan man hitta på något sådant?" Det var helt klart en speciell läsupplevlse att läsa de båda böckerna. Den första utspelar sig i Japan och genren är minst sagt magisk realism gone wild, den andra utspelar sig i Aten under Antikens tid och liknar mycket en deckare, vars fotnoter är A och O för att lösa mysteriet.

Av de böcker och filmer som finns nämnda här så kräver de ett visst härdat sinne. Det kommer att förekomma en hel del starka scener, men om jag ska försvara mig så säger jag att fördelarna överväger nackdelarna: jag fick ut en hel del av att se på de här filmerna och läsa de här böckerna, men det är för jag är sjuk som tvingar mig själv att läsa och se på olika filmer och böcker, och det här är som sagt inget tvång utan bara högst personliga tips till er om ni vill ”krydda” ert filmtittande och bokläsande någon gång. Sista minuten reservationer: Absalom, Absalom är Übersvår och kräver mycket utav sin läsare. Possession är inte för de nervsvaga och Cape Fear är väldigt våldsam den också. Sista delen i Utvandrareposet, ”Sista brevet till Sverige”, innehåller några av de mest avskyvärda scenerna jag har läst i hela mitt liv. Där gäller det definitivt varning för känsliga läsare. Alla de andra bör dock kunna gå bra utan större förvarningar.

Med vänliga hälsningar, Anders.