Länge sedan
Nu är det inte långt kvar innan studenten är här.
Det känns spännande men endå läskigt. Ovissheten inför framtiden är det jag går och grubblar på.
Flytt, jobb och studier, det är det som den närmsta framtiden kommer att handla om.
Jag anser att det är nu som man utvecklas till en egen individ. Det är nu som man får lära sig att stå på sina egna ben, helt och hållet.
Ooh, jag längtar med spänd förväntan!
Jag skulle i alla fall vilja ta tillfället i akt och tacka för dessa fina år, som vi tillbringat tillsammans.
Vi har hunnit med mycket stoj och stim. Men studentkryssningen är nog det jag kommer att bära med mig längst!
Jag hoppas att vi håller kontakten så gott det går. För enligt mig, blir allt som man gör det till! ;)
Vill man hålla kontakten så kan man.
Tack för mig!
( Sen kör vi lite av min poesimagi, för att fylla ut inlägget:
Saker och ting kan förändras på en minut.
Varför måste de fina sakerna alltid ha sitt slut?
När det känns som om hjärtat håller på att stanna,
och man kippar efter andan,
hur gör man då för att orka?
Tårar väller upp och alla tankar snurrar,
men jag hittar inga ord som förklarar,
eller som försvarar
det jag känner inombords
Det är svårt att förklara när du frågar,
för jag vet inte om jag vågar?
Jag ställer tusen frågor men får aldrig några svar,
eller hur var det nu det var?
Kanske får jag svaren, men blundar för att slippa smärtan?
Jag orkar inte med fler brustna hjärtan
Att inte räcka till när man vill,
det är det värsta som finns, och lite till )
/ Camilla Nilsson
