mina30jag

Att ta studenten är inget jag bävar inför, tvärtom ser jag fram emot att "gå vidare". Mina planer är att vidareutbilda mig genom en högskola, troligtvis i Umeå. Där kommer jag att, troligtvis, stanna de närmaste sex åren. När jag presenterar mina planer att vidareutbilda mig för de som frågar mig om mina framtidsplaner, är det (oftast) så att man snudd på blir idiotförklarad. "Sex år? Hur orkar du?!" är väl den vanliga reaktionen, inte minst bland de vänner jag spenderar min fritid med. Det här är något för mig väldigt märkligt, men det är en annan diskussion.

Jag projekterar att söka en internationell civilekonomutbildning, för att förhoppningsvis kunna ta mig från Sverige så småningom. Sveriges dekadens är numera ett indisputabelt faktum ingen kan blunda för (kniper man riktigt hårt går det ett tag till). Jag är inte anti-nationell gentemot min egen domicil, men jag är heller inte chauvinistisk. Jag anser att man borde se världen när man har möjlighet, och skulle inget hellre än att arbete internationellt. Sverige, ja, det finns alltid kvar.

Längre än så här har jag inte planerat mitt liv, och det enda jag vet, i princip, är att jag skall studera vidare. Jag tycker inte att man borde planera sitt liv (inte minutiöst, i alla fall), för då blir man bara besviken i slutändan. Ju fler förväntningar, förhoppningar och planer man har om sitt liv, ju mer besviken och nedstämd kommer att bli över saker som inte utföll som förväntat. Många anser detta som stark pessimism, och ja, kanske det. Jag däremot, som är explicit pessimist (eller snarare realist, då det är precis vad det handlar om: realism), försöker inte att planlägga mitt liv.

Till sist skulle jag vilja inflika att jag har fått erfara tre roliga år (som inte är slut ännu) med er. Jag har tyckt att var dag i skolan har varit rolig (oftast), och har mått bra över att vara där. Kanske skriver jag detta just för att vi knappt har lektioner tillsammans längre, men jag ville bara att ni skulle veta. Realist som jag är så vet jag att vi inte kommer att hålla någon kontinuerlig kontakt, vilket är synd, såklart, men inte heller något som kommer som en chock för någon av er heller för den delen.