mina30jag

Borgerligheten lovade att minska utanförskapet och att skapa fler jobb.
Regeringen har satsat allt på ett kort: Ökade klyftor.
Pensionärer betalar högre skatt än löntagare.
En halv miljon människor har trängts ut ur a-kassan.
Nu stängs svårt sjuka människor – cancersjuka – av från sjukförsäkringen.
En ny stor grupp människor i utanförskap växer: de försäkringslösa.

Samtidigt har skatten sänkts på lånade pengar – mest till dem som har det bäst.
Mer till män än kvinnor.
Den rikaste hundradelen av Sveriges befolkning har fått lika mycket skattesänkningar
som en fjärdedel av hela svenska folket tillsammans.

Men ökade klyftor skapar inte jobb. Det ser vi nu. Sysselsättningen har sjunkit,
arbetslösheten stigit och antalet långtidsarbetslösa är rekordhögt.

För att läsa vad den rödgröna tänker göra om de vinner valet
fortsätt läs Mona Sahlins ord.

Helt rätt. Ta från svenska folkets pengar du, Mona...

Jag läser Expressen vanligtvis, men ibland händer det att jag går in på Aftonbladets hemsida och läser några intressanta artiklar. Såhär i valtider brukar det hela tiden finnas åtminstone en artikel som handlar om politik. Kommentarerna till dessa inlägg är av varierande karaktär, milt uttryckt, men ibland stöter man på några guldkorn. Det här är ett av dem, skriven av en person som går under signaturen ”Helt sant”, 41 år, publicerad 28 maj 09:18. Artikeln handlade om att Alliansen har tagit ledningen över de rödgröna i väljarbarometerna. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7201311.ab

”Folk har insett faktum och det kan beskrivas med en liten historia... 10 personer går dagligen ut för att äta middag. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas: - De första fyra - de fattigaste - betalar ingenting; - den 5:e betalar 10 kr; - den 6:e betalar 30 kr; - den 7:e 70 kr; - den 8:e 120 kr; - den 9:e 180 kr. - Den 10:e personen, den rikaste, betalar 590 kr. De 10 åt middag på restaurangen varje dag, nöjda med uppgörelsen. Tills en dag, då ägaren till restaurangen gav dem rabatt. "Ni är så bra kunder", "jag ger 200 kr rabatt på era middagar." Middag för 10 kostar nu 800 kr. Man ville fortfarande betala middagen som skatter betalas. De första 4 påverkades inte, de fick fortsätta äta gratis. Men hur skulle de andra 6 göra - de som betalade? Hur skulle de dela upp rabatten på 200 kr så att alla skulle få sin del? De insåg att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Men drog de bort det från varje persons andel skulle den 5:e och 6:e personen få betalt för att äta. Restaurangägaren föreslog att det vore rättvist att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknade ut de belopp varje person skulle betala. Resultatet blev att även den 5:e personen fick äta gratis, - den 6:e fick betala 20 kr, - den 7:e betalade 50 kr, - den 8:e 90 kr, - den 9: 120 kr, - den 10:e personen betalade 520 kr istället för tidigare 590 kr. Alla fick lägre pris än tidigare och de 4 första fick fortsätta äta gratis. Utanför restaurangen började de jämföra vad de sparat. "Jag tjänade bara en tia av rabattens 200 kr,"började den 6:e personen. Han pekade på den 10:e : "men han tjänade 70!" "Precis," sa den 5:e personen. "jag sparade också bara en tia. Det är orättvist att han fick sju gånger så mycket som jag!" "Det är sant!" skrek den 7:e personen. "varför ska han få 70 kr tillbaka När jag bara fick 20? De rika ska alltid få det bättre!" "Vänta ett tag," skrek de 4 första, "Vi fick ingenting! Det här systemet utnyttjar de fattiga!" De 9 personerna skällde på den 10:e och kallade honom för utsugare som sög blodet ur de fattiga. Nästa kväll kom inte han till middagen, skönt tyckte de andra 9, satte sig ner och åt. När notan kom upptäckte de något viktigt. Det fattades 520 kr....”  

Denna blogg är inte längre en klassblogg utan en blogg skriven av föredetta samhällsvetare. Eftersom vi nu tar studenten och vi fortfarande vill hålla bloggen vid liv så fortsätter den som vanligt bara det att den inte har något med skolan att göra. Innehållet kommer bli mer fritt men ändå hålla oss inom ramen för vad som är okej att publicera, dvs ingen porr, personliga kränkningar, propaganda eller rasistiskt material.

Mvh. Sandra, Elin och Johanna

YouTube är ett internetfenomen som inte har lämnat så många oberörda. Sedan jag "hittade" sajten år 2006 så har jag uppskattningsvis sett uppemot 20 000 klipp där. Nu ikväll skrev jag in ordet "gröt" i sökfältet i hopp om att hitta ett klipp på en grötätande onykter man som jag såg för ett par år sedan. Men ICKE! Efter att ha gått igenom 27 sidor innehållandes "gröt" så sitter jag nu här besviken och förundrad. Förundrad över att 90% av grötklippen är sekvenser tagna på barn som äter gröt.

"Oscar äter gröt"

"Amanda äter gröt"

"Jacko äter gröt"

Varför lägger man upp sådana här filmer? Jag förstår att det finns en viss funktion, men ändå. Varför?

Det finns så gröteskt(HEHE) mycket skit på YouTube bara man börjar söka på filmer. Själv har jag lagt upp sex ej sevärda klipp där. Ett av dem har fått så många som 5 616 visningar. Detta klipp visar hur min kusin kör runt med en äldre lastbil på en grusplan. Vem i hela världen vill se något sådant?

Sedan kan man ju fundera på vem som döper sitt barn till "Jacko". Dock är det en annan fråga.

Apropå gröt så var följande klipp ett av dem som kom upp: http://www.youtube.com/watch?v=JZ8kJ1iQYn8

Än en gång ställer jag frågan: Varför?

Plus att hon i länkad film är sjukt lik min gamla dagislärare - låt oss kalla henne Tjock-Laila. Och ja, det var hon gick runt på dagis med Morakniv och kamouflagebyxor.

Tjock-Laila gav mig men för livet. Kvinnan som en gång i tiden kanske matade mig med just gröt, eller åtminstone serverade mig gröt eftersom jag var och är så intelligent, gav mig men för livet. Kvinnan som var en del av början på min skolgång. Någon gång år 1992-1993 var det då och jag spenderade dagarna på Daghemmet X i orten X. Nu 16-17 år efter så är snart allt över. 17 år av dagis-, fritids-, förskole-, lågstadie- och mellanstadiegång i Rossön, högstadiegång i Backe och till sist gymnasiegång i Strömsund. Min nästan obligatoriska skolgång är finito. Nu väntar mest troligt värn"plikt" i Stockholm, och sedan vet jag inte vad som händer. Hursomhelst går tiden snabbt, huvva vad fort den går. MEN...

...sånt är livet. Bara Tjock-Laila, kvinnan som kanske är en bidragande faktor till den jag är idag, håller sina manliga fingrar borta från mig och mina barn är jag glad.

FRIDENS / Christoffer

En hel del på den här bloggen har skrivit om den dagen då vi tar studenten. Många önskar varandra lyckönskningar och pratar om sommarlovet, vad man ska göra efter det och så vidare. Jag vill bara säga att jag också önskar er alla en trevlig tid efter vår skolgång här på Hjalmar. Det här inlägget handlar egentligen om olika böcker och filmer som jag vill tipsa er om innan vi skiljs åt, men för att kunna göra det måste jag berätta lite om min relation till er. I början, när jag först kom hit till Hjalmar, intalade jag mig själv: ”Tre år, du kan klara det Anders, tre år sen är allt över och du är fri.” Jag var fast besluten om att jag inte skulle behöva öppna upp mig själv eller behöva bli vän med några för att gå här på Hjalmar. Kan man ha mer fel? Ett sånt beslut skulle bara ha gjort mitt liv ännu fattigare. Jag vet det, för jag kommer ihåg hur det kändes de första dagarna, veckorna ja t.o.m. månaderna, då man såg hur en del blev vänner med varandra alldeles på direkten medan man själv bara ville fly till biblioteket eller gymmet på rasterna. Tänk om jag hade valt ett annat tillvägagångssätt istället och vågat vara mer social i början. Sakta men säkert ändrade jag min ståndpunkt. Jag vet att jag har en del skygghet/blygsel/rädsla kvar att hantera med, men jag tycker ändå att min tid här på Hjalmar har varit positivt för mitt socialliv. Idag känns det som att jag har skaffat mig ärligare, trevligare och vänligare vänner än vad jag har haft tidigare. Visst finns det fortfarande en del personer som jag knappt har pratat med, men jämfört med mitt utgångsläge så kunde det ha varit mycket värre. Även er som jag inte riktigt känner önskar jag ett hjärtligt lycka till, för jag vet att vi alla mår bra om en till i vår omgivning mår bra. Ursäkta klyschan, men glädje smittar. Jag hoppas att allt går som ni hoppas efter studenten. Om inte, så har vi alla fall fått tillfället att lära känna varandra, vilket är väl värt tiden vi har spenderat här.
Med det sagt tror jag att jag kan ge några tips för en lyckad filmkväll eller helt enkelt en annorlunda läs- och filmupplevelse. Det är jag åtminstone skyldig er ;)

Filmer

Cape Fear (1991 års version). Robert DeNiro är världens bästa skådespelare, end of discussion. Den här filmen älskar jag verkligen. Den är läskig och skrämmande fast på ett psykologiskt vis. Det finns en del blodiga scener, men det finns sällan några billiga ”hoppa-till-effekter”, snarare är det stämningen, dialogen och framför allt DeNiro som så jädra bra att när man kommer till slutet håller man på att gå åt av nervslitage. Här är en trailer på den:

There Will Be Blood. Om det finns en tronarvinge till DeNiro så är det irländaren Daniel-Day Lewis. Han är känd för att gå riktigt djupt in i sina karaktärer och brukar sällan, om ens någonsin, gå ut ur dem under filminspelningen. Här spelar han en oljekapitalist under 1900-talets början i USA. Hans fanatiska kamp för pengar och makt är endast jämförbar med den lokala sektens religiösa fanatism, som han måste blidka genom ett medlemskap för att få tag på olja. Här är en scen där han blir döpt i kyrkan. Kan se lite konstigt ut om man inte har sett hela filmen, men tänk er att han har just förlorat sin son samtidigt som han bara vill ha mer olja så förstår ni situationen lättare (Daniel Day-Lewis är han med mustaschen):

http://www.youtube.com/watch#!v=KwkP7Gnp7ek&playnext_from=TL&videos=o_n5WmZ2Cv0

Possession. Den här filmen är jättekonstig. Sam Neil (Dr. Alan Grant i Jurassic Park) är med i filmen, men huvudnumret är hans motspelare, Isabelle Adjani, som vänsterprasslar med ett tentakelmonster. Han vet inte om det, men misstänker att något är lurt. Det ena leder till det andra till slutet som också är väldigt konstigt. Kuriosa: När I. Adjani fick se slutprodukten på bio blev hon så pass skräckslagen att hon försökte begå självmord efteråt. Så sjuk är den här filmen. Varning för starka scener om ni tänker se den. Här är en trailer:

Jungfrukällan. En del tycker att Bergmans filmer är tråkiga (och ja, de flesta är verkligen det) men Jungfrukällan är en av de som innehåller mer ”action” än de övriga. Handling: Dottern till en gårdshövding blir rånmördad av några lösdrivare. De tar hennes kläder som stöldgods och söker husrum hos dotterns intet ont anade föräldrar. En av rånmördarna begår dock misstaget att försöka sälja klädesplagget till dotterns mor, som genast känner igen klänningen. Modern meddelar fadern (en ung Max von Sydow) som väljer att ta lagen i egna händer. Den fick en Oscar för bästa utländska film och ska vara influerad av Kurosawas otaliga samurajfilmer.

Jag kan nämna flera andra filmer, men de har ni säkert redan hört och med risk för att låta som en copycat så stannar jag här. Vill ni veta mer om vad filmerna handlar om kan ni fråga mig eller googla dem.

Böcker

Min far hade en dröm av Barack Obama. Han är världens mäktigaste person, bara det är skäl nog att läsa boken. Dessutom så är det en riktigt bra bok. Den här boken hade varit klart läsvärd även om författaren inte hade varit världsberömd – den kan gott stå för sig själv, med det fina språket och de skarpa analyserna, samt vissheten om hur det är att leva i USA som Afro-amerikan.

Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren. En norrländsk bomb, litterärt sett. Trots sin korta längd, 153 sidor, äger den en biblisk tyngd som med den norrländska miljön skapar en sugande atmosfär vilket gör att man inte vill sluta läsa boken.  Det hela handlar om ett ekonomiskt utsugande av en arrendator som till slut blir till ett sexuellt utnyttjande för att de som hyr hans mark inte vill sälja sin musikalitet. Nu krånglade jag till handlingen, men den är jättebra, speciellt när hela boken är som ett slags anklagelsetal mot Gud, eller som de säger i boken, ”Vårherre”. Ett måste för oss svenskar i allmänhet och oss norrlänningar i synnerhet.

Onåd av J.M. Coetzee. Det utspelar sig i Sydafrika. En professor har en affär med en student. Han tvingas lämna institutionen och beger sig till sin dotter som bor på landsbygden. Det dröjer inte länge förrän de båda blir utsatta för oprovocerat våld av tre färgade män. Jag sa på bussfärden tillbaka efter studentkryssningen att min favoritförfattare var Stephen King. Det var tyvärr en liten nödlögn; jag älskade verkligen Stephen King förut, men de senaste två-tre åren så är det faktiskt Coetzee som jag gillar mest. Han är en Nobelprisvinnare men hur lätt som helst att läsa ändå. Alla hans böcker är läsvärda, och Onåd är ett av hans mästerverk. Har även filmatiserats med John Malkovich i huvudrollen.

Blonde av Joyce Carol Oates. Oates kommer troligen att bli känd som den som alltid tippades att vinna Nobelpriset men som aldrig fick det. Blonde är hennes riktigt stora mästerverk och handlar – dock fiktivt – om Marilyn Monroes liv. Det är en riktig tegelsten på drygt 850 sidor, men ska man läsa en bok av Oates så har jag hört att det här är den att läsa i så fall. Trots längden så tyckte jag att den var värd att läsa, även om det tog tid.

Utvandrareposet av Vilhelm Moberg. Nu är jag elak, för det här är egentligen inte en bok utan fyra, men Utvandrareposet brukar också betraktas som Sveriges nationalepos vilket betyder att alla svenskar borde läsa berättelsen om Karl Oskar och Kristina från Duvemåla som utvandrade till Amerika. Inte någon vidare ”feel-good” historia men ett viktigt dokument över många svenskars liv och öden. Har också filmatiserats med Max von Sydow och Liv Ullman i huvudrollerna.

Absalom, Absalom! av William Faulkner. Faulkner är en ordkonstnär, en av de stora amerikanska författarna, en språkvirtuos, eller helt enkelt en sadist som skrev många långa meningar i sina böcker på rent jäkelskap. Skämt åsido, men han är mest känd för att hans böcker tillhör några av de svårare att läsa bland Nobelprisvinnarna. Jag har läst Absalom två eller tre gånger men jag vet fortfarande inte riktigt vad den handlar om. Ögonen känns trötta och man tappar bort sig i de sidlånga meningarna, men ändå vill jag fortsätta läsa den och läsa om den, för varje gång känns det som om jag kommer närmare och närmare till förståelse. Varning för oerhört långa meningar dock.

Sen finns det flera andra moderna och klassiska böcker som jag har läst och kan tipsa er om, men det skulle bara vara att dela med mig av det som jag har mått dåligt av att läsa, vilket jag inte vill tvinga på er. Två "bubblare" är dock Kafka på stranden av Haruki Murakami och Idéernas grotta av José Carlos Somoza, den första blev jag tipsad av Bosse, den andra av Mats. Min reaktion när jag läste de var "WTF! Får man verkligen skriva såhär? Hur kan man hitta på något sådant?" Det var helt klart en speciell läsupplevlse att läsa de båda böckerna. Den första utspelar sig i Japan och genren är minst sagt magisk realism gone wild, den andra utspelar sig i Aten under Antikens tid och liknar mycket en deckare, vars fotnoter är A och O för att lösa mysteriet.

Av de böcker och filmer som finns nämnda här så kräver de ett visst härdat sinne. Det kommer att förekomma en hel del starka scener, men om jag ska försvara mig så säger jag att fördelarna överväger nackdelarna: jag fick ut en hel del av att se på de här filmerna och läsa de här böckerna, men det är för jag är sjuk som tvingar mig själv att läsa och se på olika filmer och böcker, och det här är som sagt inget tvång utan bara högst personliga tips till er om ni vill ”krydda” ert filmtittande och bokläsande någon gång. Sista minuten reservationer: Absalom, Absalom är Übersvår och kräver mycket utav sin läsare. Possession är inte för de nervsvaga och Cape Fear är väldigt våldsam den också. Sista delen i Utvandrareposet, ”Sista brevet till Sverige”, innehåller några av de mest avskyvärda scenerna jag har läst i hela mitt liv. Där gäller det definitivt varning för känsliga läsare. Alla de andra bör dock kunna gå bra utan större förvarningar.

Med vänliga hälsningar, Anders.

Nu är det inte långt kvar innan studenten är här.
Det känns spännande men endå läskigt. Ovissheten inför framtiden är det jag går och grubblar på.
Flytt, jobb och studier, det är det som den närmsta framtiden kommer att handla om.
Jag anser att det är nu som man utvecklas till en egen individ. Det är nu som man får lära sig att stå på sina egna ben, helt och hållet.
Ooh, jag längtar med spänd förväntan!

Jag skulle i alla fall vilja ta tillfället i akt och tacka för dessa fina år, som vi tillbringat tillsammans.
Vi har hunnit med mycket stoj och stim. Men studentkryssningen är nog det jag kommer att bära med mig längst!
Jag hoppas att vi håller kontakten så gott det går. För enligt mig, blir allt som man gör det till! ;)
Vill man hålla kontakten så kan man.
Tack för mig!



( Sen kör vi lite av min poesimagi, för att fylla ut inlägget:

Saker och ting kan förändras på en minut.
Varför måste de fina sakerna alltid ha sitt slut?

När det känns som om hjärtat håller på att stanna,
och man kippar efter andan,
hur gör man då för att orka?

Tårar väller upp och alla tankar snurrar,
men jag hittar inga ord som förklarar,
eller som försvarar
det jag känner inombords

Det är svårt att förklara när du frågar,
för jag vet inte om jag vågar?

Jag ställer tusen frågor men får aldrig några svar,
eller hur var det nu det var?

Kanske får jag svaren, men blundar för att slippa smärtan?
Jag orkar inte med fler brustna hjärtan

Att inte räcka till när man vill,
det är det värsta som finns, och lite till )


/ Camilla Nilsson

Den här gången är det "bara" tre hyfsat långa berättelser. Alla meningslösa, såklart. Och det är som vanligt inget tvång att läsa dem, ni gör som ni vill. Den sista är dock lite småkul, tycker jag ;)

Jag och min hund en tisdagseftermiddag

Det var en tisdag. På bordet satt hunden alldeles förnöjt. Jag gick förbi och tog en bok ur bokhyllan, sedan gick jag ut genom dörren hem till mig själv. På vägen träffade jag mina föregångare. Det var många svartklädda herrar som med kylig uppsyn och stela rörelser gick på led mot mig. Jag hälsade på dem, en efter en, med rejäla handskakningar. Hemma satte jag mig i min fåtölj och började läsa. Boken var tom, eller, nja, rättare sagt så var sidorna alldeles blanka förutom numreringen längst ner i hörnkanten. Jag läste tills jag kom till vad som måste ha varit sidan 18 innan jag fick nog och gick tillbaka. Den här gången träffade jag mina efterträdare. Det var flera solbrända börshajar med kotlettfrilla och vita glänsande tänder och dyra smycken som flockades på vägarna, huller om buller, alla pratandes i mobiltelefon. Jag hälsade på dem, tog de i hand och sa mitt namn. När jag väl kom in till biblioteket igen satt hunden fortfarande på bordet och tittade på mig med förvånade ögon.
- ”Ursäkta mig”, sa han blygt, ”Men vem är du?”
Jag tittade på hunden. Han var liten och beige, med vattniga ögon. Svansen var som en liten knopp.
- ”Jag är din husse.”, säger jag.
- ”Min husse?”, frågar hunden förbryllat, ”Men jag är ju fri.”
Jag tar fram ett koppel ur fickan och fäster den vid hans halsband. Hunden var alldeles perplex. Jag satte tillbaka boken i bokhyllan och tog ut en ny.
- ”Kom”, sa jag morskt, ”Vi ska hem nu.”
Hunden tittade på mig, sedan på kopplet, sedan vände han blicken mot någonting annat vid sidan om, som om han inte trodde på verkligheten. Till slut hoppade han ner och tassade efter mig hem. Nu var det hundens föregångare vi stötte på på vägen hem. Flera små valpar som satt och tittade på oss, granskande, med ljusa pälsar. Vi var alldeles tysta, försökte ignorera dem. Kalla, vattniga ögon stirrade på oss. Alldeles innan vi skulle gå in kved min hund att han måste gå på toa. Jag sa att det får han väl så gärna göra.
- ”Men du ser ju.”, sa han sorgset.
Jag vände mig om och blundade. Snart hörde jag ljudet av avföring. Efter några sekunder sa han att han var klar och vi gick in. Jag satte mig i min fåtölj. Hunden satt på golvet och tittade på mig.
- ”Nu ska jag läsa.”, säger jag. Hunden tittade konstigt på mig. Jag började läsa. Ett fynd! Den här boken var fylld med klotter. Boken bestod faktiskt bara av klotter, sådant klotter man ser på offentliga toaletter och busshållplatser:

Touched by Jesus
Fingered by God

Jag läste med nöje. Efter att ha läst ett par kapitel la jag i ett bokmärke, la boken på bordet och tittade på hunden. Innan jag hann säga något pep hunden:
- ”Varför sitter du bara och tittar in i en bok? Det ser hemskt konstigt ut, tycker jag.”
Jag försökte komma på ett bra svar.
- ”Jag vill förstå mig själv och övriga världen”, säger jag. ”Och det bästa sättet är att läsa. Litteraturen skänker mig oanade gåvor av visdom. På ett par timmar kan jag skaffa mig erfarenheter samlade av flera olika människor från olika tidsepoker runtom i världen. Det hade varit omöjligt för mig att försöka få reda på allt på egen hand.”
Det var tyst en stund. Hunden verkade vilja säga något innan jag stack in med:
- ”Jag läser för att förstå.”
Hunden nickade. Han svalde och sa med en barnsligt frågande röst:
- ”Men tänk om det som står där inte är sant?”
Jag blinkade.
- ”Tänk om allt som står där bara är lögn, ingenting stämmer?”
Jag svalde besvärat och började klia mig.
- ”Tänk om all tid du har lagt ner på att sitta och titta på bokstäver bara var bortkastat?”
Jag hostade och började skruva på mig där jag satt i min fåtölj.
- "Tänk om ingenting, absolut inget av det du har läst har hjälpt dig dit du ville, utan att det istället har blivit det motsatta?"
Hans röst var inte undergiven som förut, den hade vuxit sig större och starkare, mörkare och djupare, med en hemskt aggressiv underton. Mina ben började darra. Hade han inte blivit större? Var han verkligen så stor? Vad mörk han har blivit!
- ”Tänk om hela ditt liv är ett enda stort misslyckande, ett bortkastat kort som slängs bort när du trodde att du hade allt, ett ess, som visade sig vara en förfalskad bild av din illusion om ditt stora jag. Tänk, Lars Danielsson, tänk om det egentligen var böckerna som sög ut livet ur dig för att själva få mänsklig näring, inte tvärtom. Lögner inpräntade på oskuldsfullt vita blad vars värde fördärvades när du började läsa deras falska tatueringar.”
Hunden var nu lika stor som en fullvuxen häst. Den beiga pälsen hade förvandlats till svart borst. Ögonen lyste röda och från munnen dröp det dregel. Jag skrek till och kastade mig bakåt, mot sovrummet. Kvickt försökte jag stänga dörren men hunden hann in. Han skrattade gnäggande.
- ”Ditt vedervärdiga kräk!”, skrek jag, ”Mögel! Jag som tog hem dig och bjöd in dig till mitt hus. Är det här tacken? Är det så här du behandlar din husse?”, skrek jag åt min hund.
- ”Husse? Kära du, om det är någon här av oss två som bestämmer över den andre så det jag, lilla Lasse.”
Hunden log ett stort brett hånleende med gula tänder mot mig. Jag vände mig om och började klättra på tapeten. Mina naglar revs blodiga men jag klarade mig till taket innan han hann bita mig. Trots hans storlek klarade jag mig undan hans bett när jag var högst upp. Jag klättrade mot fönstret och dök ner genom det. När jag väl landade hårt på andra sidan var jag alldeles uppriven av allt glas. Hunden hoppade lätt efter mig, fortfarande dreglandes från munnen. Jag orkade bara krypa några meter innan jag kände hans stora tass på min rygg som tryckte ner mig. Jag vred på mig alldeles i tid för att se hans vidöppna käft komma emot mig.
- ”Mjau…”, mjauade jag. Hunden blev blickstilla. Öronen sjönk ner, den massiva kroppshyddan krympte, ögonen förmedlade panik. Jag tog tillfället i akt och knuffade honom åt sidan. Stackaren var alldeles paralyserad av skräck. Jag ställde mig upp och började springa. Det var då jag såg dem. Mina föregångare och efterträdare stod framför huset. Framför dem stod min hunds föregångare. Bakom allihopa kunde jag se hans stora efterträdare, dreglandes. Jag sjönk ner, blundade och gav ifrån mig ett öronbedövande ramaskri, ett vrål av djuriska proportioner. Detta varade i minst en halvminut. När jag sedan öppnade mina ögon igen var alla borta. Jag tittade bakom mig och såg att min lilla beiga hund tittade nyfiket tillbaka på mig, fortfarande kopplad. Jag kunde kallt konstatera för mig själv att jag hade nyss genomlevt ännu en tisdag.

Pappa

- ”Kom hit.”, sa han.
Jag gick fram till honom. Han började fingra på mig.
- ”Såg du honom?”, frågade han.
- ”Nej.”, svarade jag.
- ”Bra.”
Han slutade upp med att röra på mig och gick mot kylskåpet, tog ut en flaska och började dricka ur den. Jag satte mig i fåtöljen och tittade på TV. Han tittade på mig ett tag, full av åtrå, innan han kastade flaskan mot väggen så att den gick sönder. Jag hoppade till alldeles förskräckt och såg hans vilda kåta blick innan han störtade emot mig. Dörren och fönstren var för långt borta. Jag tittade upp. Takkronan! Jag gjorde ett heroiskt hopp mot den. Det lyckades! Jag fick tag på den och lyckades kravla mig upp på översidan. Det svängde och gungade rejält, men kedjorna var stora och kraftiga och hållaren i taket var fast och stadigt iskruvat. Den lille mannen därnere hoppade upp i desperata försök att få tag på mig men det misslyckades. Han svor. Han ställde sig på fåtöljens rygg, något vingligt, men hade tillräckligt med balans för att kunna fortsätta stå och få tag på takkronan. Jag svalde och ropade på hjälp:
- ”Pappa!”
- ”Din far är borta, spårlöst försvunnen. Jag har gjort mig av med honom. Han började bli en svag länk, precis som du. Jag visste att jag skulle ha gjort det här för länge sedan men mina känslor för dig förhindrade mitt förnuft och mitt medvetande att tänka klart. Du är en bastard och som sådan skall du också sluta. Du är min!”
Han började bestiga takkronan.
Plötsligt sparkades dörren upp och min far klampade in. Den lilla mannen skrek av skräck och rädsla. Min far, stor och ståtlig, femte generationens skogshuggare med muskler av prima virke, en och nittiofem i strumplästen och med en kort stubin, såg hur jag desperat försökte sparka ner den lilla mannen från takkronan. Jag såg hur hans ögon blev svarta, hur ansiktet spändes åt och hur de väldiga händerna knöts till stora mäktiga nävar. Han sprang mot oss, vrålande, med steg som lät som kanonskott. Den lille mannen hoppade upp och trodde ett kort tag att han kunde flyga. Min far fick tag på honom innan han föll ner mot marken.  Han (min far) höll honom framför sig, likt ett barn håller i en docka framför sig, ungefär så såg storleksskillnaden också ut, fast större.
- ”Det här är inte möjligt. Du ska inte finnas. Jag dödade dig. Du är död!”, skrek den lilla mannen.
Min far log.
- ”Jag är inte en vanlig människa, din lilla dvärg. Jag står över människoarten. Jag är en övermänniska. Döden anstår mig inte. Jag skrattar åt allt dödligt. Ditt gift smakade som krydda, dina kulor kliade som små knott, din kniv skrapade lika allvarligt som mjukt papper. Min enda svaghet är min son som du har den dåliga smaken att antasta. Detta accepterar jag inte. Jag måste döma och straffa dig.”
- ”Det får du inte!”, skrek han. ”Du har ingen rätt att göra det.”
- ”Men jag har makten.”, svarade min far. ”Och i kraft av min styrka erkänner jag mig själv som verkställande domare, åklagare och bödel, och du, mitt lilla offer, döms härmed som skyldig till försök till förgripande på minderårig. Straffet kan endast bli döden. Domstolen ajourneras.”
Den lilla mannen skrek när min far öppnade sin mun på vid gavel och svalde honom med hull och hår. Jag tyckte mig ett kort tag se hur någonting rörde sig i min fars mage innan det försvann och allt kändes stilla. Min far lyfte ner mig från takkronan och tillsammans gick vi mot bilen där mamma satt och väntade.

At the Supermarket

Jag såg Den Mänskliga Faktorn springa in på varuhuset iklädd det senaste modet av René som just har tagit livet av sig genom piller skapta för sexuellt impotenta män såsom mig själv, dock använder jag mig av den klassiska viagraprodukten som finns tillgänglig för alla vuxna barn över arton år. Det kostar skjortan och dubbla uppsättningen manschettknappar med tillhörande guldputs från Luxemburg på vars graverade stämpel det står Made in China och bredvid det Hjälp fast på kinesiska. Inne i varuhuset hittar Den Mänskliga Faktorn sin vän Ödet som står och ögnar igenom några härligt fräscha hawaiiskjortor med blommiga färger och sprudlande sömmar längs ärmarna.
- ”Min kära vän som alltid hittar sin väg genom tillvaron genom att skada och plåga andra oskyldiga människor vad kan jag göra för er?”, frågade Den Mänskliga Faktorn på ypperlig franska med en hint av den parisiska accenten.
- ”Min älskling, sötnos, jag har länge väntat på den här stunden då både du och jag är samlade här bland dessa heligt vackra ting som symboliserar vårt livsverk här på jorden för tid och evighet. Du och jag ska fara på en smekmånad till Afghanistan och shoppa taxfree med den oerhört kultiverade och intellektuella skandinaven Usama Bin Landin. Han har ett gott öga vad gäller mode enligt det senaste numret av Tidsskrift för Schack där en stor och lång för att inte säga svulstig artikel tar upp hans frosseri i kostymer och bikinitrosor på Harrods.”
Den Mänskliga Faktorn, nu alldeles röd av rodnad och fylld med de mest heta känslor av kärlek och lust viskar likt en liten skolflicka i Ödets öra:
- ”Min drake, du har sagt de magiska orden vilka har öppnat porten till mitt livs hemligaste kammare. Ta chansen att undersöka mitt innersta, öppet bara för dig och nu.”
Men det gjorde han inte, ty Ödet hade tappat lusten. Han såg på Den Mänskliga Faktorn med avsky. Hawaiiskjortan han höll i händerna, ett väldigt fint exemplar med bjärta färger såsom orange och ljusrött och gult, rev han sönder och kastade på Den Mänskliga Faktorn. Den Mänskliga Faktorn tappade sin haka på golvet och kunde inte längre prata. Ödet böjde sig ner, plockade upp Den Mänskliga Faktorns haka och stoppade den i fickan.
- ”Vi ses, fjolla.”, sa han och gick ut ur butiken. Den Mänskliga Faktorn stod kvar, utan haka, och försökte desperat mumla fram Hjälp till butiksbiträdet.
- ”I am very sorry”, sa biträdet med en stark indisk brytning, ”I do not understand Swedish. I only speak English.”
- ”Huhhuuuhh…!”, dreglade Den Mänskliga Faktorn.
- ”You have to move now Sir. You are disturbing our customers.”
Frenetiskt började Den Mänskliga Faktorn gestikulera för att påvisa det indiska butiksbiträdet att han hade tappat sin haka.
- ”You cannot drawl like that. You will spill some of your saliva on the floor. That is not good. Please follow me now Sir. You will have to leave the building.”

Den första berättelsen skulle vara intressant att göra en tematisk analys på: Vad är motsättningarna? Vad står emot vilket? Den andra kanske lämpar sig bäst ur ett narrotologiskt perspektiv. Vad är problemet/problemen? Vad är lösningen/lösningarna? Den tredje och sista vete fan. Obesvarad kärlek? Missförstånd i kommunikationen?  Ingen aning om jag ska vara ärlig. Kanske den behöver fyllas ut mer. Nåja, jag ber om ursäkt om jag har slösat bort er tid.

Ha det!

P.S. 19 dagar kvar till studenten, bara så ni vet.

Vi växer upp, det är den bittra sanningen! Ena dan funderar man över vad man ska göra i framtiden, andra dan funderar man över varför man inte svarade annorlunda på en fråga, en annan dag funderar man på hur många myror som bor i en myrstack. Man ska inte tänka så himla mycket, det blir bara snurrigt av alltihop. Vi går strax ut gymnasiet, livet börjar på riktigt. Några av oss kommer flytta hemifrån för första gången, bo i egen lägenhet, handla sin egen mat och betala sina egna räkningar. Andra bor hemma och lever på mamsen och papsen lite till. Huvudsaken är att vi gör vad vi känner för, det är det viktigaste! Man ska inte försätta sig i en situation där man inte trivs, man kan pröva ett tag och sedan få upptäcka att det är alldeles fel. Ta ingen skit helt enkelt. Många funderar på det här hur man ska lyckoönska alla på studentdagen också, köpa något, blommor och så vidare. Vissa vill, andra inte. Jag är kluven, eller har inte kommit på något bra ännu. Men kort och gott önskar jag alla en bra start på det som kommer härnäst, efter studenten. En grym sommar och en bra start på någonting, vad än det är! Jag är övertygad om att det kommer gå bra för alla i klassen i framtiden, vi har alla våra ambitioner och möjlighet till att lyckas med det vi vill här i livet. Man måste bara ta chansen och våga satsa - om det är det man vill. Jag har haft tre suveräna år, träffat massor av kanonroliga människor med många olika härliga personligheter. Det blir många bra minnen på tre år och det är dom jag tänker ta med mig vidare och minnas från gymnasietiden. Jag hoppas också att vi kommer kunna hålla kontakten även efter gymnasietiden, för gör vi inte det känns det inge roligt alls att sluta! Det var bara det jag hade att komma med :) det är inte slut än men 21 dagar är galet nära (3 veckor på dagen idag)!

Ta som sagt vara på den här tiden som är kvar nu, studenten tar man bara en gång i livet!! Ta hand om varann också för den delen - vänner är dyrbara.

The Notebook, vilken fantastisk film. För er som inte sätt den, SE DEN! Och för er som har sätt den, lev efter den.

Många skulle nog se filmen som ett klysig amerikansk kärleksdrama. För mig är filmen mycket mer än så, den visar oss att vi alltid ska följa vårt hjärta. Att vi inte ska tänka så på vad de runt omkring oss tänker och tycker om våra val i livet. Ingen ska någonsin kunna välja vem du ska älska, eller vad du ska göra efter skolan. Alla dessa val är dina, vilket jag verkligen tycker att filmen lyfter fram. Den visar inte bara att kärlek är vackert, utan också att den är svår och tuff många gånger. Den visar även att om du följer ditt hjärta kommer dina val att bli mycket enklare. Det kommer säkert att göra ont, men i slutet kommer du veta att det var de enda rätta.

The Notebook är en film som jag kan se om och om igen, den ger mig alltid tårar i ögonen, ett bultande hjärtan och en kropp fylld med kärlek. Som jag ser det som, kan kärlek faktiskt vara som på film och det är inte fel att vilja uppleva liknandes kärlek i det verkliga livet.

Det har varit en del diskussioner om livsmål här på vår skolblogg.
Men jag kan faktiskt bli lite ledsen när jag läser en del av sakerna.
Självklart så kan det vara bra att ha livsmål osv.
Men det finns faktiskt saker som är bättre för människan att lära sig.
Jag tycker att man inte hela tiden kan leta efter nya mål, saker som
ska bli bättre, saker man ska göra…

Du måste någon gång nöja dig med det du har och inte alltid se på det grönare gräset.
Nu kommer vi alla att kliva över till en tid då vissa studerar utomlands,
pluggar till det häftiga arbetet, flyttar till flashiga staden och en annan
har det perfekta drömförhållandet eller lägenheten.

Det är inte konstigt att så många upplever en tidig ålderskris vid 25
för att de inte har hunnit göra allt de skulle ha gjort!

Men vet du en sak?
Du kommer inte att göra allt.
Du kommer inte att få allt.
Du kommer inte att uppleva allt.
Jag tror att det är när vi lär oss det som vi kan uppleva den riktiga lyckan.
För riktig lycka kommer inte av att du har varit au pair i frankrike eller
att du har den snyggaste bilen på återträffen om 20 år.

För på återträffen om 20 år så kommer vi att vara ett gäng 39-åriga vanliga människor,
med vanliga arbeten och liv. Det är faktiskt inget fel med det.
Vi kommer alla få vår beskärda del av upplevelser i livet.
Men vi kommer aldrig att få uppleva allt.

Madelene

Efter en händelse idag så började jag tänka på en lärarinna jag en gång hade.
Så här kommer en liten historia:

Jag gick i mellanstadiet, jag tror det var 5an. Klassen hade haft en vikarierande lärarinna under en längre tid. Det var som nu nästan slut på vårterminen och vi var en mindre grupp elever som hade slängt vår färdigskrivna mattebok. Nu var det så att hon tyckte att vi inte skulle ha slängt boken eftersom att vi skulle kanske kunde behöva använda den nästa år.  Det var såklart onödigt av oss barn att ha slängt boken men jag hade i alla fall inte tänk på saken på det sättet.

Historien hade kunnat sluta så, om det inte vore så att lärarinnan bad mig att stanna kvar efter lektionen. Hon berättade då för mig hur besviken hon var på mig eftersom att jag hade slängt matteboken. Att hon kunde ha förstått att de andra kunde göra något sådant så men inte att Madelene hade gjort det.

Som det barn som jag var i mellanstadiet så förstod jag inte vad hon hade gjort.
Man hade en så starkt tilltro i sin lärare, så som man har när man är liten.
Man trodde inte att de kunde ha fel eller göra saker som inte är rätt.
Så här efteråt har jag velat gå tillbaka och skälla ut henne.

Bara för att man lyckats läsa till lärare så
betyder det inte att alla är lämpliga till att var det.

Madelene

Vad vet vi egentligen om de andra i vår omgivning? Vad de tänker på, vilka de är och hur de är när ingen annan tittar på? Någon av våra bästa kompisar kan lika bra vara en hemlig agent, eller så kanske någon av våra förändrar är en yrkesmördare? Vi tror att vi vet saker, genom de vi hör och ser, men många gånger döljer det sig saker under ytan. Därför tycker jag det är viktigt att vi är medvetna om att de människorna säger och lovar inte alltid kommer att hållas. Detta betyder inte att vi ska gå runt omkring och vara misstänksamma, men det är en bra sak att ha i bakhuvudet och gör i alla fall så att jag har mindre lätt för att bli sårad.  

Varför jag kom och tänka på detta har och göra med att vi diskuterade våldtäkter idag på samhällslektionen, vilket fick mig in på denna bana. Om någon annan har upptäckt att någon i sin omgivning t.ex. våldtagit någon, vem säger då att det inte skulle kunna vara någon i min omgivning som gjort eller kommer att utföra ett sådant fruktansvärt dåd?

Förhoppningsvis är vi människor på ett eller annat sätt kapabla till att känna av människor och kan i och med detta söka oss till människor som vi kan lita på och känna oss trygga med.

Det börjar närma sig nu, dagen som vi alla har väntat på: vår kära studentdag!

Jag vill anta att det inte bara är jag som räknar dagarna. 27 dagar tills att våra slutbetyg sätts en gång för alla och endast 35 dagar kvar till vår studentdag. 35 dagar… 35! Det kommer att gå hur fort som helst, och tänk på hur många roliga aktiviteter vi har att vänta innan själva studenten! Mösspåtagning, poängjakt, brännboll, balen och mycket, mycket mer.

Samtidigt som denna känsla av eufori sprider sig i kroppen när jag tänker på den stundande studentdagen så blir man samtidigt lite stressad… 27 dagar tills betygen sätts… Hur mycket skolarbete ska vara klart innan dess? Har jag presterat tillräckligt bra så att jag kommer in på skolan som jag sökt till hösten? Det är många frågor och orosmoln som cirkulerar. Kanske det är just därför jag sitter och försöker skriva ihop en massa skolarbeten klockan 20.47 på en fredagskväll.

Nej, men nu ska jag vara positiv och tänka på alla roligheter som vi har att vänta. Dessutom ska jag ta tag i skolarbetet nu i helgen så jag slipper vara ute i sista minuten vid ett senare tillfälle. Det är alltid bra ska ni veta!


Ha en bra helg allesammans!

Jag läste ut en bok iförrgår, "den vita massajen" heter den och det är en sann berättelse skriven av författaren själv. Jag hade tänkt tipsa om den här för att det är en så väldigt bra bok, spännande och intressant osv osv. Men nu när jag tänker efter så vet jag faktiskt inte hur bra jag egentligen tycker att den är.
Den handlar om en kvinna, Corinne, som lever sitt liv i Schweiz. Hon är en framgångsrik klänningdesigner med mycket pengar. Hon och hennes pojkvän är i Afrika ett tag och där stöter de helt apropå ingenting ihop med en massaj, Lketinga. Corinne blir helt besatt av honom! När dom har åkt hem till Schweiz far hon nästan direkt tillbaka igen för att leta upp Lketinga och börjar leva med honom därnere. Själva boken är ju spännande och så men ändå så fruktansvärt irriterande med tanke på hur korkad Corinne är som flyttar ner till honom och helt byter livsstil. Hon säljer sin butik i Schweiz, säljer lägenheten, bryter med pojkvännen, säljer sina bilar (varav en är en snygg cabriolet om jag inte minns fel) och massa annat dumt! Man blir tokig på kvinnan! När dom ska gifta sig är det ett himla massa stök med alla papper men ändå envisas hon med att de ska gifta sig. De skaffar barn ihop. Han, Lketinga, är galet svartsjuk. Han slår henne! Först efter flera år (det framgår inte i boken hur länge hon är där men jag gissar att det rör sig om x antal år) inser hon att det inte är rätt så hon flyr med deras dotter Napirai tillbaka till Schweiz. Men än idag försörjer hon Lketinga med pengar, frågan är varför hon ens gör det, innan hon kom in i bilden verkade han ju ha klarat sig utan hennes pengar.
Kort och gott, boken är bra och fängslande men den liksom kliar irritation i varenda hjärncell. Kan någon förstå mig som också har läst boken?

Ett till svammel. Den här är hyfsat kort, den första delen är pur skönlitteratur, dock något morbid. Jag ber om ursäkt om ni tar illa vid er. Den andra delen är ett etiskt problem som är resultatet när jag grubblade över socialism och liberalism. Den tredje och sista delen är en gåta som Christer inte får svara på, för han vet svaret :)
Alla ni andra får gärna gissa. Om ingen kommer på det rätta svaret så skriver jag det under helgen.
Lycka till allihopa på PA-mässan!

Polisen som blev en skurk

- ”Jaså, och vad har du själv att säga om saken? Är det inte så att du också är medskyldig? Jag hade för mig det. Du tror att du kan komma hit och hota mig med fängelse när du själv har blod på händerna. Du personifierar hyckleri, min käre vän. Du är en sann klåpare.”
- ”Men det var inte det jag menade-”
- ”Du ljuger alltså? Du far med osanning, vad hedervärt. Det passar ju verkligen din nyvunna karaktär. Tillåt mig att gratulera.”
- ”Hörru du, nu är det faktiskt såhär att jag är polisen och du är-”
- ”Etiketter, min käre vän, etiketter! Bry dig inte om begrepp, de har bara symboliska syften. En levande varelses sanna värde och personlighet kommer endast fram i nödsituationer. Säg mig: vart var du lördagsnatten den 19:e april klockan åtta på kvällen?”
- ”Hörru du jag-”
- ”Svara mig!”
- ”Jag var hemma.”
- ”Finns det någon som kan bekräfta det?”
- ”Nej jag tror inte det.”
- ”Inget alibi har du heller. Du är till och med mer skyldig än vad jag är.”
- ”Men förklara för mig-”
- ”Du mördade honom inte sant?
- ”Va!”
- ”Du blinkade! Varför denna teater när din skuld står så tydligt skriven på din panna? Varför denna barnsligt fåniga förvirrade uppsyn du anlägger dig? Varför dessa svettpärlor, dina skakningar när du så patetiskt försöker propagera din oskuld?”
- ”Men jag har ju inte-”
- ”Visst var det efter festen, på vägen hem från nattklubben? Du ledde honom in på någon mörk gränd där du slog ner honom och skar upp honom. Du använde din egen kniv som du hade gjort på slöjden. Du kände hur det varma blodet forsade ut ur honom. Du såg hur ögonen förlorade sin glans, hur färgen i ansiktet växlade i färg och nyans. Du till och med slickade honom ditt vidriga kräk!”
Poliskonstapeln var alldeles chokad., kunde inte få fram ett ord.
- ”Mina herrar, jag tror att den här mannen är er.”, sa jag samtidigt som jag reste mig upp och gick ut.

Ett etiskt problem

Kalle går på vägen. Kalle har pengar. Kalle möter Tobias. Tobias har inga pengar. Tobias ber Kalle om lite pengar. Kalle säger nej.

Ska Kalle bestraffas? Om ja, hur? (Är det inte straff nog att heta Kalle?)

Dagens gåta

Det är något alldeles speciellt med den är tiden på året. Bara genom att titta ut genom fönster och se hur solen skiner och den stora klarblåa himlen, ger än en underbar känsla. När du är ute och går hör du hur fåglarna sjunger, droppar från snön som har börjat smälta och på vissa stället möts du av mörkgrönt gräs och tussilagon. När våren är här och sommaren med snabba steg närmar sig så växer en underbar och härlig känsla inom mig. En känsla som får mig att vilja ställa mig upp och dansa och skrika ett vår skrik. Det är också någonting med luften och dofterna som gör våren speciell, den där speciella doften av blöt asfalt, knoppande grenar och små blommor som börjar titta fram. Våren ger mig mer energi och glädje, den gör mig glad bara genom att dyka upp. Mest av allt har det nog att göra med att efter våren kommer sommaren och vem vill inte ha sommar nu?